Spinster and Spin(n)ster

Strax är oktober till ända, och jag har inte sett en enda flinga snö här i Västerås (jag bor och jobbar relativt centralt, det kanske är så varmt att det smälter på marken innan jag hinner se det?) och det är jag så glad för. Det ska visst komma i morgon. Jag har hört det förr. Jag hoppas informationen är fel ännu en gång.

Alla säger att det blir ju så ljust när snön kommer - men, men, det är de där fem procenten av dagarna då det är SNÖ, ju. Jag tycker mest att det är gråbrun äcklig slask, det som blir här. Men nu är jag väl negativ igen. Tidigare idag hade Expressen lagt upp en hjärtskärande bild med en dam som kämpade med rollatorn i yrsnö, halvt fastkörd i slask. Kappan stod som en strut bakom henne. Jag kunde alldeles känna känslan - och den var INTE skön.

(hm… ett halvår på Sri Lanka vore inte dumt ;))

* Fly för livet av Helena von Zweigbergk är den fjärde boken (väl…? jag kanske har tappat räkningen) om den trevliga men lite musgrå prästen Ingrid. Boken rivstartar med ett gisslandrama (GISSA vem som tillfångatas i samband med att tre rejält kriminellt belastade män rymmer från fängelset där Ingrid arbetar? otrooooligt svårt) och det tar en stund innan jag vänjer mig vid tanken på att… ja, det blir inte en “vanlig” Ingrid-bok. Jag tycker riktigt mycket om den här serien, men blev väldigt förvånad över de starka känslor som väcktes i mig “trots att det bara var en bok” (jag vill också sparka, slå och sparka igen på de som tar sig friheter med Ingrids liv).

* Mannen som dog som en lax av Mikael Niemi bjuder också ond bråd död, men ändå fniss och filosofiska tankar - som vanligt i fallet Niemi. En smula Tornedalsfinska, lite historia och käääärlek därtill. Inte hans bästa, men klart läsvärd!

* Det tredje tecknet av Yrsa Sigurðardóttir verkade lovande redan på förhand (spektakulärt mord bland vilda studenter som experimenterar med knark och häxkonster i isländsk miljö) och var i realiteten också alldeles lagomt trivsam (fast äcklig, men trivsam - ja, om man GILLAR äckel :)). Island är kul, Sigurðardóttir är inte riktigt lika mörk som Indridason och… jo, jag kommer absolut att hålla ögonen öppna efter hennes nästa bok.

* Plum Sykes bok om Bergdorfblondinerna fulländar veckans fyrklöver. Ytligt, roligt, shopping-galet, roligt (igen) och sa jag ytligt? Ja, det gjorde jag visst. Jag tyckte att det här var mycket roligare än “Djävulen bär Prada” - och lustigt nog är också den här boken skriven av en tidningskvinna med koppling till Wintour. Minsann!

…och efter Bimbofieringspillren som jag fick för ett tag sedan tycker Suzann uppenbarligen att jag ska arbeta vidare på min slampighet också. Tanken på Sluticillinet ska alltså få mig att tänka efter mindre FÖRE. Yes, sure ;)

—

Apropå medicin, men lite mer seriöst så testar jag just nu Mucoangin mot halsontet. Tja. Jo. Kruxet är att på mig blir tungan tyvärr mycket mer bedövad än halsen. Det är tydligen en biverkning som fler än en på tusen, men färre än en på hundra drabbas av om man ska tro FASS. Typiskt. Lite “nån-timme-efter-bedövning-i-underkäken-känsla”. Uääärrrk.

blått är flott :)

Tack vare Fredrike hittade jag till Melissa Cliftons tips om kreativt Photoshoppande. Ursnyggt! Förr kunde jag sitta och mixtra med bilder en hel helg i sträck (mat? dryck? sömn? alla såna behov glömdes snabbt ;)), men nu var det nog flera år sedan jag illustrerade själv, eller för den delen lekte med mina fotograferade bilder, senast. Ah, ge mig jullov NU!

Himlen, eller åtminstone en av dess utposter, ligger på Sysslomansgatan 8 i Uppsala. Där finner man ChokladCaféet och de gör tårtor och praliner som gränsar till fulländning. Uppsalafamiljen kom alltså hit på post-födelsedagsfirande igår, och med sig hade de en liten tårta samt en bunt petit chouxer från nämnda ställe. Ooooaaaaah.

