Ni kan släppa åtminstone ena tummen - jag är frisk! Clearad. Inga cellgifter behövs. TACK för alla omtankar och tumhåll. Ni fattar inte hur era kommentarer värmer, och har värmt.
Nej, jag har inga nyheter vare sig om fripassagerarna i buken eller “möjligheten” än. Tack för alla tumhåll ändå.
Nu kan man vinna saker på biblioholistbloggen igen - kom dit, svara på några frågor och vinn ett litet fint paket med hudprodukter från Cliniderm. Jag har fyra paket att lotta ut.
OK, kompisar, tumhåll x2 nu.
(ni får släppa för att äta [eller NÄÄÄÄ förresten, ni kan gott också få prova på den ensidiga kosten med glukosdropp ;)], duscha, “sköta magen” - ;) - etc etc, men skänk mig en tanke ibland så är ni rara)
En vecka efter operationen känns det allt mer OK i “såren”, men jag har fortfarande värk inuti magen. Såklart. Patologsvar kan ta nån - några veckor till. Jag är inte direkt skraj, men vill någon hålla en tumme så är jag inte den som säger emot.
Och så finns det en sak till. En… möjlighet, som kan leda till nåt coolt. Jag tror att jag vill det där, så - tja, håll en tumme för det också. Det får vara kryptiskt ett tag till!
*tadaaaaa* Vill du vinna en bok? Izzy drar vinnaren den 19/12. Tävlingen hittar du här.
Man blir snudd på reducerad till utsöndringar på en kirurgavdelning. Kiss och bajs. Bajs och kiss, det är vad alla frågar om, hela tiden. Fast på ett sjukhus BAJSAR man inte. Man “sköter magen”. Första gången någon frågade om jag “kunde sköta magen” så förstod jag helt ärligt inte vad som avsågs, men efter handgripligheter (Klyx, ni som vet ni vet ;)) lärde jag mig den hårda vägen (fast “hård” är inte riktigt rätt ord efter en dust med fröken Klyx).
Och kisset då. Glukosdropp kryddat med lite joner av olika slag (främst natrium och kalium) trycktes in i mitt sargade armveck, och allt som kom ut skulle mätas. Göra det man skulle i ett bäcken. Ringa på uskan, “nu har jag varit på lådan”, “ja, vad bra, har du kissat?”, “japp, massor”. Uska Sara med groteska humorn (såna människor är räddningen) sa att “det är ju bra att du är bra på NÅNTING när du ligger här då” (av detta kanske ni drar den korrekta slutsatsen att jag INTE var bra på att “sköta magen”) när jag hade producerat duktigt och det hade hon ju rätt i.
Fem doktorer tog det innan orsaken till smärta och inflammation naglades fast. Ett tips till mina läkarvänner är att INTE utbrista i ett “Åh, JÄKLAR” när man tittar på ultraljud. Doktorn som var hurtig innan var inte lika hurtig efter och sånt skrämmer mer än tumörer i sig, men hon var en utomordentligt rar och duktig människa så inget ont om henne. Läkare är också människor även om många tycks tro annat.
Det blir bra detta, men nu har jag ont och vill bli av med skiten. Jag får åka in akut när jag vill, vare sig om jag vill ha knark (det vill jag inte) eller en akut-op, men en planerad tid låter så otroligt mycket trevligare. Dejt med anestesi på tisdag, inskrivning onsdag, ut med skiten torsdag. Så får det bli.
(Jag har skött magen i dag, jag frstår att ni undrar. Det var en lättnad. Det är bra att fröken Klyx finns, men man vill inte umgås med henne i onödan.)
En tumör. En tumörjävel. Jag har en tumör. Jag måste älta den om och om igen för det känns så jävla konstigt även om nästan alla får det förr eller senare. Å andra sidan - varför frångå familjetraditionen?
