Spinster and Spin(n)ster

Att älska det där med att ha kreativa vänner, var det ja. Att när man fyller år önska sig att ens kompisar följer med på en tvårätters på Fjolljollen för att sedan gå på Hootchy Kootchy Club (specialkväll på Södra teatern) är en klart kreativ sak att älska! Heja Suz!

Bettie Page var med sin stränga uppsyn, sitt djävulska leende och syndigt körsbärsröda läppar en av de märkligaste pin-upporna genom tiderna. Vi ska hylla denna femme fatale av fetisch och verkligen sätta eld på skägget!
En spektakulär show, en queer-burlesk-extravaganza där den stygga och olydiga hemmafrun står i centrum. Södra Teaterns Kägelbana kommer att städas i alla mörka skrymslen, från golv till tak och sedan förvandlas till ett tempel som regeras av dominanta härskarinnor med livsfarliga kurvor och dammvippan i högsta hugg. Så passa på; lämna spisen och ungarna eller tv-apparaten, grabba rottingen och kom upp till klubben för en kväll du aldrig skulle bjuda din mamma på!

Livsfarliga kurvor, dammvippa i högsta hugg - count me IN! *letar febrilt efter den rosa plastkorsetten*

(jag HADE ju en fin dammvippa när jag jobbade på slottet förra sommaren, den skulle man ha haft nu ;))

Jag har en egenskap som stundtals är otroligt besvärande, och det är det där med min pjåskighet. Man kan på bästa Nemivis (äsch, jag hittar inte just den seriestrippen nu) hävda att man städar väldigt sällan för att man inte vill döda de stackars söta små (eller stora, då) dammråttorna, men… jag SER en varelse i de mest sjuka saker.

Jag och hon-den-i-denna-bloggen-inte-helt-sällan-omnämnda-kvinnan-från-Uppsala var vid ett tillfälle på jakt efter en docka av ett alldeles speciellt slag (hon ville sticka nålar i den ;)), den gången kammade vi noll. För några månader sedan hittade jag dockan ovan (såldes som “mobilsmycke” - men över min döda kropp att min mobil ska ha en dylik hängande på sig) och tyckte att den såg så skönt whacko ut, den skulle kunna agera symbolisk nåldyna.

Men jag bara kan inte. Jag KAN inte sticka nålar i den stackars lilla dock-kraken. Vojne. Jag är kvarterets sopigaste ragata, på vissa vis.

Jag har för övrigt gett upp alla försök att spela heroisk nu, och ligger nerbäddad. I måndags var den blivande sitechefen i Västerås bara över dagen (han är hos oss en dag per månad - då ska vi hinna en hel del), så då var det bara att pallra sig till jobbet fullsmockad av febernedsättande och avsvällande och halssmärtstillande och fan och hans moster, jag hängde med relativt bra hela dagen och nån timme utöver normal arbetstid också, och tur var det. Jag kunde trycka in det sista av månadens progress i databasen och kände mig bara LITE urballaraktig när jag sen stannade i sängen.

Suzann lämnade (som vanligt - vi överskattar alltid vår förmåga att trycka i oss onyttigheter när vi gemensamt shoppar till-pysslet-slask när vi ses) glass efter sig, så det går ingen nöd på mig. Jag har massor av böcker hemma, och laptopen står invid kudden för de mest brådskande jobbmailen (det känns alldeles alldeles OK, så det där skrev jag inte i TSO-syfte). Som vanligt undrar jag vad etiketten säger (bör man eller bör man inte presentera sig för de rymdmonsterliknande saker man snyter ut?), men i brist på mikroskop fortsätter jag att ignorera värlskriget som pågår i näsa och bihålor.

…så vaknar man den första november och finner SNÖ. Där fick jag!