Jag är bra på att göra tårta men hade inte gjort nån tårta själv denna gång (förkylning och magbesvär - då vill man inte palta runt med grädde och dekorationer för att smitta ner sina besökare lite extra) så det var ju tur att jag hade förutseende gäster. Tur var också att jag fortfarande hade smaksinnet i behåll igår - det är nämligen fullständigt satt ur spel idag (förkylningen har tagit rejält omtag för 358369:e gången den senaste månaden). Jag fick en liten låda ljuvliga praliner från samma producent som ovan (*sjunger* “Ovan dääääär”, öhm, sorry), den lådan får stå orörd tills det är nån mening att öppna den igen. Fast titta kan man. De gör inte bara GODA saker, de är vackra också.

Roligast var ändå sockerkakan som yngste sonen hade gjort (han hade bakat muffins också, de var minst lika goda men rönte inte samma uppmärksamhet ändå). Han måste ha blandat i nån hemlig ingrediens ty Izzykissen blev som TOKIG.

Suzann hade lagt upp en bit kaka på sin assiett och Izzy ställde sig helt sonika på bakbenen, högg ett fast tag i sockerkaksbiten och planerade uppenbarligen helt iskallt att bära iväg med den som den var. Hon är inte bara fräck, hon är stark också.

Vi hade en mycket trevlig dag, men tyvärr så snörvlade också Suzann innan dagen var slut, så nu har jag väl passat vidare mina fördömda mördarförkylningsvirus från Småland till den karga Upplandsslätten också. Känns lite taskigt :-/

Och jag känner mig småknäckt för är det nån vecka varje månad som man absolut inte “får” vara sjuk så är det kommande vecka, hela tidsplanen ska rullas och databasen ska till kunden. Det finns inte ens chans att min kollega ska förväntas fixa hela alltet ensam, vi behöver vara två. Det är både bra och dåligt det där med att ha kompetenser som inte alla på företaget har :-/ Jag hoppas på ett mirakulöst tillfrisknande, eller att jag i alla fall orkar göra som i slutet av förra veckan då jag jobbade halvdagar. Febern är hög och hjärnan är inte direkt snabb. Hel**** också!

Ska man hitta guldkanter på vanligtvis vråltrist hushållsarbete så kan man kanske till exempel nämna att det är attans skönt att sticka ner tassarna i hett diskvatten när det är dragigt i lägenheten och man är förkylningsfrysig-å-ynklig.

Jag borde nog hitta nåt positivt med att damma bortglömda ytor också. Hade ljuvligt besök av Uppsalafamiljen igår, och fann idag att yngste sonen hade skrivit sitt namn både på TVn och på postvågen. Hmpf. Point taken ;)

Ord som “Hej” och “Namnet ifråga” fäster underligt nog min blick på dammet så mycket effektivare än den orört dammiga ytan som jag uppenbarligen missat i åtminstone två veckor (det var iallafall då jag senast använde vågen och då var den inte märkbart überdammig)

Man vet att man är trött när man råkar kalla en 190 cm lång, helrakad elkonsult för “älskade gullunge”.
Man vet att HAN är trött när han inte ens reagerar.

Idag har jag visserligen en någorlunda ny och otroligt söt figursydd ljusgrå topp (med en svart rosett under bysten) från Vero Moda, men i övrigt är jag skönt otrendig (it’s all in the eye of the beholder ;)) på det vis som jag älskar att vara. Fem år gammal (ganska exakt på dagen - det var en födelsedagspresent från mamma!) auberginefärgad cardigan från Lindex, tio år gammal mörkgrå älsklingskjol (det är nog mitt mest använda plagg nånsin, snart kommer den att falla sönder) från Vero Moda och auberginefärgade 10-kronorsrea-strumpbyxor från Lindex. Egengjort halsband.

Självklart blev jag medlem i Månpocket direkt direkt :)

“Din månadspocket kostar bara 59 kr. Din beställning är alltid fraktfri. Vill du beställa fler böcker vid samma tillfälle kostar bok två 49 kr och övriga 29 kr. Du kan när som helst säga upp din prenumeration när du betalat dina tre första ordinarie pocketböcker. “

För mig som sällan lyckas låte bli att köpa åtminstone en eller två (eller tre eller fyra eller… ja, ni fattar) Månpocketar per månad blir detta alldeles förfärligt bra.