En annan familjetradition är galghumor, så vi är rätt groteska nu. Tja, vi verkar ju inte få till nån bebis, så varför inte be att få ta med Klumpen hem? Döpa den, klä på den, visa kort på den för alla vi känner och KRÄVA att de ska säga att den är söt?
Operation på torsdag. Håll en tumme eller två.
PS den är ca 7 cm och måste ha en jäkligt hög densitet, för nu har jag bestämt att det är DEN som väger de där 22 kilona som jag dragit på mig sen fröken-Sverige-tiden ;)
För de av er som undrar varför jag gaska ofta muttrar om att föregående husägare gjorde lite mer själv än h*n antagligen BORDE ha gjort kan jag rekommendera Kristoffers redogörelse för en simpel liten antennkabels liv och leverne… JISSES!
För andra, som kanske undrar varför jag skriver så lite här nu så kan jag meddela att mitt lagringsutrymme på blogsome är slut så det är aptrist att blogga. Funderar på att flytta även denna blogg till wordpress. Biblioholistbloggen är ljuvlig att hantera och administrera! Lägger ut en vink om/när det sker.
(nya bokbloggen fick 500 besök (och nej, det är inte mina egna, räknaren är smart och hoppar över de egna besöken) de första fyra dagarna, jättekul! Tack till er som hälsar på där!)
(eller egentligen bara en officiell titel, med tyngd bakom, för att lägga lite “styrka” bakom det jag jobbat med sedan i våras)
Jag är numera fröken “Engineering QA” i egen låg person (officiellt utskick dröjer, men det är helt ohemligt tydligen) vilket egentligen bara säger nåt till mina kolleger, och inte ens för dem är det glasklart (skulle jag tro). Skriver rollbeskrivningen själv (!), men den ska ju tyvärr godkännas av alla chiferna sedan, så den kom…mer inte att innefatta månatliga resor till London för skospaning.
Jag kommer att jobba med VU, processer, koordinering med andra siter (Tyskland/Frankrike/UK) mm. KUL! “En senior roll” som vår direktör sa. Well, jag är en senior [insert valfritt substanstiv :)] numera, så det är alldeles OK. Bring it on! Tja, det innebär i praktiken att jag kan lägga min breda potatisnäsa i vad drygt 150 personer (200 med konsulter? tja, whatever) gör (eller snarare HUR de gör det) och jag har min egen chefs ord på att jag ska/får/MÅSTE jaga (bland annat) honom med blåslampa om han inte gör det han ska (!).
Stor glädje för mig, även om det kanske låter obegripligt. Allt anbudsslit lönade sig. Jag är fortfarande anställd i V-ås - sen får vi se ;)
Hemma igen efter underbar Londonresa (vi kom hem tre på natten till torsdag) och sen direkt (vi satt i bilen på väg till jobbet kl åtta samma morgon :)) iväg till Uppsala för konferens, så swoooosch till Stockholm och konferens DÄR i går (trött? yes, definitivt, men sånt gör man på vilja och adrenalin).
Konferensen var otroligt kul och inspirerande, och trots att jag omgavs av tre professorer, tio teknologie doktorer och resten höjdarchefer från Ericsson, Scania och GE så kände jag mig aldrig aldrig någonsin dum eller irrelevant. Kul att jämföra erfarenheter med folk från Kanada, Frankrike, Tyskland, England, Kroatien och Sverige och hitta tusen beröringspunkter trots fullständigt olika verksamheter. Allt från läkemedelstillverkning till flygplansdito via juridisk rådgivningsverksamhet och lastbilar avhandlades.
Mina brittiska kolleger (som inte kunde delta) hade glömt att berätta att jag förväntades hålla ett tjugo minuter långt föredrag *harkel*, men det gick bra det också. Otroligt vad som har hänt med mig med åren, jag är så tacksam. För tjugo år sedan hade jag börjat svettas av att bara ens säga mitt namn i det sällskapet, eller snudd på vilket sällskap som helst [med okända människor], nu klev jag upp och höll ett oförberett tjugominutersföredrag om våra innovationsprocesser och vilka utmaningar vi står inför, på engelska, utan att ens få höjd puls. Jag tycker bara att det var roligt.
