Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Jag försöker ta in, men det går inte.

Samtidigt som vi åkte mellan Karlstad och Västerås i söndags kväll satt hon också i bilen på väg hem, längre norrut.

Vi kom fram. Hem. Det gjorde inte hon.

Det var förvisso bra körväder nere hos oss, det var inte inte där uppe. Snömodd. Men ändå, hon var en mycket duktig bilförare.

På en sekund förändras allt.

Vi låste upp dörren och pustade ut hemma efter en trevlig men dålig-nattsömn:ig helg i Karlstad.

Hon fick sladd, fick en buss i sidan och klämdes fast i sin bil. Miste livet, tillsammans med sin åttaåriga dotter. Liten skadad pojke blev kvar i livet.

Tea som var så energisk. Smart. Tokrolig. Omtänksam. Som också gått igenom flera stora sorger men inte vek ner sig. Tea som var nyförlovad och jättekär. För mindre än ett halvår sen stod hon här i mitt vardagsrum brevid mig, vi tjattrade medan vi försökte få plats med alla böcker i bokhyllorna. När jag blev vansinnig över krångliga Expedit-bokhyllan som rasade som ett korthus när den skulle uppför trappen så var hon den som plockade ihop pusslet igen.

Och nu ska jag bara fatta att det aldrig kommer några brev från henne mer? Att vi aldrig tar några mer fniss-raider med hennes syrra och mamma på ICA Maxi?

Felix har en underbar mormor och morfar, en fantastisk moster och morbror, en pappa som jag visserligen inte känner men som jag vet älskar honom, men HUR kan livet vara så grymt mot en sjuåring? Och mot alla oss andra som saknar?

Tea och hennes dotter är döda, lillkillen vårdas med svåra skallskador. Livet är så jävla grymt.

Söndagsgratäng för två, och MINST fyra matlådor

1 kg potatis
1 zucchini
2 rödlökar
1/2 purjo
2 paket bacon
150 g gorgonzola
5 dl matlagningsgrädde
100 g parmesan

krydda med
vitlök
maaaassor av svartpeppar
persilja
(jag saltar inte, bacon och gorgonzola är så salt i sig)

Skiva ner potatis och zucchini i en smord långpanna.

Stek bacon, lök och purjo. Smula ner gorgonzolan, häll på grädden och krydda rejält. Det blir ganska mycket “sås”, det är bra. Vi gillar gojsig gratäng ;)

Sleva såsen över potatisen/zucchinin, avsluta med att strössla över parmesanflagor. In i ugnen ca 40 minuter, 225 C.

Ät. Njut. Det är gott!

Skriver pappersbrev till mamma, och hann börja skriva Ma på kuvertet innan jag insåg att det är Inger hon heter officiellt.

Å andra sidan så är det väl snart ingen mer än hon och jag som skickar pappersbrev numera, så visst borde det räcka med ett enkelt “Mamma” på kuvertet för att det ska komma fram?

(kära mor, som jobbat mycket inom geriatriken, kommer med största sannolikhet att fnittra mycket, hårt och länge. no mercy.)

Vi blev så illa sugna på ett nytt fiskrecept, jag har några fiskgratänger som vi har gått runt på ett tag nu, så till den milda grad att jag är tokless på dem. Jag hade minnen av en fantastisk fisksoppa med saffran som jag åt en gång på Dalarö - den. Den, fast som gryta, ville jag ha. Mums!

En googling senare hamnade jag här, det fick inspirera kvällens matlagning. Jag modifierade receptet en del, men det var perfekt som inspiration.

Ingredienser (4-5 portioner)

3 dl basmatiris
500 g laxfilé
1 msk soya
1 st kryddtärning med persilja och vitlök
2,5 dl creme fraiche med vitlökssmak
1 msk vetemjöl
1 burk kokosmjölk
2 msk fiskfond
1 påse saffran (0,5 gram)
1 msk sambal oelek
1 finhackad rödlök
1 röd paprika skuren i småbitar

Börja med att sätta på riset, det tar längst tid - själva grytan går jättesnabbt att göra.

