Not-so-Spinster and Spin(n)ster

You Are Most Like Bill Clinton

No doubt, your legacy may be a little seedier than you’d like. But even though you’ve done some questionable things, you’re still loved by almost all.

…men det kunde ju vara värre. Och JAG ljuger inte när jag säger “I did NOT have sex with that woman”!

Jag jobbar väldigt mycket (ännu en flängvända till O-hamn avverkad under veckan, det tar bara fyra timmar att köra dit men att åka fram och tillbaka och sitta i möte dessemellan inom ett dygn tär på krafterna ändå), det inverkar MENLIGT på min bokkonsumtion, så den senste tiden har det mest blivit ganska lätt-tuggade böcker. Nåja, variation förnöjer - hellre lättsmält än inga böcker alls.

* Jane Green - Life Swap (som av nån anledning bytte namn till Swapping Lives när den skulle ut på USA-marknaden). Jane Green är Jane Green. Chick-lit, humor, kvinnor med extraordinära liv (fast de naturligtvis inte tycker det själva) och en liten ton av förnumstigt fina men attans lättköpta slutsatser (i den här boken inte helt oväntat “gräset är inte alltid grönare på andra sidan staketet”). Inte mycket tuggmotsånd, men heller inte 100% menlöst. Jag längtar efter tomma kalorier emellanåt. Detta var ganska goda tomma kalorier. Inte riktigt belgisk lyxchoklad, men som en alldeles lagom Marabou mjölkchokladkaka. Ibland är det som bekant jättegott.

* Martina Haag - Martina-koden. Ännu mer god choklad, även om det känns elakt att kalla det tomma kalorier. Det tog mig bara drygt en timme att svepa det här - dumt av mig, Martinas kåserier borde jag ransonera. Det är väldigt kul, som alltid. Martina gör sig fortfarande bättre som kåsör än som romanförfattare (fast jag har inte gett upp henne i den disciplinen heller) och även om jag ibland tänker “jaja” när hon skriver om att hon är fet eller schavig (jag tycker att hon är vrålsnygg, alltid) så blir hon sällan irriterande så som en del andra (i mitt eventuellt elaka tycke koketterande ;)) skribenter stundtals blir.

* Chelsea Handler - Mitt vågräta liv. Jaa, det handlar om sex. Ståuppkomikern Chelsea delar i ett antal kåserier med sig av dråpliga episoder ur sitt vågräta liv (fast hon verkar så frisinnad att just det där med “vågrätt” verkar fånigt - Chelsea bör ha avverkat sina män i långt fler varianter än bara vågrätt ;)). Jag drabbas av absurda tankar om Melissa Banks bok “The Wonder Spot”, lösryckta episoder kring frisinnade judiska prinsessor på vift i storstan, från barndom till medelålder, men där upphör väl likheterna. Chelsea är liksom “The Wonderspot gone baaaaaad” (om man nu tycker att sex är ‘baaaaad’).

Min inre socialarbetare (hmpf, nåja, men jag har just fått mitt arbetsintyg från Uppsala kommun - det som refererar till mina prestationer under mitt år som vikarierande behandlingsassistent) snörper på snoken och spårar både alkohol- och sexmissbruk, men OK då. Man kan flina även om mycket känns plumpt. Den här boken är definitivt inget för de blyga eller lättkränkta.

(…med tanke på att mitt lokala bibliotek vägrade köpa in Mats Strandbergs “Jaktsäsong” för att den inte befanns vara nog fin litteratur så är jag MILT sagt förvånad över att de köpte in den HÄR boken, kan jag väl meddela).

Till slut då veckans storfynd - Agneta Pleijels Drottningens chirurg. Ljuuuuuvligt! Vi får ta del i the rise and fall of Dr Schützer som verkar (bl a i hovkretsarna) under 1700-talet, det kanske låter torrt och trist men är det definitivt INTE. Pleijel blandar historiska fakta med fiktion och slutresultatet är svårt att motstå - vare sig man har intresse för medicin eller inte.

