…det tar så underliga vägar ibland.
Jag gick en kurs för ganska många år sedan, en ganska tung och krävande men BRA kurs. Det var ledarskap och mycket annat, och på avslutningsdagen skulle vi alla hålla ett litet föredrag om våra mål efter kursen, på lång sikt.
Det där sista var en enorm utmaning för mig, på den tiden kämpade jag fortfarande med (mot) min skräck för att tala offentligt (det var därför jag gick kursen från första början, jag visste att man “tvingades” upp vid ett flertal tillfällen och fick ganska bra verktyg när det gällde det där med presentationsteknik) - där stod jag inför en fullsatt lokal, i en av Stadshotellets ståtligaste stora salar.
Som om inte det var nog så såg jag strax före start att där satt ju min “idol” i publiken. Jo, jag hade kanske kunnat ana att hon skulle vara där. En ung kvinna på kursen hade samma ovanliga efternamn, men jag hade aldrig velat fråga - jag anade att hon var dödstrött på frågor om sin mamma.
Jag höll mitt föredrag, det gick bra, jag hade fått så mycket positiv feedback hela kursen att jag (detta kommer att låta som en berömd klyscha, men det är sant) bars fram både av kurskollegerna och av de som var där för att lyssna på mig (alla fick bjuda in ett antal åhörare) i publiken. Vad jag sa? Jo, bland de framtida yrkesmålen som jag rapade upp lät det “och så SKA jag bli projektledare” (det var väldigt långt bort rent yrkesmässigt på den tiden, därför var det på skakiga ben jag sa det och blängde på min dåvarande chef samtidigt).
Efteråt var vi alla en lycklig massa, lättade kursdeltagare och glada åhörare reste sig och möttes i små öar i rummet. Det blev som när Moses delade havet, i ögonvrån såg jag hur min idol satte kurs på… mig. Jo, jag var vuxen då (också, så vuxen man nu blir), men ändå var det en märklig känsla. Hon tog i hand och presenterade sig, vi talade en stund och hon sa “du kommer att bli projektledare”. Jag tackade för det uttalandet med att lite generat säga att hon är en av mina vetenskapliga/yrkesmässiga idoler, och då skrattade hon, men inte elakt. Hennes dotter kom och vi blev mindre kursinriktade, mer sociala.
Många år sedan.
Idag ringde telefonen, i andra änden sitter en man med ett välbekant efternamn - men alla med just det utländska efternamnet behöver ju inte vara släkt, den här mannen bodde dessutom i en annan stad. Jag hade visst sökt ett jobb på hans Stora Företag för ett tag sedan, som projektledare. Kan jag tänka mig att komma dit och tala med dem om det nästa vecka?
Efter att alla formaliteter var avklarade var jag bara tvungen att fråga:
“Är du släkt med [min idol]…?” < — nej, jag sa såklart inte att hon var min idol
“Ja då, det är min mamma”
Visst är det en ganska trivsam historia? Idolen säger “du kommer att komma dit du vill” och många år senare ringer hennes son och vill ovetande träffa mig i samma ärende.
Fast nu hamnade jag ju i en ganska svår sits. Vi sa att vi ses och diskuterar förutsättningslöst. De kan ju behöva projektledare i framtiden också…
