Spinster and Spin(n)ster

Jag sa till min kollega I att jag gav mig själv helgen att sura över det uteblivna Sthlmsresultatet, sedan fick det vara bra.

Det är ju lite naivt att tro att man kan bestämma sig för att sluta vara på ett visst humör - kanske, eller kanske inte. Där går mina inre åsikter isär ;)

(det är spännande att ha massor av personligheter som samsas inne i skallen *host*)

Det kanske är värt att försöka, om inte annat? Jag tycker att man inte kan blocka en känsla helt (det är snudd på farligt att gå runt och inbilla sig att man kan eller ska göra det), det är därför jag - om jag känner väldigt starkt - säger till mig själv att “OK du FÅR grotta ner dig i den här känslan, fram till…”

Oavsett vilket, jag fick lite hjälp igårkväll, en hastigt uppkommen DVD-dejt med lite god glass och sympati (men tyvärr inga spår av Storfot, buhäää, jag hade verkligen hoppats på att få kela en stund med honom) gjorde saken LITE bättre.

Kingdom of Heaven var alldeles precis en sån film som jag var sugen på att se. Den anknyter till en period i historien som jag finner otroligt intressant, den var snyggt gjord (…naturligtvis, Ridley Scott har väl aldrig varit den som sparar pengar i onödan) även om det blir otroligt tradigt med alla dessa utdragna stridsscener. Det är som en tävling, varje ny storfilm ska vrida upp det hela ÄNNU ett snäpp och nu börjar det nästan bli löjligt. Det jag GILLADE med stridsscenerna var väl snarast Bailans finurliga lösningar på hur man bemöter en egentligen övermäktig fiende med lite matematiska/ingenjörsmässiga trick ;)

Teknokrat, såklart.

Men trots att jag ser (eller kanske inser) att Orlando Bloom är en fantastisk skönhet så är han så ointressant i mina ögon. Jag hade hellre sett mer av Jeremy Irons eller Liam Neeson. Jag ÄR nog gerontofil trots allt :-O

(jag är nörd också, så jag noterade att månen var felvriden vid ett tillfälle - i den delen av världen “ligger” halvmånen, och det gör den också i stora delar av filmen, men vid ett tillfälle “står” den så som den gör här uppe på våra breddgrader)

Och så har jag sökt ÄNNU ett projektledarjobb på A****M under helgen. Jag kände mig rejält fånig en stund, jag sökte ett liknande jobb där i början av september och hörde sedan inget alls, så jag insåg att jag var ute ur leken med besked.

Jag vet inte om det bara är jag - men jag känner mig så otroligt dum när jag skickar ansökan efter ansökan till samma företag (även om det, som i detta fallet, är ett väldigt stort dito).

Jag ser framför mig hur de sitter på personalavdelningen och suckar och säger “haha, den är hon den där läkarstudenten igen, att hon aldrig ger upp” (ja, alltså, alla har vi väl våra mörka, pinsamt egocentriska stunder? *host*) för man har ju sällan hunnit göra några dramatiska saker mellan ansökningarna så det känns som om man bara skickar in samma tugg om och om igen.

Jag hann tänka så åtminstone en gång under helgen, men idag gick det över, för det kom faktiskt ett brev om den där tjänsten jag sökte i september (jag har inte fått jobbet, yadayada, men…):
Din kompetens tycker vi emellertid är intressant för andra
projektledartjänster inom ******. Eftersom vi idag ser ett stort
behov av projektledare, skulle vi vilja ha med din ansökan när vi
diskuterar detta.

Tja, om de ber snällt så…? Hum.

(desperat? jag? oooja, nu börjar jag faktiskt bli det)