one hell of a week
(med betoning på HELL, men det blev lite himmel på slutet trots allt)
Och ja, det svärs både här och var i texten. Att svära är fult, att svära i skrift är fulare, men just nu är det av sinnesstämningen påkallat, om jag får uttrycka mig så styltigt.
Jag är fortfarande ett tokynkel. Ena pannhålan bråkar med mig och den där ständigt gnagande infektionen gör hela kroppen slak. Jag har å andra sidan inte skött mig heller, det har bara inte gått (jag kan bli sjuk om 1,5 vecka ungefär, varför kan inte Kosmos lyssna på sådana regler? Märkligt. Jävla Kosmos). Jag har varit tvungen att jobba in tid hela veckan för att kunna ta ledigt för Fredrikes begravning i går (vådan av att vara nyanställd och bara få tio betalda semesterdagar för det första året *hmpf*) och begravningen i sig har legat som ett stort svart vrålångestmoln över mig.
Jag var ofta, ofta, ofta orolig för Fredrike. Oron har stillnat nu, men det lugnet var dyrköpt ska jag säga. JÄVLIGT dyrköpt.
I går var det i alla fall dags för officiellt avsked och det blev vackert. Mycket musik, många tårar och en otroligt varm stämning i kyrkan. Danderyds kyrka är fantastiskt vacker i sig. Ett gammalt nunnekloster, tror jag Henrik sa. Nåja. Det kan förklara min omedelbara känsla av kärlek.
(detaljer ni inte vill ha, men det skiter jag i: ena tårkanalen är igenslammad så jag grät bara ur höger öga. Absurd känsla. Snoret flödade dock ymnigt ur båda näsborrarna som tröst och kompensation för det. Fulgråt? Jajamensan.)
Eftersom F var en underbar mörksens varelse (nåja, men hon delade min kärlek till det lätt morbida) hade vi drinkar (istället för begravningskaffe) på ett skönt söderhak - tillika Fredrikes stamställe - vid namn Vampire Lounge (ja, alla attribut finns där, det ÄR ett ljuvligt ställe) efter begravningen. Det var skönt att få träffa alla bortanför kyrkans högtidlighet, att få prata av sig om både ljust och mörkt. Saker som gnagt (är det normalt att känna “f*n, du kan inte GÖRA så här” när en vän har dött? svar ja, åtminstone i detta sällskap) kunde speglas i andras tankar.
Det må låta som en klyscha, men kärleken låg TUNG över hela kvällen. Ja, TUNG, men inte TUNG. Äh, ni fattar. Vi var ledsna men de groteska skämten duggade tätt. Nej, inte tätt, det var fel ord, men de kom. De kom, de förstods och de togs emot. Jag tror att det hade varit svårt att bete sig på annat vis, Fredrike själv hade otroligt mycket humor och ofta en svart sådan, så jag tror inte att hon hade så värst många “känsliga” personer i kretsen runt sig.
Ironi (men en bitterljuvt vacker sådan) är att det tack vare denna begravning blev så att många människor som har kommunicerat i många år via diverse communities och liknande nu kunde mötas öga mot öga för första gången. Vi strömmade till från Jämtland, Dalarna, Skåne, Västmanland och naturligtvis Stor-Stockholm. Betty, Pocks och många andra till förvandlades från brev och texter (som förvisso känts NÄRA) till kött: kropp, ögon, röster, kramar - många stora varma kramar.
Jag är helt slut, men inte körd. Det ska vara gott att leva var slutsatsen från i går. Att leva gott bestämmer man sig för (åtminstone jag) lite då och då (…och hinner sedan glömma det mellan varven) men man kan starta ett nytt liv varje dag till slutet. Äta gott, dricka gott, vara kreativ, möta intressanta människor. Kanske borde jag göra ett dagsbeting? Någon av de nämnda kriterierna ska fyllas varje dag. Ja, varför inte.
Det håller så länge det håller.
Dagens Izzyros går till alla som var med i går, som gjorde något svårt till något som gick att stå ut med. Stor kram, ingen nämnd, ingen glömd.
Jag kan inte annat än beklaga din sorg.
-Tomas
Comment by Tomas — January 13, 2007 @ 2:48 pm
Jag minns när min pappa dött och vi satt ute på alltanen i det nu tomma föräldrarhemmet, vi var rödgråtna med svullna ögon allihop, men vi skämtade och skrattade och grät om vartannat och kände sån otrolig värme när vi satt där i mörkret och sörjde våra föräldrar genom att minnas det som vi kunde skratta åt. Jag tänkte då på att grannar runt omkring måste ha trott vi blivit tokiga som satt och hade så trevligt när vi nyss genomgått en sån förlust, men det var vårt sätt att ta oss igenom. Humor är en utomordentlig smärtlindrare…
Comment by Smulmia — January 13, 2007 @ 8:46 pm
Önskade att jag hade kunnat vara med på Kryptan, men av diverse olika skäl var det inte möjligt. Fint att höra att det blev en jättefin kväll
Kram!
Comment by Nicke — January 14, 2007 @ 7:47 am
Ja, det var hemskt roligt att ses till sist. Hon förde samman oss alla, hon har så kul människor bland sina vänner. Nu skriver jag i presens för jag tänker inte sluta vara hennes vän bara för att hon är död. Och du beskrev begravningen så bra, jag grät så jag hulkade och snoret rann nog på oss allihopa. Finns det folk som kan gråta vackert? Och det känns som att genom att dela detta med dig och de andra så har vi plötsligt kommit ett fett kliv närmare varann. En bonus. Jag hoppas vi ses igen snart. Du vet var jag har min bas och jag hör av mig om jag kommer uppåt. Kramar!
Comment by Betty — January 14, 2007 @ 12:47 pm
Och vad bra med en spamkoll med siffror istället för bokstäver. Jag är lätt ordblind och får skriva om och om igen för att få bokstäverna rätt. men siffror jag jag läsa.
Comment by Betty — January 14, 2007 @ 12:48 pm
Tack för alla ord. Humor är nog en förutsättning för att palla med nånting alls i den här världen tror jag. Allt kan eller ska inte skrattas bort, men galghumor ar nog alltid räddat mig hittills i alla fall. Och vänner! Nya och gamla, nära och avlägsna.
Comment by semestersiv — January 15, 2007 @ 4:32 pm
Kryptan var en klockren avslutning på en så sorglig dag (och jag tror ingen kan snygg-gråta på annat än film, så ingen såg hur någon annan såg ut eftersom alla bekymrade sig över hur de själva såg ut.. ), och Fredrike var så närvarande på något sätt. Ska vara hon till att samla ihop en så brokigt gäng! :-)
Kan bara säga att jag hade så gärna stannat längre på Kryptan, men vägen till Skåne var lång… Kommer du neråt så kvid till, vi har ett blommigt gästrum.
Comment by Annica/Annique — January 16, 2007 @ 4:53 pm
Annica: Så skönt att ni om hem helskinnade. Skåne - Sthlm t o r på en dag med en uppslitande begravning dessemellan är ingen drömresa precis. Och - roligt att ses, även om omständigheterna var hemska.
Comment by semestersiv — January 20, 2007 @ 11:02 am
Måste bara säga att fina ord “Att leva gott bestämmer man sig för…” fångade mig. Det var himla fint skrivet.
Comment by Maria — February 4, 2007 @ 1:46 pm