Jag är begåvad med osedvanligt kreativa vänner i vilt varierande åldrar, och det är en källa till glädje i alla lägen, måste jag säga.

Igår kom ett “grattis på 25-årsdagen” (fel - jag fyllde 26. hexadecimalt.) från hakke med en limerick som jag bara måste publicera:

En skatflicka med röda horn
Flög upp i stadens högsta torn
Och sjöng över Västerås
(På utrikiska gunås)
“I’m the horniest girl ever born!”

(jag stirrade förfärad på det där med “horniest” ända tills herrn förklarade sig: “Horniest” syftade naturligtvis på de läckert röda hornen med clips. Vad annars? (Visst betyder det “hornbepryddaste” på svenska?) )

Specialdesignade foton och söta SMS kompletterade vänglädjen. Ja, och bäst av allt (hakke får förlåta), Elsa som med hjälp av sin mor sjöng “Vi gratulerar” på mitt mobilsvar (huuuur ska jag spara det?) och bästbästast av allt var när hon mitt i sången avbröt sig och frågade MG “är hon inte DÄR?” och MG förklarade det där med telefonsvararen och Elsa bara fortsatte sjunga igen.

Allt det där och spännande paket på hallgolvet var balsam för själen när jag sent igår kväll kom hem efter ett tröttande tjänsteresedygn, igen. 80 mil i bil och åtta timmar möte inklämt på 24 timmar blankt tär på energireserverna. Nu ska jag vad jag vet inte iväg på åtminstone (tjohoooo!) över en vecka.

Att inte få vakna av födelsedagskel med Izzy var eländigt, men hotellfrukost var ett plus.

Och återigen blev jag lycklig över den miljö jag får arbeta i. I slutet av ett viktigt möte säger bossen över miljardprojektet (som satt brevid mig) “är ni inte snälla så plockar hon fran hornen” och jag halade upp handväskan och snäppte mycket riktigt på hornen för en stund. Att det är OK att vi skojar så i en så “seriös” miljö är värt så otroligt mycket för mig. Jag skulle aldrig orka med mina höga arbetsbelastning annars.

Idag har jag ledig förmiddag efter många sena (eller för den delen morgontidiga) arbetstimmar. Det blir visserligen “kvällsskift” ikväll tack vare det, men det är det vört att få ta det lugnt en stund. Ännu en ingrediens i “att överleva hög arbetsbelastning”.

Så ljuvligt - clip-on-löshorn! Mitt förra par från 2004 är egentligen väldigt mycket snyggare, men de ska limmas fast i pannan och det är krångligt värre. De här halar man bara fram - “klick, klick” - så sitter de där, på ett kick.

—

Stövlar mötte väska och omedelbar kärlek uppstod. Tänk att min kära tiokronorsväska från Vaksala Torg äntligen skulle få bli tvåsa… förlåt, TRESAM.

Hoppas att de parar sig riktigt snart, och att min stackars väska inte är för GAMMAL för att bli mor :-/

Vad kan det bli? Tänk om vi snart får höra tassandet av små… tja, plånböcker, kanske?

Izzy låter meddela: Dagens vänskapsros går till Thebe, för att hon på förtjänstfulla vis håller min matte på gott humör.

Thebe är inte bara ett utmärkt bollplank när skumma ageranden ska dryftas (ska man vara okvinnlig - internskämt - tillsammans med nån så ska man definitivt vara det ihop med Thebe, säger matte!), hon är dessutom en utomordentligt kreativ och humoristisk medspelare när det gäller att tänka ut extraordinära experiment och fullskaliga fysiska modelleringsmöjligheter utöver det vanliga. Hon kan t o m gå med på att det vore en bra idé att matte ska springa runt på Björnön och knuffa på folk och säga “jag är en neutroooon!” (fast det där sista tror jag ärligt talat att matte bara hittade på, Thebe skulle nog tycka att matte vore LITE knäpp om hon gjorde så - matte får faktiskt ta och moderera sig lite nu, så det så)

All heder till en skön människa!

