Spinster and Spin(n)ster

Jag kan inte komma från det, wulffmorgenthaler.com är det skönt sjukaste jag vet.

En kaffe latte - nån?

Wooooah. Vem kunde väl ana att Markoolio i Carola-upplaga skulle se ut exakt som Jean-Pierre Barda?

Camilla och Henrik har förenat sig med oss andra på Yet to be named och nu börjar det bli fart på postandet. Otroligt kul! Nu finns vi i Sverige (2 st), Houston, Amsterdam och London.

Nåt namn är däremot inte satt än - känner du dig kreativ? Lämna ditt förslag här.

På onsdag kan man gå till bibblan i Västerås och lyssna på Agneta Pleijel som berättar om sin bok “Drottningens chirurg” (jag läste den i september och tyckte väldigt mycket om den). Jag drar med mig Hanna som är “Pleijel-mödis” (ja, alltså, hon har aldrig läst nåt signerat A Pleijel), men jag hoppas på att kunna omvända henne med Agnetas hjälp :)

Innan föredraget ska vi gå och fika på Kalle på Spången - tadaaa, en riktig toppenkväll tar form. Så (relativt sett) enkelt, men ändå så trevligt.

…och så var håret kort igen.

Snart (på lördag) kommer så nästa uppgradering av Siv_ver_3.8 - nya glasögon. Längtar tills dess, fast jag kommer att fortsätta att ha de gamla brillorna ibland också. Jag ska helt enkelt bli en Suzann II: hon matchar humör och kläder med fem (om jag inte tar fel) olika par glasögon, och det är attans käckt faktiskt.

Jag vet inte vad som har flugit i alla konsulter på jobbet idag, men något är det, och kul har vi haft.

(här bör jag utfärda en Glocalnet-varning - humornivån på följande text är lägre än lägst)

Vi började redan på eftermiddagsfikat, av nån anledning (va? VA? Varför tror ni att jaaaag skulle ha nåt med det att göra? Vavavava? Ja, OK då, kanske lite, men jag bara liksom triggade igång nåt som väldigt snabbt blev självgående) började vi diskutera kropp, läkarutbildning, praktiska tester, hur man översätter kropp och dess funktioner till teknik (jag tänkte ofta i termer av reglerteknik för att lära mig att integrera en del olika metaboliska system under cellbiologin t ex) och hur man ibland utnyttjar vänner för att träna, palpera, hitta saker som man måste hitta etc.

Jag berättade hur jag utnyttjade en del av mina vänner för att palpera leder och hitta benutskott, sedan påpekade jag hur glada mina kolleger ska vara att jag inte fortsatt plugga lite på deltid så där, speciellt som delar av gamla kursarskaran avverkat urolog-placering (praktiskt prov: rektoskopera låda, jag fnissar fortfarande).

J som satt brevid mig sa att rektoskoperad ville han ju helst inte bli, ”men alltså sån där nakenposering som de gör för konstverk däremot…”
”Du menar kroki?” undrade jag
”Ja, precis” sa han kaxigt.
”Hörru. Du vet att jag målar en del, va…?”

(inte-så-kaxig-kille längre)

Han skulle vara så SÖT endast iklädd en strategiskt placerad lödkolv. Jag lovar.

Vi spann vidare på ämnet, vi arbetar i en miljö där man kollar utlösningskurvor, där montageledare har titeln ”erection manager” på visitkortet, där man i vissa typer av anläggningar kan finna avsugningsrör etc.

”Bäst var ändå ställverket jag såg kretsschemor för på ett tidigare uppdrag” sa J. Oklart vilket land, men siten hette Kuk Dong. (Det låter faktiskt som Sydkorea, kan jag konstatera)

Kuk Dong blir extra kul om man betänker vad en ”dong” är i ”leksaksbranschen”.
Go look it up.

