Snart skiter jag i att skicka in CV och omsorgsfullt ihop-plitat personligt brev, snart låter jag printa ut en A0:a där det bara står “Jag är ett fynd - TA MIG!” med snudd på halvmeterhöga bokstäver.
(”gör det” sa Mi. tja, det kanske är det enda som hjälper snart ;))
DM i all ära, men den inre discoråttan vill också ha sitt, så jag sitter online på madonna.com och lyssnar (det finns en rolig jukebox där, gammalt och nytt i vild blandning). Nya “Hung Up” är attans bra. Jag vill ut och daaaansa!
Alltså… vänta här nu:
Först Malin på en bönburk…
sedan Mona-Lisa på en kikärtsburk…
Jag anar ett mysterium, helt i paritet med, med, med… ja med DA VINCI-KODEN, minst :-O
Färdigkokta kikärter är latmatlyx, men de här var prisvärda - tre burkar för 10:- hos Sahand på Stora gatan (Västerås). Goda var de också. Stora fina kikärter, inte slemmiga och sladdriga som billiga burkdito stundtals tenderar att vara om man har otur.
Update: efter ett visst konfererande med Hon-på-bönburken har jag kommit fram till att “Jakten på den förlupna fjärten” är en bra arbetstitel på min kommande succéroman.
“Ge din trilskande livmoder en stor bit fin choklad” skrev jag just till en mensvärksbemängd vän. Det där kunde misstolkas, insåg jag när jag såg meningen på skärmen, varför jag preciserade “per oralt”.
Det är nog tur att jag hoppar av läkarutbildningen, trots allt.
När Depeche släpper nytt är det STORT för mig.
Husgudar är en alltför mild benämning. När de dessutom släpper nytt som delvis är en återgång till gamla tider (”Flies on the Windscreen” är underbar :)) så är det extra kul.
Jag har ett bekymmer dock, jag hittar inte hörlurarna, och Izzy blir milt sagt stirrig när jag spelar “Talking to an Angel” -underligt, hon har aldrig reagerat på musik förut, men det här skivan gör henne spattig. DM kan man inte njuta på låg volym - det klarar åtminstone inte jag. Högt ska det vara, jag vill in i musiken.
Nej, jag har inte tagit till mig skivan än, men jag misstänker att det är en av de där som växer, som man får ge tid.
*******
Jag vill minsann ha Rammsteins “Rosenrot” också, men budgeten är starkt begränsad, så jag får nog längta ett tag till. Grmpf.
(singeln “Benzin” är usel, men resten sägs vara bra)
Dr Fun har en alldeles egen, ganska billig approach (klicka på bilden om du behöver förstoring):
(mera Tipp-ex åt folket ;))
Jag sa till min kollega I att jag gav mig själv helgen att sura över det uteblivna Sthlmsresultatet, sedan fick det vara bra.
Det är ju lite naivt att tro att man kan bestämma sig för att sluta vara på ett visst humör - kanske, eller kanske inte. Där går mina inre åsikter isär ;)
(det är spännande att ha massor av personligheter som samsas inne i skallen *host*)
Det kanske är värt att försöka, om inte annat? Jag tycker att man inte kan blocka en känsla helt (det är snudd på farligt att gå runt och inbilla sig att man kan eller ska göra det), det är därför jag - om jag känner väldigt starkt - säger till mig själv att “OK du FÅR grotta ner dig i den här känslan, fram till…”
Oavsett vilket, jag fick lite hjälp igårkväll, en hastigt uppkommen DVD-dejt med lite god glass och sympati (men tyvärr inga spår av Storfot, buhäää, jag hade verkligen hoppats på att få kela en stund med honom) gjorde saken LITE bättre.
