Not-so-Spinster and Spin(n)ster

“Kan inte växterna hålla sina förb… sexliv för sig SJÄLVA, varför måste de dra in OSS i det hela?” utbrast DrJ (också allergiker) i förra veckan, och det var ju så sant som det är sagt. Den ofrivilliga nasala voyeurism som jag just nu tvingas in i är synnerligen obehaglig *atjiiii* OCH tröttande. Måste leta nytt motmedel. Loratadin känns out of date, och nej - Zyrlex och dess billigare kloner har heller aldrig funkat på mig. Jag kanske borde be DrC om Aerius?

I Småland var hängena ännu mer svällande än här (yay, äntligen slapp jag se O-hamn i snöstorm :)), det var vackert att se, genom de röda och rinnande ögonen (insert tyck-synd-om). Nej då. Så illa är det inte. Men lite. *ynk*

Den här gången fick vi sova kvar i Oskarshamn, på söta Hotel Post. Den efterlängtade hockeykvällen hemma (jag skulle ju se matchen med en viss vän som råkar vara Frölundait…) blev till en trött betraktelse i hotellsängen, men huvudsaken var ju att Färjestad vann.

Tidigare på kvällen besökte P och jag Pub Kråkan, vi var på jakt efter mat och Kråkans klassiska hamburgertallrik sades vara legendarisk. P bara flinade (han hade ätit den förr) när han såg min min. Det kom in en tallrik med en hemgjord biff, storlek “halv kossa”. Till det fin klyftpotatis och en rejäl klatt av respektive salsa och aioli med fräs. 89:- gick det loss på - ljuvligt.

Vi hade dryftat planer på att stanna efter maten för att se hockeyn på storbilds-TVn på puben, men efter att vi tuggat i oss en varsin fjärdedels ko (jag orkade bara klämma halva tallriken) var kl 19.30 och vi var så utmattade av all mat att vi stilla återvände till varsitt hotellrum. Rafflande minsann. Nåja, det var ju arbetsmöte dagen efter också.

Mina bihålor har tagit omtag igen, och sanslöst nog så var flera av Oskarshamnarna OCKSÅ fortfarande hostiga och snörvliga av Superflunsan. Jag kan inte minnas något liknande i flunsaväg som drabbat mig och min närhet på samma vis, men jag kanske har kort minne (inte helt otroligt).

—

På väg till Karlstad i förra veckan läste jag Läkartidningen, och fann en mycket välskriven och tankeväckande essä om döden.

“Äger jag mitt liv?” av Lennart Brimstedt satte sig i tanken. Läsning rekommenderas.