Till slut började vi spåna om att översätta kärnkraftverkets systemnummerlista till kroppens olika organsystem (system nummer 313 = Huvudcirkulationspump = gissa vad? …etc etc) och det slutade med att jag fick i uppdrag att sammanställa en sån lista till imorgon.
Nördar? Vi? Ja, bästa sorten ;)

En stund senare uppstod en musmatteincident, vi behövde en musmatta snabbt till en ny kollega och jag visste att en våning ner satt J och E med en varsin musmatta från min konsultfirma undanstoppad som de inte tyckte att de kunde använda (vekisar!) eftersom min firma konkurrerar med deras firma. Jag fick tillbaka mina musmattor (vars tryck luktar attans starkt) och J sa ”Nästa gång vill vi ha musmattor i naturmaterial, de här luktar så konstigt”

NATURMATERIAL? :-O

Eh, jo då.

Men snacka om hur konstigt de musmattorna skulle kunna lukta :-/
Speciellt efter några veckor.
Iiiiih.

Jams (en av deltagarna på Yet to be named, för övrigt) har fått tillfälle att dyka ner i viktoriansk humor och… ja. Det är en intressant resa, på sitt vis.

Humor, och vad den säger om sin omgivning och samtid, är fascinerande.

—

Victorian comic’s gag book found

På min gata är vi:

Unga (njä)
Välutbildade (öh)
Singlar (ja)
Hög- och medelinkomsttagare (ja)
Mindre hyresrätt i storstad/närförort (ungefär)
Nöjesintresserade (ja)
Förändringsbenägna individualister (nja… jo, kanske)

— åtminstone om man ska tro teleadress.se

(upphittat tack vare stay tuned)

“Lite till, så ser du snart ut som jag” sa kollega Jari och strök sig över huvudet.

Öhm. Jo, jag var hos min frisör igår, och det kändes visserligen som om jag kom ut därifrån 3 kg lättare, MEN den gode Jari är faktiskt helrakad.

*plut*

Den där svinryggen jag i stort sett har BOTT i det senaste halvåret är något år bort igen nu. “Nu är du DU” sa Sozan när vi var klara. Jo, så är det nog. Svinrygg är snyggt, men kortklippt spret-spret är JAG.

Jag och en bunt andra människor i Sverige, Storbritannien och USA (än så länge) som gillar att fota katter och/eller trädgårdar, installationer, monument, parker… ja, ROLIGA saker

öhm, joalltsåiallafall

Vi ska bidra med bilder från lite här och var i världen, och vi kommer att göra det här - i en blogg Yet to be named.

(nej, exakt, vi har inget smart namn än :))

Jag är nog ganska ny(åter)förälskad i livet. Det är en lite oväntad men skön och välbehövlig biverkning av dödsfall och begravningar på sistone.

—

Några timmar efter att jag först skrev dessa rader får jag veta att också Amme är död. Henne hade jag inte speciellt mycket kontakt med alls, nån gång då och då för många år sedan, men ändå sticker det i hjärtat. Ännu en ung och mycket kreativ människa har dött alldeles för tidigt.

Amme har varit så svårt sjuk så många gånger, den här gången blev den sista. Sov gott.

Ja, rusa som i “tiden rusar” (jag också, för all del). Veckorna flipprar förbi i racerfart (var det inte helg aldeles nyss också?), och jag börjar känna mig som en veckostammis på IKEA.

Idag var jag där med Fru Fixig, hennes syster och deras mor. Timmarna gick, vi hade attans trevligt och när jag kom hem hade katterna varit ensamma i fem timmar utan att jag såg en enda hårtuss på golvet. Yay!

Jag hoppas på ännu en natt utan kattslagsmål. Ljuvliga tanke den dag jag kommer hem och finner dem brevid varandra som på bilden nedan.

“Um, vadå? Komma fram från mitt säkra näste här under soffan? No WAY!”

(han har legat där sen 13-tiden igår, men de slogs iallafall inte under natten)

Hur kan världens — i vanliga fall — goaste katt bli så rabiat så snart hon kommer i närheten av en kastrerad hankatt? :-/

Fjant är här! Go-kissen.

Det började fantastiskt bra, de stod och “nospussades” på det allra sötaste viset LÄNGE och jag tänkte “yes!”, men sen drog Izzy igång sin kampanj för ovälkomnande.