Kingdom of Heaven var alldeles precis en sån film som jag var sugen på att se. Den anknyter till en period i historien som jag finner otroligt intressant, den var snyggt gjord (…naturligtvis, Ridley Scott har väl aldrig varit den som sparar pengar i onödan) även om det blir otroligt tradigt med alla dessa utdragna stridsscener. Det är som en tävling, varje ny storfilm ska vrida upp det hela ÄNNU ett snäpp och nu börjar det nästan bli löjligt. Det jag GILLADE med stridsscenerna var väl snarast Bailans finurliga lösningar på hur man bemöter en egentligen övermäktig fiende med lite matematiska/ingenjörsmässiga trick ;)
Teknokrat, såklart.
Men trots att jag ser (eller kanske inser) att Orlando Bloom är en fantastisk skönhet så är han så ointressant i mina ögon. Jag hade hellre sett mer av Jeremy Irons eller Liam Neeson. Jag ÄR nog gerontofil trots allt :-O
(jag är nörd också, så jag noterade att månen var felvriden vid ett tillfälle - i den delen av världen “ligger” halvmånen, och det gör den också i stora delar av filmen, men vid ett tillfälle “står” den så som den gör här uppe på våra breddgrader)
Och så har jag sökt ÄNNU ett projektledarjobb på A****M under helgen. Jag kände mig rejält fånig en stund, jag sökte ett liknande jobb där i början av september och hörde sedan inget alls, så jag insåg att jag var ute ur leken med besked.
Jag vet inte om det bara är jag - men jag känner mig så otroligt dum när jag skickar ansökan efter ansökan till samma företag (även om det, som i detta fallet, är ett väldigt stort dito).
Jag ser framför mig hur de sitter på personalavdelningen och suckar och säger “haha, den är hon den där läkarstudenten igen, att hon aldrig ger upp” (ja, alltså, alla har vi väl våra mörka, pinsamt egocentriska stunder? *host*) för man har ju sällan hunnit göra några dramatiska saker mellan ansökningarna så det känns som om man bara skickar in samma tugg om och om igen.
Jag hann tänka så åtminstone en gång under helgen, men idag gick det över, för det kom faktiskt ett brev om den där tjänsten jag sökte i september (jag har inte fått jobbet, yadayada, men…):
Din kompetens tycker vi emellertid är intressant för andra
projektledartjänster inom ******. Eftersom vi idag ser ett stort
behov av projektledare, skulle vi vilja ha med din ansökan när vi
diskuterar detta.
Tja, om de ber snällt så…? Hum.
(desperat? jag? oooja, nu börjar jag faktiskt bli det)
…det är frågan.
Man får dem i present, alla de där roliga näsdukarna från Sniff. Ja, jag får iallafall det, från vänner som vet att jag snorar ofta. De är snygga och/eller roliga, men jag näns sällan använda dem. Idag insåg jag att antingen samlar man (jag behöver inte en grej till att samla på), eller så använder man dem.
Näsan är färgblind (! ;)) men ska man snyta sig så ska man om man har chansen göra det med stil!
Frääääs!
NB: För att skydda känsliga läsare har jag valt en snorfri bild.
Jag tänker inte avslöja vilken grad av bibliopati jag lider av (det är en hemlighet mellan mig och browsern ;)) men oj oj oj.
Hoppa genast till Henrik och se hur djupt nere du är i bibliopatiträsket.
Har jag mer än sex böcker brevid sängen? Haha. Jag har sju böcker I sängen, och sextiotvå (!) på sängbordet. Hum.
….och då kom inte ens hela höjden med…
(nån måtta får det vara på hur mycket man lämnar ut offentligt om sitt bokmissbruk ;))
Det man saknar får man tanka. Jag går dåligt på bensin (nähä ;)) så jag tankar upplevelser istället. Det är ljuvligt ibland.
Favorit-tankning idag är återfunnen studielust och underbara praktikomdömen hos Morran, och längtan-frustration-men-skön-längtan-igen hos accentia.
