får gamla moster vara ledsen?
Folk tycker ju så jäkla mycket. Det vet vi. Och man ska inte bry sig så mycket. Det vet vi också.
För mitt bland alla de som förstår, eller försöker förstå, som hängt med länge i hälsans kringelikrokar och följt hopp och förtvivlan så finns det ju också såna som inte kan begripa varför JAAAAAG ser allt svart när Barnet dött som inte ens var mitt eget?
Ja, var börjar jag?
Vi kan börja med M. Vi har varit med om mycket tillsammans hon och jag. När min pappa, hennes morfar, fick sin dödsdom 1981 var det hon och jag som vankade runt i kulvertarna på CSK. De vuxna fick panik när de insåg vartåt det barkade, de tryckte en tia i handen på mig och sa “Här, ta den, gå och köp glass till dig och M” så de vuxna fick prata med doktorn i fred. Vilken jävla dag det var. Jag var tolv år, och inte direkt dum, jag fattade ju. M var fyra. Hand i hand gick vi runt runt runt, ända tills vi inte orkade mer. M var så liten, hon har glömt, men jag minns. Och så här i efterhand har de där vuxna insett att det inte var så smart att göra så där, men det är en helt annan text. Bygones. Men det var jag och M. Två blonda kopior, då.
Vår lilla sjuka (fysiskt menat, även om det finns spelrum för andra tolkningar) familj har aldrig varit stor, och mindre har den blivit. M och jag har tillsammans begravt min halvbror, hennes morbror. Vi har mist hennes pappa, min svåger. Familjens starke man. Han som både retade och stöttade mig, som såg till att jag motvilligt (men i efterhand är jag tacksam) blev ingenjör och skötsam med stort S och som - i sällskap med halvsyster - var så skön att ha som “bas” när mamma var så sjuk första vändan för sju år sen. Och så fick han också cancer och dog? Va?
När A blev en växande en bula på Ms mage var det så otroligt befriande med en bebis mitt bland all passerad sjukdom och död. Alla bebisar är eller åtminstone ska vara efterlängtade, men GISSA om denna spirande graviditet kändes som “omväxling”?
M och jag är ruskigt lika, på så många vis, så i allt det här är vi rätt viktiga för varandra. Ihop med varandra kan vi säga saker som man annars kanske inte kan eller törs säga, för alla fattar inte. Är jag hennes moster? Ja, visst, men vi har redan utnämnt varandra till syskon istället. Det känns så och det blir inte lika komplicerat som att dra hela historien om min halvsyster som är två år yngre än mamma och och och. Fatta hur all personal såg ut som frågetecken när jag låg hos A och M skulle förklara att jag, som såg typ lika gammal ut som M, var hennes moster? Ofta blev det stora skämtet. “I dag ska lilltjejens gammelmoster komma på besök” sa M och så garvade vi sen när personalen begapade den där gammelmostern med dr Martens, helt utan rollator.
“Tack vare” mammas sjukdom har vi setts mycket sedan lilltjejen fick komma från sjukhuset i Göteborg till Karlstad. M har alltid varit så otroligt generös, hon vet att jag älskade det där lilla knytet så när jag var där fick jag hålla i, ligga hos, mata - göra allt det där som M mycket väl hade kunnat vägra nån annan än sig själv och T att göra, en älskad sjuk unge är det lätt att vilja behålla för sig själv. Hela tiden. Men jag fick. Jag knöt an, så in i helvete (ursäkta ordvalet). Är det så svårt att förstå? Ja, för somliga.
Men det bryr jag mig inte om. Jag gråter för M & T, jag gråter för den där lilla sjuka som var så coolkulskön fast hon var så sjuk, jag gråter av pur egoistisk saknad. Det är helt naturligt för de flesta att fästa sig vid djur, men att vara ledsen moster är överdrivet.
Well. Smärta drabbar de flesta förr eller senare. Nån gång kanske det går upp ett ljus. Eller inte. Vilket som.
Tack för omtankar. Jag är nog både för trött och ledsen och lat för att svara på alla mail nu.
Jag brukade alltid berätta för A hur många som tänkte på henne. Jag låg hos henne många timmar i söndags och pratade med henne om allt och inget. Det var en fin stund.
