Huäääääh
Var jag verkligen så hurtig (läs hybrisinfekterad ;)) igår att jag skrev att jag vill ha VG på kursen? Idag är jag STUKAD. Jag läste färdigt Björnsen inatt, och jag förstod plotten men inte detaljer och det GAV inte värst mycket. Jag är
1) ovan vid att läsa drama som skönlitteratur
2) minst sagt ovan vid att läsa norska
3) ja, norska från 1800-talet för att vara exakt.
Hade jag haft mer tid så hade jag letat fjärrlån på nån filmatiserad scenuppsättning.
Riis. Uhyre! — Kan du nu se at jeg hadde ret, da jeg begynte
at pluddre sprog med henne, fra hun var bitte liten? Kan du se?
Du var imot det.
Fru Riis. Jeg var imot dette evige plageri — og så imot at det
bestandig gik fra det ene i det andre.
Riis. Men resultatet, min kjære? Resultatet? (Nynner.)
Fru Riis. Ja, du vil da vel aldrig sige, at det er sprogene som
har skapt henne?
Riis (idet han forsvinder). Ikke sprogene; men —. (Derinne fra.)
— Sprogene har gjort uhyre! — La du mærke til henne igår?
Hun har Savoir Vivre. Hvad? (Kommer ut igjæn.)
Fru Riis. Det er visst ikke hvad man mest holder av hos
Svava.
Riis. Nej, nej. — På dampskibet spurte en mig, om jeg var i
slægt med den frøken Riis som hadde fåt i stand barnehaverne
inne i byen. Jeg sa jeg hadde den ære at være hennes far. Da
skulde du set mannen! Jeg fik æpler i halsen.
Ja men SUCK. Jodå, det går att läsa men jag får inget naturligt flyt i det. Alls.
Och jag är fortfarande kass i magen. Därav “Huääääh”.
Annat boktok: när fliten sviker plockar jag upp Åke Edwardsons “Vänaste land”, den åttonde boken i serien om Erik Winter. Är det inte mer pompöst? Mer sökt och liksom utstuderat (om än snyggt, men det känns just utstuderat) språk? Eller är det bara jag som är sur och kräsen igen?
