Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Vi är sannerligen inte sociala just nu, Kristoffer och jag. Vi har massor att göra på jobbet, och resten av de vakna timmarna spenderar vi i Sura. Vi sliter, river, spacklar och har äntligen äntligen börjat måla, om än bara lite i smyg, inuti skåp och kattvindar. ÄNDÅ! Det är ljuvligt att äntligen vara förbi det mödosamma grundarbetet åtminstone på några små små ställen!

Snart snart (kanske i morgon?) ska vi beställa tapet till fondväggen i köket också, för köket är redo att målas och tapetseras. Det blir INTE Marimekkotapeten i gråtoner som vi trodde förut. Det blir en med svarta och grågröna blommor istället. Samma unikko-mönster, dock. Det ger vi inte upp!

Vi har gått från den längst ner till höger till den längst ner i mitten. Jag var sugen på den röd-rosa först, men där gick Kristoffer gräns ;)

På jobbet har jag (som en av många slitna medarbetare) slitit med ett anbud som är det mest omfattande vi någonsin har gjort. Det har varit fram och åter, order och kontraorder, så de senaste veckorna har varit tuffa. I slutändan visade det sig att min hett efterlängtade Kinaresa (skulle ha åkt i mitten av augusti) blev inställd alldeles i onödan. Ingen idé att sura över det nu, men det sitter som en tagg hur förnuftet nu än berättar för mig att det är meningslöst att bry sig om det. Det har blivit sena kvällar och många uppvaknanden mitt i natten då jag kommit på saker som jag borde skriva i mitt dokument. Som värst var det uppe i 159 sidor, men är nu nere på blott 67.

Ibland är kosmos emellertid otroligt vänligt. Nu betyder det inte så mycket - än (om någonsin) - men bara tanken på fredagseftermiddagen är skön. Jag hade ett möte med någon Uppifrån, från Ledningen Nere I En Europeisk Huvudstad I Söder. Han är svensk och är utplacerad i Sverige, dock. Han hade förhandsinformation om en internationell task-force som skulle utökas med någon stationerad i Sverige, men med hela världen som egentlig arbetsplats. Nu får han ju inte gå runt och sno personal, men han ville bara att jag skulle VETA att den där styrkan ska utökas snart.

Snälla snälla människa. Bara de orden, från nån som är lite av en idol för mig. Det var värt så otroligt mycket just då. Vi får väl se. Jag ska väl åtminstone hålla ögonen öppna när ett visst nyhetsbrev kommer ut om två veckor… ;)

Under nio (!!) lager tapeter på en av sovrumsväggarna fann jag en tidningssida från den 22 september 1920. Fantastiskt. Jaha, det var ekonomisk kris. Snart val. Märkligt välbekant. Fredskonferens i Riga minsann - undrar om det var efter ryssarnas kladdande i Lettland, eller om det var något senkommet efter första världskriget?

Det var som om Kirchsteigers ande kom över mig. Jag blev två meter lång och gråhårig(are), för plötsligt hojtade jag till Kristoffer “kom och titta, detta måste vi behålla!”. Han höll med. Vi ska behålla ett litet fönster mot dåtiden. På ett (förvisso ganska underligt placerat) ställe på väggen kommer detta att finnas kvar, inramat. En stor del av tjusningen för oss ÄR ju att detta inte är ett nyproducerat hus. Det är ett hus som byggdes för 90 år sen, till kassör Band på Bruket. Huset har sett mycket.

Tack snälla kosmos för att jag har starka armar och gott om pappkassar!

Eken. Vår ek. Eken som grannen hatar (den lövar ner, det har vi redan fått höra ;)), och som jag älskar. Den måste få stå kvar. Tänk att ligga där, på en filt, och titta upp i lövverket, alldeles som jag gjorde när jag tog bilden (ja, jag låg inte ner, men jag tittade upp genom lövverket).

