“Hur kär får man bli?”, ljuvlig ungdomsbok av Katarina von Bredow - vännerna i boken går till den alldeles speciella skolkafeterian och köper chokladbollar och den lilla passagen räckte för att jag skulle resa mig, gå ut i köket och plocka fram ingredienser. Fast jag gjorde vuxenbollar, något modifierade. Valrhonakakao, lite kaffe och framför allt: en skvätt Renault Noir.
Mums.
Åter till boken.
Varför varför VARFÖR kan man inte köpa denna förkylningsräddare-i-nöden här i Sverige? Jag skickade pengar med kollega Ewa, hon handlade åt mig under sommarens Skottlandssemester, men den lådan är snart slut. Suck.
Det är tur att jag har kvar vindaloopasta så att det räcker till några sopptallrikar till - det kickstartar kroppen och rensar snoken, om än på lite annorlunda sätt ;)
Han heter egentligen Theo, men jag kallar honom Storfot. Han är silvertabby, strax över fyra månader gammal och han är SÅ kelen.
Han bor granne med H och jag hade på förhand skojat om att “du har väl sagt till Storfot att jag kommer nu?” - jag började nästan skratta när jag klev ur bilen, lockade “kiss kiss, var är du?” och han låg utanför Hs dörr och väntade igår. Vi gillar varandra, Storfot och jag, kanske känner han doften av Tant Izzy?
Han ville inte alls vara ute, han ville följa med oss in - men det gick ju inte, ska han vara inne får han vara hemma hos sig, i huset brevid (det var med tungt hjärta jag bar ut honom fem gånger innan han besviket lommade iväg).
Jag måste ta med kameran nästa gång, han är så osannolikt söt.
Han lider (lider och lider, ta det inte bokstavligt) av en genetisk variation som kallas polydaktyli, de mest kända kissarna som lever på likaledes Stor Fot är de som finns kvar i Hemingways hem i Key West.
Igår räknade jag tårna på bakfötterna - det var “bara” sex på varje fot, framfötterna glömde jag (de är så stora att det nästan ser ut som dubbeltassar). Man kan tänka sig vilka dasslock det blir av det där när han blir vuxen :)
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