Vi diskuterade det där på min kurs, en av deltagarna förstår inte alls känslan av att delta i en text, att leva med. Hon finner sig alltid - oavsett hur en text är skriven - stå som en ganska kylig betraktare brevid. Hon har aldrig någonsin känt på annat vis, säger hon.
Jag tyckte att det lät så sorgligt. Det är alldeles tokskönt ibland, att just alldeles när man läser (om än inte alltid längre än så) kunna vara I känslan. Mitt i. Så in i bomben.
PS man kan tanka leenden via visdomar från femåring också - kolla in bilderna från boken (skrolla!) som Ruffhäxa fick av sin femåriga brorsdotter. Och kom nu ihåg att man FÅR inte kasta ekorrar!
Hiss:
* Två små tavlor (jag måste finna en plats till dem, genast, men var ska jag hitta fler väggar på mina ynka 35m2? :-/), det är signerade minikopior av litografier som en nyfunnen vän gjorde till Stkhlm Art Fair. Ett vackert minne av en ovanlig och intressant människa som jag mötte på ett udda vis - alldeles så som man kanske möter de som man i efterhand minns allra mest och allra bäst?
* “Party on my own” med Gloria - den perfekta pick-me-up-låten alldeles idag. (”Hiss” också till den vän som gjorde en suveräna musikblandningen till mig oombedd samma dag som jag några timmar tidigare tänkte “åh, nu var det länge sedan jag bytte bland-CD med någon…”) < --- tankeöverföring :)
Glorialåten är härmed utsedd till veckans (ja, hela novembers) nationalsång i den lilla Siv-republiken. Den ska eka över mina 35 m2 minst en gång om dagen, och vi ska stå i givakt (om vi kan utan att dansa) och... öhm. *taggar ner*
* min suveräna pastasås. jag gjorde en jätteladdning och tog med till jobbet, mums
Diss:
…jag fick så bråttom till bussen igår att jag glömde kastrullen med massa god kvarvarande pastasås kvar ute på bänken = förstörd. Bortkastade pengar.
Jag är så trött att jag snudd på känner mig lite transparent. Jag glider runt som en… ett transparent blanche? (nej, de är ju goda ;)) som en som en som en gigantisk halvt genomskinlig snorgrön BLOBB. Jaa. Exakt så känns det faktiskt. Lika suddig i kanten som i tanken.
Att klämma in 50 jobbtimmar med två sömnlösa nattjourer på tre dagar är inte att rekommendera. Tidigt imorse (06.30) blev det extra festligt, då vaknade jag av ett vrålande larm eftersom det var strömavbrott.
Innan jag insåg att det inte var skalskyddslarmet.
Innan jag medelst ficklampa försäkrat mig om att det inte sipprade rök under dörren från något rum.
Innan jag hittat vilken förbannade central det var som lät, och innan jag insett (jag konstruerade ett antal olika skåp och centraler med olika fabrikat av larmsystem då-på-den-tiden, men ingen av de då vedertagna lösningarna för “acceptera och stäng av ljudet” gick att applicera här. Smart design. Eller dum Siv. Välj själv.) hur man fick tyst på skiten.
Tyst blev det till slut.
Och hem kom jag, efter vad som kändes som ännu en alldeles för lång busstur på 55:an.
Kväll med katt på mage får det bli. Ondskan på TV4, hur jag nu ska lyckas hålla mig vaken.
Långt om länge ringde rekryteringskonsulten angående Sthlmsjobbet, de har tänkt en gång till och bestämt sig för att de inte ska anställa någon alls just nu.
Nähä.
Så var den helgen förstörd. Jag vet att man inte får tänka så, men så är det och det kan jag inte blunda för.
Glasögonväntan går vidare. Jag var hos optikern i måndags, och medan jag väntade på min tur scannade jag ännu en gång hyllorna med bågar. Men de där…? Ja, de var snygga! Hm.
Väl inne hos optikern kunde vi konstatera att närsyntheten ännu ligger ganska fast, det är astigmatismen som hoppar runt.