Det finns massor av sly och buskar att rensa på tomten (blott 1115 m2, så man får göra vad man kan med det relativt lilla), det finns ännu en ek, en liten ynklig - allt det ska vi rensa bort, men den här eken, den bara måste få stå kvar.

Jag vet inte riktigt varför halva kroppen får hänga i luften, det kanske blir svalare så?

Kristoffer på väg upp till huset - gatan vi ska bo på är inte direkt lång (eller bred), den börjar där jag stod och fotade, och tar slut vid vårt hus vid pilen.

Den 25/8 ska vi få nycklarna till huset, sägs det. Är vi stissiga? Jaaaa. Har vi börjat packa? Neeeej. Men vi rensar lite. Mycket. Alltid nåt!

Den första tiden får huset stå tomt medan vi rustar (vi ska vara ute ur lägenheten 30/9), vi får se vad vi hinner, orkar och har råd med innan katter och möbler får följa efter.

Vi är väl lite undrande vad vi egentligen har gjort, flytta till SURA? Mwrrrf… men, det är nog som alla säger - har man sitt hus som man älskar så skiter man i omgivningen.

Jag har dessutom hittat en väldigt bra sak med Sura - Stenhuset! En konst- och hantverksförening att engagera sig i - yaaaaay! (jo, det finns i V-ås också, men här blir det så stort och opersonligt).

Vi är inte helt snabba på att snappa upp nya TV-serier. Dels beror det på att vi är såna perodtittare (ingen av oss skulle orka följa en serie som man måste bänka sig en gång i veckan för att se, näääe, maratonsittningar med DVD-boxar, that’s the shit!) dels på att vissa saker låter… tja, tråkiga. Vad är det som är så skoj med att följa en reklamfirma i New York i början av 60-talet? Länge blandade jag dessutom ihop Mad Men med 2,5 män som jag AVSKYR (Charlie Sheen är läskig! Yikes!) men så började de ljuvliga kläderna dyka upp i en massa glossiga magasin och jag fick upp ögonen för Joan.

(Mad Men? Jo, de är väl galna på sitt vis, men namnet kommer av “reklamghettot” Madison Avenue)

Joan, eller Christina Hendricks som hon egentligen heter, har tydligen väckt debatt. Rubriker som “Too plump for television?” har fått mig att baxna, ty denna kvinna är så ljuvligt vacker. Plump (knubbig)? KURVIG. Jag kan inte se mig mätt på henne. Andra (kvinnliga) bekanta ser serien för att dräggla över Jon Hamm, men jag vill bara titta på Joan. Kläderna! Den vassa tungan! Det ljuvligt röda håret! Allt, allt, ALLT!

Serien har skönt sarkastiskt manus, den är otroligt snyggt gjord och scenografin och kläderna är to die for. På något vis är allting lite färggladare i Mad Mens värld, trots att allt är långt ifrån roligt.

Säsong 4 har tydligen dragit igång alldeles nyss på andra sidan pölen. Vi är inne på boxen med säsong 2, och har redan skräck för abstinensen som kommer att uppstå när våra tre boxar är uppätna, förlåt, genomgångna.

Gillar du Mad Men, eller tillhör du också de som inte hajat hypen (som jag, förut)?

Mr Spock - åtta månader gammal om en vecka - är ingen liten kattunge längre, men det hindrar ju inte att han beter sig som en. Han har charmat gamla sur-Izzy, det är väl det minsta man kan säga!

För ett år sedan i dag dog en mycket älskad liten flicka.

Personalen blev prickad för överdoserna. Det ger oss inte A tillbaka, men förhoppningsvis leder det till förbättrade rutiner. Till att nästa barn slipper överdoser.

Spocken har extremt god hygien, han tvättar sig OFTA, och stundtals sittande på lite - ööööh - annorlunda vis. Ett stort antal män i bekantskapskretsen säger sig vara avundsjuka. De skulle också tvätta sig OFTA, om de bara kunde… Hmf.

Här händer det saker minsann. På onsdag ska vi skriva kontrakt på ett hus (såvida inte besiktningen visar något ALLDELES katastrofalt) - bilder hittar ni HÄR.

