Klassiker
Med mindre än två veckors varsel fick jag meddelande om när det är upprop på min littvetkurs OCH den lilla detaljen att vi när vi kommer till uppropet dessutom ska ha läst och analyserat Ibsens “Ett dockhem” så att vi direkt efter uppropet kan ta ett seminarium för att diskutera texten.
Jäkla klåpare! Förstår inte folk hur svårt det är att få tag på den boken? Det är en klassiker, men det betyder inte att den kommer i nytryck värst ofta.
Jag hade tur och fick låna det sista exet på bibblan - ett väl tummat exemplar från 1935. Lite kultfaktor.
Men ändå. Hur svårt kan det vara att skicka ut saker i lite mer god tid? En del har ju till och med semester och kanske inte är hemma och kan vittja snigelposten på hallmattan.
—
Annat boktok just nu: jag parallelläser “No Tears for Queers” (Johan Hilton) och “Fräsch, frisk och spontan” (Mons Kallentoft).
Johan Hilton har stundtals jämförts med Gellert Tamas och han kanske inte RIKTIGT kommer upp i Tamas klass, men hans genomgång av tre hatbrott (tre homosexuella män mördade på grund av sin läggning av fulla, arga och straighta män) är grundlig och han drar sig inte för att leta upp människor med stor eller liten anknytning till det hela för att fråga om… allt. Läsvärt.
Han snuddar tidvis vid det som hände Peter Karlsson bara några hundra meter från mitt hem. Det är mer än tio år sedan Peter stacks ner med 64 hugg (ändå var det “bara” dråp” - jo, jag minns juristernas förklaring men tycker fortfarande att “mord” hade varit en bättre benämning), men varje gång jag passerar platsen (ofta, den ligger utefter min normalväg till bibblan) så minns jag. Han spelade hockey och tillhörde de som ofta hängde på “Streaman”, det var dit man gick på den tiden - så också jag, så jag sprang ofta på honom ute. Det var en otroligt märklig känsla när han bara var borta. Han blev dessutom nerstucken alldeles utanför en av sina bästa vänners portuppgång. Ja, det var groteskt.
Kallentoft i sin tur är en glad överraskning, hans tidigare böcker har i mitt tycke varit “sådär” men “Fräsch…” är en cynisk men fascinerande betraktelse över nutid, det framgångsrika folket. Det påminner mycket om Thomas Jacobssons “Morfin” men istället för IT är det marknadsföring. Märkesfixeringen och den lite übermenschaktiga attityden mot alla otrendiga svennar är densamma. Den som har läst sin Kotler kommer att le igenkännande, den som INTE har gjort det kommer att serveras mycket trivia kring marknadsförigens ädla - nåja ;) - konst. Rappt, spännande men hemskt och cyniskt men… ja, jag gillar det. Lite Bret Easton Ellis.