“Drottningens chirurg är en roman om en man som var både före sin tid och efter den, om en ny och trevande vetenskap, om manlig fåfänga, desperat kärlek, kunglig onåd, och mest om den gåta som doktorn kallar kvinna. “

Det här är enligt uppgift den första delen i en serie - yaaaay, jag blir så glad över att det ska komma mer. Vackert skrivet, smart, med intressanta vändningar - LÄÄÄÄÄÄS! (Jag-mötte-Lassie-extrabonus - en släkting till Agneta gick i min första klass på läkarlinjen ;))

Det här är en av de tre katter jag tycker mest om hela världen. Eller katt, jag vet inte, han är mer som en… ja, något annat. Cool polare.

Gravallvar-ligt.

(hoppsan)

Ibland blir det så… svårt

Bill: “Jag får ha en blus i sånt där lurvigt tyg”

Bull: “Lurvigt tyg?”

Bill: “Ja, det börjar på T. T… t… t… öhm…”

Bull: “Helly Hansen?”

Bill: “Helly Hansen? *fnys* Det börjar väl inte på T heller!”
Bill igen: “NU vet jag! Kashmir menade jag ju!”

…of a matchningsfanatiker. Ojsan.

Salt borde verkligen ordna produktion av de här, de skulle sälja bra tror jag :-D
[klicka för förstoring]
Alla tre är bra, men frågan är om jag inte allra helst skulle köpa den i mitten.

Njä…

You Are a Mermaid

You are a total daydreamer, and people tend to think you’re flakier than you actually are. While your head is often in the clouds, you’ll always come back to earth to help someone in need. Beyond being a caring person, you are also very intelligent and rational. You understand the connections of the universe better than almost anyone else.

James Bond i all ära, Bond-låtarna är snudd på en lika stor happening som själva filmen , tycker jag.

Chris Cornell sjunger Casino Royals tema - lyssna på den här om du är nyfiken.

Jag vet inte, jag är lite besviken - den är inte så där omedelbart catchy som Bondlåtar ofta är, men den kanske vinner i längden. Cornell-pöjken sjunger ju alltid attans gött, hur som helst.

Mina kvarter, bokstavligen. Jag använder aldrig tunneln, ens på dagen (inte av så mycket såna här skäl, mest för att den är… menlös, det går enkelt att ta sig över på andra sätt), men det är oftast “mitt” stråk när jag ska till bibblan, stan, whatever. Stor och ganska livlig gata, jag är förvånad över gatuvalet. Går jag hem från krogen går jag iofs en annan gata, men det vete tusan om den skulle vara “säkrare” egentligen.

…restarmen, något alldeles VÄLDIGT mycket. Parisresan i våras väckte ett djur som sovit djupt under några fattiga studentår.

“Barcelona” har jag mumlat hela sommaren, “men där har du ju redan varit, tråkmåns” sa en god vän - och det är alldeles sant. Det är förvisso en stad som tål att besökas igen och igen och igen, men det finns ju massor av obesökta länder att utforska också.

Jag håller som bäst på att försöka kolla en massa av det jag missade under de dryga två månader då jag saknade bredbandsuppkoppling, och ikväll har Söstra den Östra fångat mig en bra stund när jag njöt av hennes bilder från semestern i Portugal i somras. Lissabon… ja, varför inte?

….nä, ett Pripps-blå-moment!
Ja, fast utan Pripps. Vi drack annan öl.

Grillkväll med elkonsulterna igår - jag tvekade in i det sista om jag skulle delta (utarbetad, trött och igår var det dessutom 25-årsdagen av min fars död, trots att det är bearbetat sedan länge kommer det tankar och funderingar och känslor av “jisses, vad tiden rusar” som gör mig extra eftertänksam) men jag åkte med och det var ju tur.

Vi samlades i kollega Peters lånade stuga i Dovö utanför Köping. Varmt som en försommarkväll (eller, OK då, som den perfekta sensommarkväll det var), och den sjöutsikt som stugan har går inte av för hackor. Stor privat brygga. Ah. Vi flyttade ut bordet på bryggan och åt där. Sommarens godaste grillkött, solen som blev allt mer knallröd tills den försvann ner i vattnet (nåja).