“Hon kan ta anställning som mistlur” sa Henrik, och det ligger något i det. Vojne.

Just nu sitter stackars Fjant under soffan, Izzy kretsar omkring honom och vrålar ursinnigt. *harkel* Detta blir en intressant dag :)

Jag VISSTE att jag hade kvar den nånstans. I januari för tre år sen (TRE ÅR? Oj, jag hade tappat räkningen) tog Fredrike en alldeles ljuvlig bild på Fjant och Izzy (som då hette Kattakres). Veckan efter flyttade Izzy hem till mig.

Man kan bara hoppas att de kommer att sova lika gott ihop igen. Snart, snart, snart flyttar han hit. Datum ska bestämmas, sen så…!

Den blir till lite prestationsångest för mig, den där slutpunkten (eller startpunkten - För Livet Efter) som begravningar sägs vara. Tjopp tjopp, over and done with, nu ska allt vara som vanligt — och det är det ju inte.

Jag kanske fick en felaktig start på min begravningskarriär (att tråda ett gravkapell när det är ens pappa som är huvudpersonen i kistan längst fram och man själv är tolv år är one bumpy ride) men den där friden och lättnaden som så många talar om funkar inte för mig.

Enda lättnaden är alltid bara att själva begravningen i sig är över. Jag begravningsangstar så mycket att jag inte ens går på bröllop (inte ett enda sedan 1989) bara för att jag just GICK på ett bröllop 1989 som slutade i katastrof för mig eftersom brudparet valde “Härlig är jorden” som en av psalmerna i ceremonin och jaaa, den är vacker, men för mig är den bara bara bara magknip-jävla-svart-begravningsångest.

En lång arbetsvecka med nytt rekord i antal möten väntar och det kanske både är bra och dåligt, bra för att det är vardag så in i helsike (vardag på ett sätt som är invant, grubbelomöjliggörande-eller-åtminstone-försvårande och ja: vanligt, med hemtama människor som jag tycker om på odramatiska och enkla vis), dåligt för att det ger ont om tid för en vila som jag nog egentligen skulle behöva ganska mycket av nu.

———

MG är en ängel.

Tio minuter efter att jag hade lagt upp gårdagens text satt jag ännu kvar på sängkanten, lite lojt och väldigt håglöst fånstirrande på skärmen. Klockan var över tre på eftermiddagen, men prestationen att ta sig ur nattlinnet och in i duschen hade dittills varit mig övermäktig. Just one of those days.

Det var tur att jag svarade när det ringde (nej, det är inte alla dagar jag svarar i telefon! och nej, jag har ingen skvallerbytta, så jag screenar inte - jag totalignorerar den där förhatliga piptingesten) för det VAR just MG som frågade “hejvadgördu?”.

“Jag sitter i nattlinnet och bara liksom finns” svarade jag sanningsenligt.

En del skulle säkert tycka att såna svar är underliga, men inte MG, hon frågade bara om jag ville hänga med till IKEA och jag kanske inte skulle ha trott att en raketdusch och raketpåklädning med påföljande trängsel på ett smockfullt IKEA i 2,5 timme var vad jag behövde, men det var det.

“Hon kanske läste och tyckte att jag behövde piggas upp” tänkte jag, men inte det heller. Hon bara kom på att hon skulle ringa precis när jag behövde det ganska mycket. Cooooolt. Divine intervention, men på det moderna prylgalna (en bokhylla till? jajamensan! en Expedit till sovrummet blev det) konsumtionssättet.

(med betoning på HELL, men det blev lite himmel på slutet trots allt)

Och ja, det svärs både här och var i texten. Att svära är fult, att svära i skrift är fulare, men just nu är det av sinnesstämningen påkallat, om jag får uttrycka mig så styltigt.