Vispa ihop creme fraiche, kokosmjölk, kryddtärning, fiskfond, vetemjöl, soya, saffran och sambal oelek i en låg, vid gryta. Koka upp och lägg ner löken och paprikan. Dela fisken i bitar, jag gjorde dem ca 2x2x1 cm. Lägg ner fisken och täck med såsen. Låt sjuda under lock på svag värme i ungefär 10 min - men kolla nån minut innan om fisken känns genomkokt, den blir rätt trist om den kokar för länge. Servera med riset.

Jag ville inte övertrumfa saffranet med sambal, men när grytan var klar tyckte jag att jag hade nog lugnt kunnat dubbla mängden sambal utan att det stör (men så har jag smaklökar som älskar het mat, å andra sidan). Det blev fantastiskt gott nu också. Smakrikt, man blir varm inifrån och ut. Det satte bra fart på min förkylda snok, kryddor är underskattade som medicin betraktat ;)

Jag tror dessutom att den kommer att vara ÄNNU godare i morgon, när den gojat till sig ett tag… perfekt till matlåda, alltså.

…den första snön. Ovanligt sent, tror jag minsann, men det gör mig inget (den kunde få dröja ett tag till, snö i Västerås är befogat 24-31/12 varje år, i övrigt kan det hålla sig borta tackarsåmycket för här är snö alldeles för sällan snö, den blir alltför ofta till en gråbrun sörja).

Jaaaa, vad mer nytt sedan sist? Besök hos mor, och en dejt med lilla Mika-den-ljuvliga. Hon växer och frodas och är vääääldigt charmig. Det är så skönt med en glad och frisk liten tös mitt i all sjukdom och oro, hon är ljuspunkten vid resorna västerut.

Jag vet inte varför det är så mysigt att krypa in i en postapokalyptisk dystopi, men något i det lockar mig något otroligt (ja, att läsa, inte att uppleva - det bör förmodligen påpekas).

Efter floden av PC Jersild. The Road av Cormac McCarthy. Oryx & Crake av Margaret Atwood.

I New York blev jag varse en sprillans nyutgiven Atwood - The Year of the Flood, den ville jag ha. Jag lånar ju det mesta på biblioteket numera, men den här boken ville jag äga.

Jag blev alldeles lycklig när jag insåg att den nya bokens handling och persongalleri är inflätade i Oryx & Crake. Det är ett antal år - och ännu fler böcker - sedan jag slukade Oryx & Crake, så det tog pinsamt lång tid innan jag insåg det. Nu läste jag om Oryx & Crake igen av bara farten, mums! The Year of the Flood är på vissa vis långsammare än Oryx & Crake, och vissa saker var rent av trista - ändå kvalar den in som en femma för mig. Go figure!

Har du fler tips i samma genre? Berätta!

“Ett samhälle i norra Sverige med 25.000 enbart kvinnliga invånare, där många av dem är lesbiska skogshuggare.
Vad som tycks vara några mindre nogräknade journalisters våta dröm sprids nu i kinesiska medier. “

Läs resten av artikeln i Norrbottenskuriren

…och det är inte ens första april! Obetalbart!

Stort tack till Karin J för tipset - jag behövde skrattet!

Att jag gillar katter och böcker är väl ingen hemlighet för någon som känner mig. Kombon är svårslagbar. Izzy på magen när man ligger och jäser/läser i soffan - eller som här, i New York, stiliga Patience and Fortitude som vaktar New York Public Library (närmare bestämt Stephen A. Schwarzman building - NYPL har ju massor av filialer, men denna är åtminstone den som jag tänker på i samband med NYPL)

Jag gosade mest med Fortitude

Gertrude Stein i Bryant Park

Morgonpromenad i vackra lilla Bryant Park ger just bibblan som bonus (bibblan tronar i ena änden av parken), men baksidan av konceptet “morgonpromenad” i väntan på att MoMA skulle öppna var ju att inte biblioteket heller hade öppet. En annan gång… som vi fick säga om så mycket. “Vad mycket ni hann” säger alla vi snackat med, ändå var det massor som fick bli “en annan gång” (då hade jag ändå dividerat drömmarna och planerna med två åtskilliga gånger eftersom jag onekligen lärt mig att jag alltid vill för mycket ;)).

Någon exkluSiv fashionista blir det aldrig av mig (tack och lov, kanske), men det är svårt att låta bli att leka med kläder ibland. Kontraster är roligt. Skir, snudd på genomskinlig svart volangklänning (lugn, jag ska ha heltäckande under) blir jättekul att ha till mina klunsiga knäppskor från New York.