Vi hade till och med den obligatoriska hoppande glada hunden (Keela, blandis, flat coated retriever-schäfer, otroligt snygg oc trevlig - gissa vem som lekte mest med henne hela kvällen?). Det var dock ingen som rasade i vattnet (tänk glada Pripps-blå-skratt, vattendroppar i slow motion och…) även om Anders satt risigt till längst ut på kanten på den något rangliga bryggan.

Efterrätt och Irish coffee inne i huset, kolmörkt ute, stjärnklart - när man bor i stan glömmer man snudd på att det FINNS så många stjärnor alls. Vi var några stycken som önskade oss sovsäckar och liggunderlag, natten hade med fördel avnjutits under bar himmel, gloendes på stjärnorna.

Inte ens utedasset var läskigt. Bara det.

Kvällens enda minus: tusen myggbett. Sommarens första. Hur udda är inte det den 22/9? :)

Missa inte den nya seriebloggen Gravallvar.

(döskalledyrkare? jag? alltid!)

Tänk att till och med det dagliga arbetet kan kopplas till skönlitteraturen. Jag har projektkolleger från en annan konsultfirma i stan – den heter Konsultgruppen i Bergslagen men en innovativ företagsledare insåg att namnet ska fånga ögat, så de väljer ofta att förkorta företagsnamnet till KGB. De marknadsför sig på rätt speciella (roliga) vis, men folk upprörs stundtals av att de bara är män allihop. Piffigt koncept trots allt (ja, inte det där med att de bara är män, men ni hajar), och rykande aktuellt tyckte jag som ju nyss har svepläst Jan Guillous senaste (se nedan) som bl a knyter an till gamla KGB-agenter. ”Men vad ska jag kalla mig då?” (annan firma, dessutom kvinna) sa jag och förbisåg det självklara:

Ja, men ja. Det är ju naturligtvis jag som är Madame Terror!

(stämmer, beroende på vem man frågar, kanske rätt väl överens med yrkesrollen som projektplanerare? ;))

Jag röstar inte på v, men jag måste säga att varje gång jag hör denna kvinna säga något, eller läser något hon har skrivit, så får jag preciiiiis lust att göra alldeles exakt så som Lars Ohly gjorde.

Valvakan är spännande, men jag är dötrött så nu går jag och lägger mig med Madame Terror.

Uhm, nej, det är inte Izzy som har fått ett nytt smeknamn. Jag har lånat Janne Gs senaste, underhållande (och minsann, han får användning för en del av det han skrev redan i den svindyra lilla teasern “Hamlon” för många år sen) men med sedvanlig Guillousk besserwisserstil. Jag har klämt halva sen igår, så helt usel är den absolut inte, även om min begeistring över herr Hamilton har dalat betydligt de senaste tio åren.

Aftonbladet frågar 101 kändisar om vad de tror om valutgången. En del kommentarer var klurigare än andra:

Erik Blix, 49, radiosatiriker, Pixbo:
–Det blir någon av dem, och vi ska driva med honom vem fan det än blir.

Göran Zachrisson, 68, golfkommentator, Stockholm:
– Fredrik Reinfeldt, för att han har minst hår och mer kraft. Min pappa sa att håret tar mycket kraft från hjärnan.

—

Håret tar kraft från hjärnan…? Ah, det förklarar min svaghet för helrakade pojkar :) Jag trodde jag var diskret, men när till och med Thebes käre Henke hade sagt “ska vi ge honom Sivs mailadress?” när de siktade en [okänd] lång rakad man vid Wiks slott så inser jag att jag inte är så hemlig som jag tror ;) <— ironi, kanske man ska förtydliga

Stackars Ruffis genomgår just nu den värsta (tycker nog de flesta, efter vad jag hört) kursen på hela läkarutbildningen - Anatomi II. Är det månne hennes Stigge som fått kalla fötter? Nä, jag vet, fel riktnummerområde. Attans.