Äntligen kan drottning Izzy få det ståndsmässiga boende hon så länge förtjänat! (Spocken, Kristoffer och jag får också flytta med som tur är)

Det händer att man snubblar över böcker som man tänker “men vaaaarför har jag dröjt så länge?” om. “Den motvillige kommunisten” är en sån bok. Egentligen föll jag mest för del två som stod där i Nya-böcker-hyllan på biblioteket, men eftersom del ett (Den motvillige…) stod brevid så var det inte direkt svårt att börja i rätt ände.

Titeln har lockat mig länge, men jag tror att när jag läste baksidestexten första gången för ett bra tag sen så var den så väldigt långt från vad jag trodde att den skulle vara (i nuläget oklart vad ;)), så den gången ställde jag tillbaka boken igen. Dumt, dumt! Den är ju urskön! LÄS!

Rättsmedicin, sköna karaktärer, ett fascinerade sjuttiotals-Laos - den här boken har det mesta. Den finns i pocket om det möjligen är så att du letar efter en kul bok att ha i väskan.

Trots att han saknar utrustning, erfarenhet och vilja har dr Siri Paiboun nyss blivit utsedd till coroner i Demokratiska folkrepubliken Laos. Året är 1976, kungafa­miljen har avsatts, kommunisterna har tagit över, och den sjuttiotvåårige Siri har fått uppdraget helt enkelt för att han är den ende läkaren som finns kvar i Laos sedan alla andra flytt landet.

Tillsammans är de tvungna att ta hjälp av gamla vänner, schamaner, rättsmedicinska slutsatser, andlig insikt och lite hederligt gammalt snokande för att avslöja vad som är på gång …

Som om inte boken i sig vore cool nog så har författaren Colin Cotterill dessutom en - i dessa web-blaserade tider - osedvanligt kul hemsida också.

Twitter är ute, Kvitter är inne. Tack Lisa för tipset!

Jag har ju varit förtjust i gamla mosaiker länge (se “resor Istanbul, Jordanien och nu senast Tunisien” ;)) och när vi kom hem från Tunisien slog jag till på några paket glasmosaik från Panduro. När mamma var här över Kristi Flygare satte jag igång. Jag förstår att ni blir otroligt förvånade över motivet.

(på sista bilden är den nästan klar, jag lade i fogmassan först i går [kluddet på bilderna är det otorkade limmet, det blir genomskinligt när det torkat] - det blev väl sådär men jag antar att jag lär mig med tiden. det som ser nästan vitt ut är faktiskt silverglittriga bitar)

Under helgen som nu är har det blivit fler (katt)-mosaiker i lite mer färgglad stil - de ligger nu på tork, bilder kommer en annan dag. Fick slut på mosaik vid 17-tiden i går och muttrade över att min “stash” var på tok för liten.

Det är otroligt pyssligt och kul, och det är svårt att tänka på ledsamma saker samtidigt som man koncentrerat jagar den där PERFEKTA glasbiten till yttersta spetsen på örat etc. Tråkigt nog är det ganska dyrt, men vadå - det jag gör några roliga tavlor av kostar mindre än en partypingla på krogen kan hinna sörpla i sig på en timme utan att ens bli dyngrak, så det får jag faktiskt slösa på mina leksaker ;)

Jag fick till Spockprofilen - den aningens speciella halv-Rexiga - riktigt bra, faktiskt. Den ÄR Spock. Ska korrigera ner “ljusglimtarna” lite, sen är jag nöjd.

Kolla, Spocken är vänstertassad! Bästa-sötaste-coolaste kissen.

Nytt på skyltat.se (veeeeem är det som har varit i farten med kameran nu igen?)

“Sesam öppna dig!” får en helt ny innebörd.
Skylten fann jag på Avenue Habib Bourgida i Tunis.