Klänning från Lindex och skor från Chinatown (25 dollar, det är lagom ;)) - det är Andersson i ett nötskal det. Svarta strumpbyxor till, sen blir man kontorets färgklick (hmf) på måndag! Så här, mina vänner, ser en äkta tågnörd ut. Precis vad du trodde, eller hur?

Så var man igång igen, men den är åtminstone inte rosa ;) Jag knarkar muffins och kaffe med penseln i högsta hugg. Rafflande lördagskväll. Grunden är härmed ditslarvad (det var befriande att just… SLARVA), finliret får bli i dagsljus i morgon.

Japp, den blir bara gul och svart. Inte en enda liten rosa fläck. Möjligen liten vit blänkare i ögat.

…åtminstone en del av bilderna från New York.

New York var såklart heeeeeelt OK, men nej - det slår inte London för mig. Central Park piskar Hyde Park, Tate Modern kan inte nå upp till de fantastiska konstmuséerna i New York, men totalt sett är London fortfarande min favoritstad alla kategorier (…och det är ju rätt bra eftersom det är både billigare och enklare att ta sig till London). Vi får väl se om det blir något mer NY-besök i framtiden som kan tänkas få mig att ändra åsikt ;)

…faller för Central Park, alltså. Vi bor på 31 West 71st Street - det, mina vänner, betyder krypavstånd till Ljuvliga Parken.

Höst i New York har hittills inneburit 28 grader varmt och 100% luftfuktighet - puuuuh - men nu ska det bli svalare, det känns redan ikväll.

Ja, visst hjärtar jag New York, men om det slår London? Njä, jag är inte säker än.

Liten M, tio dagar, sover gott i min famn. Hon var en aning oimpad av att mina mjölkpaket var värdelöst tomma (hon tuggade runt en stund på blusen innan hon konstaterade det meningslösa i att ens försöka), men fann sig snabbt i gammelmosters famn. Nån timme senare skulle jag ut och klappa shettis, langade så över henne till Kristoffer knä, hon sov gott där också. Modig och tålig tjej som accepterar oss bara så där efter att tidigare bara ha hört oss genom mammas mage :)

MASSOR av silkeslent hår, som synes. Det blir inga mer avslöjande bilder än så här just nu! :)

Ja, så lugn och fin (första bilden, that is) var jag för en vecka sen, ja.

Efter en vecka fylld av stress (att ha kurs 8.30-17.30 är ju ingen anledning att man inte ska sköta sitt vanliga jobb också) kändes det snudd på poetiskt att May Lindholms ljuvliga Howling bitch sitter och ylar ut just över MITT kontor. Det var inte bara EN gång under veckan som passerade som jag ville sätta mig brevid och yla ikapp, låta vreden, tröttheten och frustrationen studsa mot teglet.

Men nu är jag lugn och fin igen, försöker mota bort stress (fast jag vet att jag måste in och jobba i morgon också, mrrrrf) för att ens komma i närheten av att njuta av tanken på förestående NY-resa.

(mer om May Lindholm - en ny favorit)

—

Fett och socker är som bekant en snabb (kvalitets- och hälsoaspekten lämnar jag därhän!) tröst när man är ynklig. Kollega Peter hade bakat dumlekakor till ett möte igår, och ska man väga smak och utseende mot arbetsinsats så är de här en jackpot. Goda, ser jätteproffsiga ut men är ruskigt lätta att göra. Kul! Gissa vem som ska köpa folieformar och kolor i dag? ;)

“Has anybody got any paint that we can watch dry?”

(kursledaren lackar ur på vårt ultraslöa intranät - som absurt nog heter “Expressnet” - när han ska dema firmans elektroniska instruktioner för knowledge management)

VARFÖR är så många amerikanska hemsidor så otroligt plottriga och fula? Inte ens de stora muséerna har speciallt snygga hemsidor. De specialbutiker jag längtar till är ändå värst…

Pearl fine art supplies - där ska man väl hitta en riktigt sjysst tunn pensel…? Men HEMSIDAN. Hiskelig! Ändå är den en sunnanbris jämfört med kultaffären (jag hjärta benknotor…) Maxilla & Mandible. Även om man säljer gamla benknotor och anatomiska posters så kan man väl följa med omvärlden från 1994 in i 2009…?

sadelsallad - vem sa att man inte kan få in tre cyklar under en trapp?

hon njuter på underliga vis, den där kattsingen

tassen som rules the building. hon är i sanning ett konstverk, den där drottningen av radhuset.