Förr hade jag ett anteckningsblock vid sängen för alla de där arbetsrelaterade insikterna som ofelbart kommer när man vaknar mitt i natten och inte kan somna om. Nu satte jag mig helt sonika på sängkanten med “lappen” framför mig och skrev (försökte skriva, en viss vansinnigt morgonkelsugen katt försvårade det hela avsevärt) ett mail till mig själv på jobbet med i stort sett hela den ppt-presentation vi ska hålla på onsdag. Klockan 4.53 tyckte jag på “send” - katjiiiing. Det blir kul att läsa det om några timmar och se vad jag egentligen skrev ;)

Min hälsa och energi beter sig som relästyrd nu. On-off, ibland med en hiskelig hastighet.

I torsdags kväll var jag intill döden trött, gick till ICA på väg hem efter jobbet och skulle ta ut pengar för att jag ville köpa choklad och skicka till en fin vän som just fått gå hem p g a utmattningsdepression. Kl var 19.30, och där stod jag med 7,50 i plånboken. Naturligtvis kunde jag för mitt liv inte minnas bankomatkoden. SUCK. Kreditkortskoden mindes jag dock, absurt (men turligt) nog. Insåg att fredagens planerade Uppsalaskoj inte kunde bli av.

Vaknade på fredagen, trött trött trött, men kuuul på jobbet, tinade upp, åt lunch med två ljuuuuvligt förälskade turturduvor (Humle och Dumle). Otroligt stimulerande. Jaha, då kände jag mig tvärpigg, klart jag skulle till Uppsala, för böfvelen! Skickade SMS till Suzann: “jag kommer!”, spanade in lämpligt tåg och kände mig rebellisk (jag skulle ju egentligen behövt jobba hela helgen) och toknöjd.

Tåget gick, utan mig. Vaknade till sent, åter dötrött. SUCK.

Gårdagen höll på att bli en heldag i sängen, men bibblan lockade med att ett antal reserverade böcker (och en film - Brokeback Mountain - jaaa, jag tyckte precis som alla andra mycket om den) hade landat så jag tvingade mig ut i friska luften i två timmar, innan sängläge åter intogs. Frisk luft är nog inte så dumt. Hann som hastigast säga hej till en söt pojke på stan ;) och lufta kära höst-stövlarna, samt inhandla födelsedagspresanger, en halsduk och annat för årstiden trivsamt (gott te och två ljusstakar, för det har jag ju inga sen förut, höm). Bildbevis kommer, tror jag.

Idag, sängläge igen. Yay.

Men (jag känner mig tjatig:) jag är nöjd och glad och det är huvudsaken.

Utgång aviserad av Eva ikväll - feber igen, nej, inte läge att festa hur mycket jag än har lust att gå ut och dansa.

Hemmakväll istället. Hero på SVT2. Jag vet ingen vackrare film scenografiskt sett - och historien bakom är inte heller direkt… ful. Love it. Det finns inte en ruta i den filmen som inte skulle bli en utomordentligt vacker tavla om man förstorade den och hängde den på väggen. Ja, visst låter det pretentiöst? Men det är sant.

Plotten är enkel (men blir ändå lätt förvirrande första gången man ser filmen - fastän jag har sett den flera gånger upptäcker jag fortfarande nya saker hela tiden). En namnlös krigare kommer till kungen, till synes för att döda honom som hämnd för ett av alla de krig som kungen har fört. Hur det kommer sig att den namnlöse egentligen kommer så nära kungen att han ens har chansen att döda honom är en intrikat historia, som serveras i variationer genom ett samtal mellan den namnlöse och kungen i väntan på att nån av dem oundvikligen måste dö.

Vackrast: Månstråles och Yrsnös fight i en gyllene höstskog, möjligen slaget (haha, och jag som inte är nån romantiker *host*) av filmhistoriens vackraste och mest sensuella (!) självmord: Yrsnö som dödar sin älskade, Brutet Svärd, på grund av ett missförstånd. Hennes svärd genomborrar ännu hans kropp, hon omfamnar honom bakifrån och driver svärdet vidare, genom sig själv också. Whoah.

