Det är väldigt få politiker, oavsett partifärg, som direkt föregår med “gott exempel”, men Gustav Fridolin är onekligen ett skönt undantag från den girighet så många människor fastnar i när de väl fått smak på makt och höga löner.
Nu får vi väl bara hoppas att han är en sån som snällt betalar sin TV-licens också ;-P
(den där debatten är kul - jag känner inte många mer än jag som gör det, betalar alltså, folk runt mig brukar hånskratta åt mig för att jag är så fån-ärlig)
Jag är trött, trött, trött, sjuk, slut, trött.
I söndags em satte jag mig i bilen och for mot Småland igen - möte hos kunden må-tis hägrade. Denna gång var det iallafall lite roligt eftersom jag slapp häcka ensam i logementet på söndagskvällen, passade på att hälsa på Dr Johan istället. Han hyr ett litet litet hus som var så gulligt att jag anfölls av enorm svartsjuka. Det där vill ju JAG ha (ja, fast inte i Småland). Fin trädgård och härlig sjöutsikt därtill, en egen liten båtplats och badbrygga. Åååååh. Jaja, det är honom väl unt.
På tisdagen var det “ut ur tidsplanen, in i verkligheten”. Vi klev in i verket på anläggningssyn (jaaa, de släppte som synes ut mig efteråt, jag hamnade inte i slutförvar för utbrända ingenjörer <— sorry, SKB-humor). Maffigt.
Tretusen rum i labyrinter (vi var nog lite halvvilse ett tag, i nåt gammalt kabelschakt) varav det kändes som om vi gick och krälade i ungefär 2998 (nåja), trappa upp och trappa ner - svettigt värre, då det är väldigt varmt på de flesta ställen. Iklädd neongul skyddsoverall, “ankfötter” (skyddsskor som man trär utanpå de egna skorna - inte lätta att gå i för en småfot som jag eftersom de bara finns i en storlek och gissa villket kön som är vanligast i den miljön? de har normalt sett inte strl 37… men det kunde vara värre, jag har varit inne i högstrålande zon förr, där måste man ha extra ankfötter UTANPÅ de första ankfötterna, det är stappligt det :)) och hjälm.
Svettiga trappfärder + värme + hjälm = hjälmfrilla, mmmmmm. Så snyggt. Jag var dock inte den som var mest fåfäng, det var kollega T som först tittade ner på den säckiga skyddsoverallen och sa “tur att inga andra ser oss nu”. Tja. Jo. Fast han är rakad på huvudet, så hans hjälmfrilla var trots allt rätt OK.
Verkligheten är underbar, om än svettig och förfulande, mao.
Det är alltid lika kul att ta sig ut från den strålande världen. Man checkas noggrant efter radioaktivitet i flera omgångar. När man lämnar kontrollerad zon så t o m PRATAR scanningsapparaten med en. En (faktiskt) väldigt smeksam kvinnoröst säger “kom närmare, kom närmare” (man måste snudd på pressa sig mot apparaten, det är kanske inte det första man tänker) och det är fnissigt iallafall de första fem gångerna man hör det *host*. Nästa vända, i omklädningsrummet, är utan smeksam kvinnoröst, men ändå alltid lika skön att klara. Man är ren in på bara kroppen.
Min dosimeter reggade inte ens en hundradels mSievert trots att vi passerade en del ganska strålande (moaaaahahaha) prylar, det var bra. Det fanns visst de som (se ovan) var lite rädda för att jag skulle hamna i nåt förråd med farligt avfall och aldrig mer komma hem igen :)
Hem igen sent tisdag kväll, en hel säck NYA glada bakterier med i bagaget (min motpol i O-hamn var vrålförkyld) och förnyad feber för min del. Massor som måstemåste bli klart nu, så jag får helt sonika gå hem och sova nån timme kring lunch och fixa resten med febernedsättande och avsvällande till sena kvällen. Jag har kört så hela veckan nu och det är ju inte bra, men just nu måste det bli så.
Med ilska inser jag att den planerade och hett efterlängtade helgen i Uppsala/Sthlm måste frysa inne.
…och nästa vecka blir det några dagar i Småland IGEN. Det är tur att hyrbilsfirman lärt sig vilken bil jag älskar, med min Audi A4 fräser jag ner på bekvämt vis även om det onekligen är en smula frustrerande med all presumtiv jobbtid som går åt till allt flängande i stort sett varenda vecka.
Nåja. Det har förmodligen framgått att jag gillar mitt jobb (nähä?) så ta mitt gnäll med en nypa salt. Ibland måste man paniksläppa ut lite ånga… (öhm, 314? (sorry, theberelaterat nörderi)) … och så blir man glad och snäll igen. En stund.
Nu är jag det. Glad och snäll.
Tjohej på en stund.
—
Kärin fyller 38 idag. Hurra, hurra, hurra, HURRA!
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