Jag är fortfarande ett tokynkel. Ena pannhålan bråkar med mig och den där ständigt gnagande infektionen gör hela kroppen slak. Jag har å andra sidan inte skött mig heller, det har bara inte gått (jag kan bli sjuk om 1,5 vecka ungefär, varför kan inte Kosmos lyssna på sådana regler? Märkligt. Jävla Kosmos). Jag har varit tvungen att jobba in tid hela veckan för att kunna ta ledigt för Fredrikes begravning i går (vådan av att vara nyanställd och bara få tio betalda semesterdagar för det första året *hmpf*) och begravningen i sig har legat som ett stort svart vrålångestmoln över mig.

Jag var ofta, ofta, ofta orolig för Fredrike. Oron har stillnat nu, men det lugnet var dyrköpt ska jag säga. JÄVLIGT dyrköpt.

I går var det i alla fall dags för officiellt avsked och det blev vackert. Mycket musik, många tårar och en otroligt varm stämning i kyrkan. Danderyds kyrka är fantastiskt vacker i sig. Ett gammalt nunnekloster, tror jag Henrik sa. Nåja. Det kan förklara min omedelbara känsla av kärlek.

(detaljer ni inte vill ha, men det skiter jag i: ena tårkanalen är igenslammad så jag grät bara ur höger öga. Absurd känsla. Snoret flödade dock ymnigt ur båda näsborrarna som tröst och kompensation för det. Fulgråt? Jajamensan.)

Eftersom F var en underbar mörksens varelse (nåja, men hon delade min kärlek till det lätt morbida) hade vi drinkar (istället för begravningskaffe) på ett skönt söderhak - tillika Fredrikes stamställe - vid namn Vampire Lounge (ja, alla attribut finns där, det ÄR ett ljuvligt ställe) efter begravningen. Det var skönt att få träffa alla bortanför kyrkans högtidlighet, att få prata av sig om både ljust och mörkt. Saker som gnagt (är det normalt att känna “f*n, du kan inte GÖRA så här” när en vän har dött? svar ja, åtminstone i detta sällskap) kunde speglas i andras tankar.

Det må låta som en klyscha, men kärleken låg TUNG över hela kvällen. Ja, TUNG, men inte TUNG. Äh, ni fattar. Vi var ledsna men de groteska skämten duggade tätt. Nej, inte tätt, det var fel ord, men de kom. De kom, de förstods och de togs emot. Jag tror att det hade varit svårt att bete sig på annat vis, Fredrike själv hade otroligt mycket humor och ofta en svart sådan, så jag tror inte att hon hade så värst många “känsliga” personer i kretsen runt sig.

Ironi (men en bitterljuvt vacker sådan) är att det tack vare denna begravning blev så att många människor som har kommunicerat i många år via diverse communities och liknande nu kunde mötas öga mot öga för första gången. Vi strömmade till från Jämtland, Dalarna, Skåne, Västmanland och naturligtvis Stor-Stockholm. Betty, Pocks och många andra till förvandlades från brev och texter (som förvisso känts NÄRA) till kött: kropp, ögon, röster, kramar - många stora varma kramar.

Jag är helt slut, men inte körd. Det ska vara gott att leva var slutsatsen från i går. Att leva gott bestämmer man sig för (åtminstone jag) lite då och då (…och hinner sedan glömma det mellan varven) men man kan starta ett nytt liv varje dag till slutet. Äta gott, dricka gott, vara kreativ, möta intressanta människor. Kanske borde jag göra ett dagsbeting? Någon av de nämnda kriterierna ska fyllas varje dag. Ja, varför inte.

Det håller så länge det håller.

Dagens Izzyros går till alla som var med i går, som gjorde något svårt till något som gick att stå ut med. Stor kram, ingen nämnd, ingen glömd.

Ladies and gentlemen - hon får mig att skratta till tårar, ännu en gång. Tack, jag behövde det.

Jag tycks bli tvåkattsmatte. Henrik måste återvända till Amsterdam i slutet av januari, och då får älskade pälspåsen Fjant bo hos mig tills en mer permanent lösning kan hittas, beroende på hur det går för Henrik med allt. Fjant är en ljuvlig katt och det är en ära att få ta hand om honom, men anledningen får mig ju fortfarande att gråta.