—

Mamma har fått en riksfärdtjänstresa beviljad, så hon ska komma hit på fredag. Tjohoooo! Jag tror att hon kommer att skratta sig fördärvad åt hur katterna håller på och kelar, busar, härjar och kelar igen.

Jag borde ha lärt mig nu, hur det fungerar, eller inte fungerar. Men icke. Varje död känns som ett dråpslag.

Gamla kärlekar ska inte gå och dö när de bara är 46 år. De ska inte börja se dubbelt och få plötslig huvudvärk och diagnosticeras med hjärntumör och sedan dö snabbt snabbt snabbt innan man ens hunnit få veta hur det är ställt, utan att man ens hunnit få ta farväl. Förtjusning blev till vänskap bara (den vänskapen var sannerligen inte så bara, å andra sidan), även om han vid ett tillfälle medgav att han varit ganska svag för mig också några år senare när allt var ofarligt.

Nu är Lasse nån annanstans, med Kent. Jag hoppas de har det bra ihop nu. J hade sagt till en annan gemensam vän att nu går de på konsert med Elvis eller Frank Zappa eller nån annan avliden storhet, konserten är väldigt bra och de har väldigt kul. Det är en tanke jag vill adoptera, jag köper den rakt av och tänker också att det är så.

Av oss i gamla unkisjärngänget återstår nu bara jag och J. Jag är inte unkis längre, men jag lever och jag saknar. Jag är så glad att jag slapp vara ensam i dag, att Kristoffer finns här och är nära. Vi hade det underbart i Tunisien, men det jag fick veta i morse överskuggar det sköna med resan alldeles nu.

Nej - inte riktigt, men vi är på kattspaning i Tunisien denna vecka!

HÄR kommer det upp bilder snudd på varje dag. Och jaaa, vi tittar på LITE annat än katter också.

Jag har en fantastisk idé, tror jag. Ett av våra projekt har ett litet simulatorrum där de arbetar med PIS (Public Information System), bl a utrop. Just den här simulatorn är för tåg som ska gå på nån av Londons
tunnelbanelinjer (fråga mig inte vilken), så med jämna mellanrum hör man ett litet “Mind the gap” eller “Next stop Paddington Station” eller yadayada (minns inte vilken linje, som sagt).

Jag, som gravt bortkollrad Londonälskare, får ibland lusten att stå kvar där utanför rummet och bara insupa stämningen från Londons tunnelbana.

Nu funderar jag på om man kan sälja upplevelsebiljetter. Man tar in folk i simulatorrummet, drar ner mössan på dem så att de inte ser nåt och så drar man igång PIS-utropen. Man kan skaka lite på stolen och blåsa lite varmluft på dem ibland för den fulla känslan. Sen söver man dem (har inte riktigt utarbetat HUR än) på nåt snällt sätt och tar dem till Bishop’s Arms, där man tvingar personalen att prata styltig engelska (som min engelske kollega Chris sa; “det är ändå ingen som jobbar i London som kommer från Storbritannien längre”) och så häller man öl i resenärerna och serverar fish and chips. Man häller i dem så många öl att de blir lagom blariga, sen tar man dem runt hörnet till en specialinredd avdelning på Stadshotellet (tänk heltäckningsmatta i badrummet etc) och sen när de vaknar så får de en engelsk frukost med vita bönor, bleka flottiga korvar och stekta champinjoner.

Allt detta, en Londonupplevelse, utan att lämna Västerås centrum. Yay!

Tråkigt nog så funkar konceptet fortfarande riktigt illa för den som åker till London för att shoppa och gå på muséer (med andra ord en sån som jag), men den nöten får jag knäcka en annan gång.

—

Kvinnan som lånar ut sin röst till de flesta meddelandena i London Underground (både på tågen och på stationerna) heter Emma Clarke. Hon har en skönt behaglig röst, men allra roligast är det när hon gör
skämtmeddelanden. Kolla in HÄR

Jag försöker förtvivlat att få kollegerna att smyga in några av spoofarna här och där i den riktiga PIS:en som ska levereras snart, men de törs inte. Damn!