Öknen och bergen påminner MYCKET om naturen kring Jiayuguan, jag kan inte låta bli att undra om de har spelat in delar av filmen i Gobiöknen. Fåfängt sitter jag och repeterar de enstaka fraser jag ännu kan plocka ut och känna igen. De talar ganska långsamt och välartikulerat i filmen, men ändå är det otroligt svårt att härma mandarin. Jag kämpar bara med att få ordet “ja” att låta bra :) Jag kan inte avgöra om det är “fin-mandarin” (eller riksmandarin, eller vad det nu kallas - har glömt det, men Kinas mosvarighet till “The Queen’s English” då) som talas, men vackert är det.

Jag måste köpa den där filmen - jag köper sällan film, men “Hero” är en film att äga.

Till filmen: Kolsvart sammetsöra mot kinden, en tass på axeln och en kanna chai på bordet brevid mig. “Bra höst”, sa vi va?

Ah, jag har läst massor på sistone (som vanligt), men trött huvud (piggt nog att läsa, för trött för att reflektera och recensera? nåt åt det hållet) har medfört lättja när det gäller att berätta om böckerna.
Jag minns inte ens vad jag har läst :-O
Ja, inte alla böcker iallafall.

Jag minns åtminstone att Åsa Nilsonnes senaste - “Ett liv att dö för” - var en besvikelse, om än i spännande miljö (röntgenläkare, Addis), och att Annika Bryns debutroman “Den sjätte natten” var en skön överraskning. Samhällstillvänt om nynazism men ändå med en actionhjälte i bästa Bruce Willis-stil (underskatta aldrig korta advokater), god underhållning minsann. Och Gransele (fiktiv ort) - ja, det kan ju inte ligga så himla långt från Dorotea ;)

Annika bloggar, förresten. Jag läste hennes blogg LÄNGE innan jag fick tassarna på boken av en slump, den bara stod där i en hylla på bibblan och hojtade på mig. Så kan det gå.

Johanne Hildebrandt har med senaste romanen “Fördömd” fortsatt i spåret “gamla myter och starka kvinnor” - denna gång är det samisk mytologi och ett gravfynd som i förlängningen orsakar vansinne och ond bråd död bland arkeologer. Inte alls dumt. Jag läste i nån krönika att Johanne tänker sluta skriva romaner. Jag hoppas att hon skojar.

(gillar man det här ska man också läsa Åsa Schwarz bok “Stigma” - och omvänt)

Jo, just ja, jag läste Laura Wilsons “Älskaren” också. Londonblitzen, starka kvinnor (jaaa, ännu mer starka kvinnor :)) och en seriemördare som tycks gå i Jack the Rippers fotspår. Godkänt, men långt från den mästarklass som förra boken, “Min allra bästa vän”, kom upp i.

Koop - Koop Islands. Gott. Nattmusik för en sömnlös ingenjör. Det lustiga är att musiken har precis samma svala, ljusblå nyans som skivomslaget. “Fly mig en cocktail, och det illa kvickt!”

Pappa älskade Glenn Miller. Jag kan inte låta bli att undra vad han skulle ha tyckt om den här loungelätta 2006-producerade varianten av samma sak. Fantastiska vokalister!

Nackdel: lite snålt med bara 33 minuter musik på skivan. Jag måste nog leta fram alla mina gamla Nordic Lounge-skivor för att öka dosen. Detta blir perfekt med en kopp te, stearinljus, snygg pläd (jag är sugen på att inhandla mjuka Lotten från IKEA) och inte minst katt-i-knä.

…julsången här nedan?

Klicka på kissarna. Försöker komma på vilken av dem som är coolast, men det är svårt. Darryll the hip-hop cat är onekligen schnygg, precis som Jacke Wilson-älskaren Chris. Ja, det är hårt att utse en vinnare.

Izzy bara fnyser. “Kattastrofalt förnedrande” påstår hon.

Lika trött som jag var igår, lika nördknäpp är jag idag (kan iofs också ha med trötthet att göra, hm) och denna julsångsduett mellan Peter André och hans Jordan får mig att skratta så att jag GRÅTER.

Jag kategoriserade det här inlägget som musik. Fel av mig. Humor, ska det vara. Också.

Jordans taleskvinna påstår att det är fejk. Det GÖR inget.