are you a crappy person?
Nog för att Martha Stewart lärde sig ett och annat i fängelset (åtminstone om man ska tro henne själv ;)) men att fråga nån om hon är crappy? Det var väl inte snällt?
Jag fick resa mig från köksbordet (jag satt och limmade kuvert) och gå ut till TVn för att kolla närmare.
“No, I’m not a very crafty person” svarade kvinnan brevid Martha. Aha. CRAFTY. Ja, det var ju också ett uttryck.
Jag hade aldrig trott det själv, det vore nog inte något jag skulle ha kallat mig för några år sedan, men jag ÄR nog en crafty person — om än inte (halleeeeluja!) i Marthas klass. Eller Marthas stil. Thank God.
Jag tycker om att använda hjärnan, men händerna är inte heller dumma. Det bästa är att man kan kombinera det hela. Mina korsstygnsexcesser kom sig från början av insikten att om jag BARA tittade på TV/film så tittade jag och tänkte på jobbet samtidigt. Om jag däremot tittade på TV/film och samtidigt räknade stygn på stramalj och mönster så slapp jag undan jobbkomponenten i hjärnaktiviteten.
Jag tänker gärna (hjärna, hehe) på jobbet, men blir med åren allt mer medveten om att tänka på jobbet ska jag göra PÅ JOBBET, eller åtminstone inte riktigt lika ofta utanför jobbet som jag gör nu.
Det jag saknar mest just nu är annars kniven. Att jag trivdes med att sitta ute och tälja i solen var oväntad handarbetes-upptäckt nummer ett 2006 (korsstygnen kom först senare under året). Visst kan jag tälja inomhus också, men dammallergi, nyfiken katt och vassa spånor/flygigt slipdamm är ingen bra kombination.
Jag var så nöjd med mina silkeslena alster, men så blev jag oväntat tvärsågad. Kollega AF har rötterna i Rättvik och brukade tälja hästar som extraknäck när han var fjortis, och hans spontana kommentar var “så där släta FÅR de inte vara, då ser de inte handgjorda ut”.
Ahaaaaa! Det ska alltså vara “ränder” kvar, de ränder jag så omsorgsfullt och med kääärlek eliminerade.
Där ser man.
Det är ju tur att jag gör de där hästarna för egen skull, och inte för att få en femma (ellervadmannufår - läskigt lite är det i alla fall) per omålad häst i Nusnäs :)
Halsband? Jag har akuttröttnat, men lusten kanske kommer tillbaka.
Nåja. Crappy person, eller crafty. OK. I am. Det är dessutom alldeles ljuvligt att komma ut ur garderoben. Jag smygtränade i går, när jag pratade med Salt (”jag ser på Martha” sa jag, “det gör jag också ibland” erkände Salt) och nu är jag redo att skrika (skriva) ut det inför hela världen: Jag tittar på Martha på helgerna!
Men nu skiner solen, jag är för stunden inte jättesnuvig så nu ska jag UT. Martha är absurd-kul, men konkurrera med en solig januaridag-som-känns-som-vårkänsla-i-mars kan hon INTE. Inteinteinte.
Bis später. Jag tar kamurran med mig.
Jaha, man kanske ska outa alla korsstygnsmojjer och hardangerpilligänger man åstadkommit genom åren då … ;). Det är ju _exakt_ det som är syftet med sådant hantverk, att händerna ska ha något att göra också! Virkning är också bra för tankeverksamheten medans man göra andra saker. Vilket påminner mig om att jag lovat lära dottern virka … det blir riktigt roligt! :)
Så … jag utmanar dig härmed på döskallevirkning! En duk i form av en döskalle vill jag se i bloggen snart! :)
Martha … _vad_ är det då?! Måste jag undersöka …
Comment by thebe — January 7, 2007 @ 3:20 pm
Förresten, någon form av handarbete kan ju förhindra meta-tänkande, och det kan ju vara annorlunda och roligt! :-D
Comment by thebe — January 7, 2007 @ 3:21 pm
Meta hit och meta dit - skaffa ett spö vet jag.
;)
Och jag brinner av sug efter att få se hardangerpilligänger.
Virka? Oj. VAR har jag gömt mina virknålar, tro? Jag har bytt lägenhet fem gånger sedan jag använde dem sist :-O Nåväl, handarbetesbutik måste ändå uppsökas inom kort. Sop-ICA har ju inte stramalj *grrmpf*
Comment by semestersiv — January 7, 2007 @ 3:37 pm
Kamurran och dess kusin - kusse murran.
Comment by Salt — January 7, 2007 @ 9:11 pm
*hoppsan, hoppsan*, det måste ha varit en intressant utflykt då. :-D
Stramalj *asg*, du broderar inte på linne då? Linnedukar med tjusiga avslutade kanter *försöker dra mig till minnes* … gud vilka hemskheter som finns i linneskåpet, de ska aldrig mer se dagens ljus , that’s a promise!
Men virkningen blev jag lite sugen på, jag tror jag har mönster till en grön kjol! :-D
Comment by thebe — January 7, 2007 @ 9:17 pm
Salt: här i huset säger vi minsann KUSSIMURRA - ja, eller snarare skulle göra om vi talade om dylika ting (vilket vi naturligtvis INTE gör) *rodna rodna rodna*
Thebe: jag utmanade ödet som skrev de där orden, tio minuter senare kom en febertopp och jag somnade. Inte en stråle UV-ljus på min hornhinna denna dag.
Linne? Ach mein Schatz, jag är nybörjare, det är för hardcore för mig än så länge. Jag har förvisso kökshanddukar (otroligt vackra) som min halvsyster har väbt, men det vore ju synd att börja brodera kvinnokampstecken på dem OCKSÅ. Nån måtta får det vara!
Comment by semestersiv — January 7, 2007 @ 9:59 pm
Kvinnokampstecken på kökshanddukar … den paradoxen är ju bara alltför … fööörtjuuuuuuuuusande!!!
Comment by thebe — January 7, 2007 @ 10:30 pm
Absolut. Å andra sidan blir det lätt så VÄLDIGT övertydligt då, när man sätter handduken i händerna på det eventuella kurtiserade middagssällskapet efter avslutad måltid.
Comment by semestersiv — January 7, 2007 @ 10:34 pm
Suzann och Jens har förresten en disktrasa med texten “killar kan” tryckt på i sirlig stil. Subtilt, på min ära.
Comment by semestersiv — January 7, 2007 @ 10:57 pm
Du menar att ni som bor där ligger och klappar kissen och pratar om kussimurran? Fy! ;)
Comment by Salt — January 8, 2007 @ 1:03 am