Professor Maggan från KTH vill hålla kontakten och hitta ett utökat samarbete med mig framöver. Jag blev urglad, hon var så otroligt cool och kul och jag är alldeles tokgörmycketsuperduperinspirerad av att det numera finns en intressant institution som faktiskt jobbar med den ganska udda intressekombination (teknik-humanist på lite specifika vis) som jag så ofta har fått höra är rätt knasig.
Jo, London, igen. Vi gjorde mycket skoj, kanske orkar jag skriva mer sen (jag har mamma på besök så det finns annat att göra också :)), men tills vidare kan man titta på bilder på fejjan, följer man länken kan man se på dem utan att ha fejjankonto också!
Varför jag hanterar skalpell på jobbet?
Jo, det var ju så att jag avslutade läkarutbilningen ändå, i smyg, och eftersom jag är så kort så står jag uppflugen på en stol (steril, såklart) i operationssalen och eftersom jag arbetar på Seattle Grace där alla springer ut och in i operationssalarna för att klämma på sina respektive så…
Nä, OK då. Jo, jag håller mest på med verksamhetsutveckling numera, och en av de saker jag jobbar mycket med är visualisering. Hur vi ska visa vad som händer i projekten på ett smart sätt. Vi har ett speciellt rum på jobbet där det finns whiteboards för alla stora projekt och anbud, och det var där jag stod och tejpade om alla whiteboards. Whiteboardtejpen (som man använder för att t ex göra kolumner, så att inte dessa suddas bort varje gång man suddar innehållet i dem) är seeeeeg, så en skalpell är perfekt när man ska finlira lite. Och jag är ju fortfarande kort (trots att jag inte är läkare), så jag får stå på en stol när jag gör det.
Det var där jag stod, halvt bakom en dörr, när K smög in och lade tassarna på min ändalykt. Resten vet ni.
Jag tycker att faktiskt kärestan har aningens dåligt minne. För ett tag sen konstaterade vi att en fullt koncentrerad Siv, som står och vinglar högt upp, dessutom beväpnad - ja, henne SKRÄMMER man inte medelst rumpkläm om livet är en kärt.
I dag var det ändå dags igen. Jag stod på en stol, på JOBBET, och höll på att råka sticka skalpellen i en smygande Kristoffer. Gissa varför?
(får man skära lite lite då? bara lite…? :))
—
Ung och ung förresten. Han fyllde 33 i måndags.
För den som aldrig har älskat ett husdjur är det ett i-landsproblem - för oss andra är det en mardröm.
Ett husdjur är borta. Rymt? Smitit ut? Hur?
Vi tyckte att det var konstigt i går kväll - Izzy var vansinnigt kelen och nästan klängig, men Spockissen syntes inte till. Nåja, han ligger väl och sover i något skrymsle, det är inte direkt ont om såna här i huset.
I morse hade han fortfarande inte varit uppe i sängen och klivit på oss. Izzy var stissig (st-izzy-g, moahahaha) och vi började VERKLIGEN ana oråd. HADE han lyckats smita ut? Vår fege lillfis, den frusna och pipiga innekatten Spock? Nej, det får inte vara så.
Kristoffer åkte ändå till jobbet (han var INTE glad, men hade måste-möten) och jag stannade hemma och letade och letade, ropade, lockade, alldeles grinfärdig. Ingen Spock nånstans. Inte i trädgården. Inte i kvarteren runt omkring. Inne stod Izzy i fönstret och gapade. Jag letade febrilt efter hans skk-papper för att hitta chip-numret, ja men vilken braaaa ordning man har på alla papper när man är nyflyttad?
Efter 3,5 timmes letande fick jag se hur Izzy frös till is i fönstret. Hon reste sig upp och tokblängde ut mot trädgården. Jag gick dit och kollade vad hon spanade på, och där satt ju Spockissen - frusen och ynklig - vid växthuset och pep.