“Har du hittat några bågar då?” undrade hon.
Jo… Jag drog på svaret.
Först modellade jag Max Mara-bågen.
“Snygg” sa hon.
Jo, visst är den? Snyggt pris också. Hm.
“Den andra då?” sa hon sedan, och jag drog på mig den (mer än tusen kronor billigare) båge från fcuk som fångat min blick femton minuter tidigare.
“DEN ska du ha!” ropade hon. Jag uppskattar sånt - hennes man (har jag för mig att det är) påpekade vilken god smak det vore om jag tog den dyra bågen, men hon släppte det och hejade på den billiga(re -billig kan man inte kalla den här heller).
Det fanns bara silverfärg kvar och det fungerar ICKE i mitt bleka nylle - nu får jag vänta några veckor på rätt färg (svart eller vinröd, vi får se).
Det är inte bara jag som råkar ut för Freudianska felläsningar heller.
“Jag vill beställa ett gäng såna där fuck-bågar” sa optikern till sitt huvudkontor - sedan bad hon om ursäkt, “jag VET att de inte heter så, men det är vad blicken ser” och ja, så är det ju.
Dummare än så är ju inte varumärkesförvaltarna, man tvingas titta en gång till, ” …oj, står det verkligen…?” men det gör det ju inte - man minns varumärket.
French Connection UK låter ju inte alls lika häpnadsväckande ;)
Skratta eller gråta, det är frågan. Hoppa genast iväg till Günthers snabbnoterade och ta del av den abortenkät han snokat fram.
Till min enorma… ja, till min enorma vad? Jag vet inte, men komiskt var iallafall att det mest puckade svaret kom från en kille på min gamla gymnasieskola. Låt oss hoppas att han går på Sundsta-delen, jag gick ju på Älvkullen (de är sammanslagna numera, på Älvkullen gick på den tiden bara vi fyra-årig-teknisk-nördar). Hmpf.
Jag törs knappt skriva, det är bara samma ältande. Huvudvärk idag, innan jag ens satt mig på bussen till Uppsala (jag börjar 14.00, vilket innebär att jag får gå till bussen 10.55 *yyyyyyl*). Det är en liten liten föraning av migrän, jag hoppas att jag stoppade den i tid medelst tablett för det huset (i e jobbhuset) har sett Veckans Migränanfall redan, då en kollega blev fruktansvärt dålig i början av veckan.
25-timmarspass står på schemat. Det får gå. När jag räknar efter hur stor del av decemberhyran det passet kan betala (fördelen med att bo i en sunkig, icke rotrenoverad etta på 35 m2 är att man kan betala 75% av en månadshyra med ett 25-timmarspass som delvis går in på helgtillägg) så får det gå, punkt. <— det där med helgtillägg är förresten fruktansvärt orättvist mellan olika yrkesgrupper. 31.60 i timmen har vi som helg-OB-tillägg - t o m när jag jobbade på Fotoquick (det kan inte kallas mer kvalificerat arbete rent intellektuellt, tycker jag) hade jag väldigt mycket mer än så. Vad jag hade för timpeng om jag jobbade några timmar en helg på den tiden då jag jobbade på ABB ska jag inte ens berätta *skäms*
I förrgår skrev jag och frågade om Favoritstället hinner färdigt med rekryteringsprocessen denna vecka (de skulle vara klara i slutet av förra veckan/början av denna enligt telefonsamtal förra veckan) men jag har inte fått något svar. Fortsätta hålla tummarna, med andra ord.
