prestera mera
Den blir till lite prestationsångest för mig, den där slutpunkten (eller startpunkten - För Livet Efter) som begravningar sägs vara. Tjopp tjopp, over and done with, nu ska allt vara som vanligt — och det är det ju inte.
Jag kanske fick en felaktig start på min begravningskarriär (att tråda ett gravkapell när det är ens pappa som är huvudpersonen i kistan längst fram och man själv är tolv år är one bumpy ride) men den där friden och lättnaden som så många talar om funkar inte för mig.
Enda lättnaden är alltid bara att själva begravningen i sig är över. Jag begravningsangstar så mycket att jag inte ens går på bröllop (inte ett enda sedan 1989) bara för att jag just GICK på ett bröllop 1989 som slutade i katastrof för mig eftersom brudparet valde “Härlig är jorden” som en av psalmerna i ceremonin och jaaa, den är vacker, men för mig är den bara bara bara magknip-jävla-svart-begravningsångest.
En lång arbetsvecka med nytt rekord i antal möten väntar och det kanske både är bra och dåligt, bra för att det är vardag så in i helsike (vardag på ett sätt som är invant, grubbelomöjliggörande-eller-åtminstone-försvårande och ja: vanligt, med hemtama människor som jag tycker om på odramatiska och enkla vis), dåligt för att det ger ont om tid för en vila som jag nog egentligen skulle behöva ganska mycket av nu.
———
MG är en ängel.
Tio minuter efter att jag hade lagt upp gårdagens text satt jag ännu kvar på sängkanten, lite lojt och väldigt håglöst fånstirrande på skärmen. Klockan var över tre på eftermiddagen, men prestationen att ta sig ur nattlinnet och in i duschen hade dittills varit mig övermäktig. Just one of those days.
Det var tur att jag svarade när det ringde (nej, det är inte alla dagar jag svarar i telefon! och nej, jag har ingen skvallerbytta, så jag screenar inte - jag totalignorerar den där förhatliga piptingesten) för det VAR just MG som frågade “hejvadgördu?”.
“Jag sitter i nattlinnet och bara liksom finns” svarade jag sanningsenligt.
En del skulle säkert tycka att såna svar är underliga, men inte MG, hon frågade bara om jag ville hänga med till IKEA och jag kanske inte skulle ha trott att en raketdusch och raketpåklädning med påföljande trängsel på ett smockfullt IKEA i 2,5 timme var vad jag behövde, men det var det.
“Hon kanske läste och tyckte att jag behövde piggas upp” tänkte jag, men inte det heller. Hon bara kom på att hon skulle ringa precis när jag behövde det ganska mycket. Cooooolt. Divine intervention, men på det moderna prylgalna (en bokhylla till? jajamensan! en Expedit till sovrummet blev det) konsumtionssättet.