Slutet gott, allting gott, men nog var vi skraja och ledsna där ett tag. Jo, jag vet att katter rymmer varje dag och att de allra flesta kommer tillbaka, men man blir rädd och ledsen ändå.
Han har ätit som en häst, Izzy har nosat och tvättat och nosat och tvättat, och nu har båda två lugnat ner sig och somnat.
Dagens Izzy-ros går alltså till Izzy själv, för att hon hittade lillkissen och fäste min uppmärksamhet på honom.
—
…och så måste jag gnälla lite: när jag äntligen köpte och fick fart på mitt mobila bredband, ja då går min Barbara (den bärbara, alltså ;)) och DÖR. S-u-c-k. Ska ta med den till en kompis som ska se om det går att ruska liv i den, men helgen och gårdagen blev internetlösa, igen. Nu tjuvlånar jag Kristoffers dator medan han är på jobbet.
Jotack, de har det bara väääääldigt bra! De älskar ytorna, utsikten - ja det mesta verkar det som. Det märks inte minst på vår förbättrade nattsömn, det är inte alls lika mycket hallibalooo på nätterna längre. Det tackar vi för.
Vi valde naturligtvis en Unikko-variant som skulle matcha Izzy, drottningen af Köket. (den där tapeten har blivit en storfavorit kan jag meddela, vi är toknöjda med den!)
Unge Prins Spock i sin tur älskar att kunna sitta och ligga på sidenkuddarna (! ja men naturligtvis ;)) i vardagsrumsfönstret. Full koll på allt, det är perfekt.
Är det mysigt? Jaaaaaa, det är det! Är fåtöljerna sköna? Jaaaa, det är de. Färgen kanske jag vänjer mig vid så småningom :-/ :-)
Slutspurt. Packa, kånka, tapetsera (hoppas vi) två väggar i dag. Vi hade sån tur att det var RÄTT tapetrullar som kom i går - i e kökstapeten, inte tapeten till övre hallen (som vi rent renoveringsmässigt har lagt på is tills vidare). I morgon går stora flyttlasset!
Efter det vete tusan när jag kan skriva här eller på FB nästa gång. Bredbandbolaget är ju inte direkt några under av snabba flyttförfaranden, tyvärr.
Livet i Sura, del 28757851:
Livet som Roomservice-kopia är hårt. Och farligt. Inte minst farligt.
Hanminkäresta tänker inte på att jag läser Max Brooks (hysteriskt roliga) Zombie Survival Guide just nu. Den ger en extra dimension till varje besök på Bauhaus, Kristoffer får långa föreläsningar om de verktyg vi passerar. Han får kuggfrågor om varför en kniv (OK då, en machete) är att föredra framför en motorsåg - ja, livet blir helt enkelt så otroligt mycket mer spännande när man ser hela varuhuset som en leklåda för att överleva zombieinvasionen.
Man ska ju vara på sin vakt också. Det tänkte han inte på. Eder hjältinna är på helspänn, alltid beredd.
Eller OK då, hon är kanske bara en “lättskvätten” kvinna. Alltid, oavsett kvällslektyr.
Ser ni situationen framför er? Där står hon högst upp på en stege, beväpnad med en kniv, och skrapar tapetbårder. Musiken dånar och hon är helt inne i sin egen värld. Skulle du tycka att det är en god idé att smyga fram och klämma henne i rumpan då?
Ni behöver inte ringa polisen, han har alla utstickande delar (och trumhinnorna) kvar.
Men… det kunde ha gått illa. Mycket illa. It’s a djungle out there.
PS en kalender med zombie-pinuppor - priceless! Vill ha!
(jag har den på repeat, den är så jäkla underbar)
Om du vill tvätta öronen efter den lilla (OK då, stora) upplevelsen så vill jag rekommendera de senaste veckornas STORA favoritlåt:
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here