SMS från E igår, “häng med ut och ta en öl med mig och grabbarna”, nej, det fick jag stå över. Jag gick och lade mig 22.00 - det var skööönt, jag hade inte orkat gå ut och glittra vilket fall, och ännu mindre orkat upp idag om jag mot förmodan hade lyckats frammana lite glitter trots allt *host*
“Lev nu, imorgon är en annan dag” heter det, men ibland får man vara realist ;)
Jag får skriva ner lite bra saker också, som motvikt till allt gnäll:
*ljuvligt brev från professor M, sällan har jag träffat en så varm och generös professor som faktiskt 1) lägger stundenternas liv och leverne på sitt minne 2) SER sina stundenter rent akademiskt också.
Jag måste minnas både henne och E (pedagogik-föreläsare/forskare) när jag ältar mina akademiska brister. Deras ord värmer, om jag bara minns att låta dem värma mig.
* gott nytt te presenterat för mig: J skickade en påse “Regn och rusk” (passande just den dagen) i tisdags och det var otroligt gott. Lite kryddigt a la glöggte. Rekommenderas!
* just som jag sitter här och skriver om Fotoquick så ringer chefen Johan och frågar om jag kan ta några timmar kommande helger. Yay…! :) Det hela involverar viss förnedring (sandwich + broschyrutdelning på stan) men också en del kul klurande om kampanjupplägg.
Tänk att jag äntligen fick nytta av sömnlösheten ;)
Kl 02.10 inatt vaknade en av de boende och skrek rakt ut efter en mardröm, vid hennes sida fick jag sedan sitta till 06.45. Ska man nu ha dåliga egenskaper som t ex dragning mot sömnlöshet (en av de sämsta man kan ha *grmpf*) så kan man ju ha nytta av den ibland då.
Äh, det är väl det där att november kommer snart och att alla jobbesked bara glider och… jag vet inte, men så här trist var det länge sedan jag kände mig.
Det går attans illa med dekadensen fortfarande, 57 jobbtimmar inbokade denna vecka hittills på olika håll. Men nej, ännu inget besked från NÅGOT av de fyra fasta jobben, en del av beskeden är long overdue nu.
“Vi har inte tid att titta på rekryteringen, vi har så mycket att göra” säger de, och jag tänker att det är lite som att springa med en cykel i handen, för att man inte har tid att lära sig cykla. Nåja, vad vet jag.
Två nattjourer denna vecka, och där ligger mitt svåra dilemma. Eftersom jag aldrig får en blund i ögonen när jag har sovjour så mår jag inte bra av två nätter på en vecka (man ska ju fungera som arbetskraft till eftermiddagen dagen efter sovjouren också), men jag har heller inte råd att tacka nej. När man sover gör man oftast 20-25-timmarspass (nej, vi har inte lön på natten om vi inte blir väckta, jourersättningen är 25:- per timme ungefär, men just det att det ändå blir långa pass ökar lönsamheten).
Det kostar 210:- - skattade pengar - varje gång jag åker till Uppsala så att ta sjutimmarspass under dagen med 89.70 per timme före skatt är inte riktigt lönsamt, allra helst inte om man betänker att det tar fem timmar att åka t o r. De månader då jag har många pass inbokade kan jag köpa månadskort och spara stora pengar (…då tar jag också kortpass under dagen, såklart), men under icke semestertid är det sällan man har så värst många pass inbokade annat än att man blir inringd med kort varsel.
Gnäll? Ja visst. Jag är tacksam att kunna vikariera i Uppsala, men det börjar slita rejält nu.
Tack för gratulationer på alla de sätt.
Jag var ner till bibblan och postis kom farande alldeles efter att jag hade kommit hem igen.
“Det var mycket post idag” sa han (han ringde på dörren, dock inte två gånger) och jag vet inte varför han tittade så underligt på mig. Kan det vara ett av de färgglada kuverten från Uppsala som gjorde det kanske…? *harkel* (blixtblänket slog så att allt kanske inte syns, men tittar man noga så… ja, fast känsliga tittare varnas då, förstås ;))
Rosa Parks har avlidit, 92 år gammal. Ett långt liv, med något viktigt uträttat, det är inte det sämsta - sov gott, gumman.
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
