Spinster and Spin(n)ster

Hakke snickrar som vanligt bra vers, idag om höstdagjämningen. Jag håller ju också ständigt på med det där projektet Att Komma Överens Med Hösten, och september är aldrig något problem, men…

(…men nu skulle vi tänka POSITIVT, ju :)).

Jag fortsätter att mumla mantrat varm-choklad-och-massa-bra-böcker-och-stearinljus-som-luktar-apelsin-och-kanel-och-varm-katt-och-mjuk-halsduk-och

(ja, jag får fylla på listan efterhand)

Mest av allt tänker jag just ikväll på orkanen Rita som ska träffa fastlandet imorgon. Galveston, dit vi OCKSÅ skulle ha åkt i somras och HOUSTON. C och R. Jag fortsätter att tänka tankar om vindar som vänder och oväder som oförklarligt stillnar och byter kurs och… ja. Usch.

Cecilia har dessutom sina föräldrar på besök, mitt i allt.

Det är fortfarande många som hävdar att växthuseffekten är bluff. Nja.

Jag har ju alldeles glömt (nej, inte glömt, men intrycken var så många och starka att jag riktigt får ladda innan jag kommer att kunna sammanfatta) att berätta om kursen med Merete Mazzarella som startade förra måndagen i Uppsala. Den är, för att sammanfatta kort, fantastisk.

Får du någonsin chansen att lyssna på denna kvinna - eller ännu hellre: utforska litteraturvetenskapen under hennes inseende: ta den.

Idag för 24 år sedan (om ungefär en halvtimme) gick jag över gatan till lasarettet på håltimmen mellan svenska och engelska, jag skulle hälsa på pappa men fann när jag kom dit att han redan var död, och mamma fick panik och skrek “ut, ut ur rummet”.

Jag gick tillbaka till skolan, sa ingenting till någon utan satte mig bara snällt i klassrummet och hade svenskalektion med Ulla som vanligt tills mormor kom och tog mig därifrån och gick hem med mig för att vänta på mamma.

Retrospektivt, med mitt medelålders jag, kan jag inse att alla (eller väldigt många) vuxna betedde sig rätt knasigt mot den tolvåring jag då var, men den tanken skänker inte längre bitterhet utan snarare ett lugn, en insikt om att det ÄR inte så jävla lätt att vara vuxen heller, och kanske kan deras misstag då ge mig kraft att förlåta mina egna barnsliga reaktioner - vem av oss beter sig inte som en skitunge ibland fastän vi är vuxna? - i de där situationerna då jag kanske borde ha varit mognare än jag är.

Jag blev övermogen då. Jag tror att jag har vuxit i mig nu. Jag tycker att jag är rätt OK.

Min far var en komplicerad natur som jag både kan sakna och inse att jag kanske inte hade orkat med - alla som lever i beroende eller medberoende kan förstå den tanken, ja kanske ni andra som är förskonade från sånt också.

Livet i gråtoner. Jajamensan, det funkar det också.

Det är så lätt att dega ihop och bara sitta inne med näsan över en bok de där dagarna då jag inte har något jobbpass, jag försöker att lägga upp tillvaron så att jag ska ha något litet uppdrag att klara av varje dag ändå. Frisk luft. Komma ut.

Igår skulle jag ju luncha med Thebe, men då fick jag INTE ta med mig Peter Pohls “Sekten” (jo, jag ska försöka få tummen ur och skriva om den i bokdagboken), TROTS att jag skulle gå till bibblan och vittja nya-böcker-hyllan (fick med mig Mankells “Kennedys hjärna”, Kunzrus “Leela.exe” och Robinsons “Den sanna och enastående berättelsen om systrarna Hunt”).

Idag får jag MÖJLIGEN gå till bibblan för att lämna Pohl (jag har planer på aktiviteter imorgon också), trots att jag avverkat ett dagsprojekt - jag har varit till Mdh och hämtat mina sista uppsatser (fick med en seminariebetraktelse på köpet som jag redan hunnit glömma att jag skrivit och skickat in, den var ju riktigt bra hann jag tänka innan jag insåg att det var jag som hade skrivit den ;)).

Jag var otroligt nyfiken på att få läsa lärarens kommentarer och jag blev inte besviken. Jag känner mig stolt som en tupp, och den känslan tänker jag behålla ett tag till. Så det så.

I övrigt är jag lycklig, igår trillade det in ett antal jobbpass under oktober som gör att jag tillsammans med supportjobbet kommer att ha en inkomst som ungefär motsvarar studiemedel. Jag kan alltså betala räkningarna i november också, om än knappt. Så där kör jag, månad för månad. Hoppet finns såklart där hela tiden att jag ska få fast jobb (nulägesstatus: två olika konsultfirmor säger sig vara intresserade och letar uppdrag, nästa vecka ska jag få besked om huruvida jag gått vidare till intervjukull två på två olika projektledarjobb, ett i V-ås och ett i Stockholm) men balansen mellan att hoppas och att ta för givet är svår, så jag försöker leva som om jag INTE kan räkna med ökade inkomster. Septemberpassen har varit få, om det inte skulle trilla in något särskilt den sista veckan så kommer jag att ha strax under 7000:- att betala räkningar med i oktober och det är ju en, ehm, spännande tanke :) Jag har försökt att spara undan en del, så det är inte katastrof men inte jättekul heller.

Det är inte tvärdött på jobbfronsten med andra ord, men nu har antalet jobb att söka minskat på ett lite oroväckande sätt.

Jaja, en sak i taget. Det har ju funkat hittills :)