Upp och ner
I måndags kväll, i bilen på väg till Oskarshamn, kom ett samtal.
Jag visste sedan länge att jag fanns på en lista, att jag var en av de som skulle bli uppringda, och av vem.
När så en okänd röst presenterade sig med ett namn jag kände igen blev jag alldeles kall, jag förstod innan hon ens hann fortsätta.
Fredrike är död och det känns så fel, så underligt och så otroligt tungt och hemskt. Mina möten nere i O-hamn i två dagar har förflutit som i en dimma. Mina varmaste tankar går främst till Henrik, men naturligtvis också till övrig familj. Och Fjant. Goaste Fjant.
Nu när jag kom hem möttes jag av Izzy, Izzykissen som jag fick av Fredrike. En levande påminnelse, varje dag. Älskade katt. Det är många tårar i hennes päls nu.