Har du varit där nyss? Berätta berätta.

Finns det någon kedja a la Boots med billiga och sköna cremer/duschgrejor? Billiga men “OK-fina” kedjor a la H&M (ja, jag veeeet att H&M finns där också, men nu menar jag “the American equivalent”) eller Lindex? Alla shoppingtips jag ser rör 5th Avenue etc och dyra märken är INTE min grej. Jag är 100% medelålders svennebananbrutta utan nån vidare coolfaktor. Billiga men roliga skor?

Nån bra “bargain books”-kedja, eller är det bara att roama runt de massor av antikvariat jag har sett ska finnas söderöver/midtown Manhattan? Camden Town a la Manhattan - är det Alphabet City, eller finns det bättre områden för gamla tanter som gillar punk-kitsch?

Vi kommer nog ta en stund i Brooklyn, åtminstone “Dumbo”-området. Bron måste ju beträdas!

Åka gul taxi kanske man borde prova - men vi är hypersnålisar och köper förmodligen ett veckokort för buss/tunnelbana för ynka 25 dollar. Har dessutom svaga misstankar om att det blir myyyyycket promenerande.

Funderar lite på Staten Island också, det ska finnas något litet område med äldre hus där. Gratisfärjan till Staten Island förbi Libertydamen ska vi åtminstone ta, för vi är inte sugna nog på “specialturen” till henne och Ellis Island - tar man nu gratisfärjan för att få lite sjöluft så kan man ju gärna kika lite på Staten Island istället för att bara ta vändande färja tillbaka igen.

Byter förmodligen “höjdspanande ut över staden” från ESB mot Top of the Rock. Central Park blir ett måste med picnic och bra bok (vi bor på 31 W 71st St - första kvarteret från parken sett, så det blir krypavstånd till Strawberry Fields). MoMA, naturhistoriska och Metropolitan Museum. Chinatown. Battery Park. Strosa utefter vattnet. Nån tretimmars båttur runt Manhattan. Coney Island - för att få se haaavet, eller är det så sunkigt att man kan skippa det? Governors Island verkar också vara ett skönt gratisnöje. Strosa runt på The High Lane. USS Intrepid.

Förväntar mig (eller åtminstone hoppas på) massor av kul gatukonst! Kanske springer vi på nån liten del av nya SATC-inspelningen? ;) Det vore lite annorlunda än den senaste filminspelningen vi hamnade i (på IKG-resa i Paris för några år sen - oj, där spelade de in Mr Bean nr 2. ingen av mina dåvarande kolleger vågade moona. klent).

..och så ska vi naturligtvis äta massor av goda saker. Det blir McD vaaaarje dag (um, nej). Är bl a nyfiken på knish!

Ett annat New York har blivit ett favoritbokmärke på sistone. Mums! Skribenterna är förvisso en aning yngre och coolare än jag, men många av tipsen framkallar het längtan.

Det är en utmaning att lägga ut halvfärdiga ting. Nu ska den torka till, sen återstår fiffning och tillrättande av misstag, onödiga assymetrier etc. Det kommer att ta minst lika mycket tid sm det tog att kladda ner det här “mellanstadiet”.

Det är åtminstone inte rosa, och även om den gula färgtuben fick vara med också i den här bakgrunden så är det liiiite åt ett annat håll ;)

Nu börjar till och med jag tycka att jag kanske borde hitta ett nytt koncept, men det är ju så lätt att halka dit på de där förbaskade bodhikattvorna… det är som om vänsterhanden styr sig själv. Jag kanske borde återta kontrollen. Jag är förvisso gammal nog att tycka att det är helt OK att vara förutsägbar, men… tja.

Kristoffer är iväg till huvudstan och springer Bellmans-staffetten med ungdomarna, jag sitter hemma och målar. Håhå jaja.

—

Hoppetossan får lov att vara färdig nu.