prestera mera
Den blir till lite prestationsångest för mig, den där slutpunkten (eller startpunkten - För Livet Efter) som begravningar sägs vara. Tjopp tjopp, over and done with, nu ska allt vara som vanligt — och det är det ju inte.
Jag kanske fick en felaktig start på min begravningskarriär (att tråda ett gravkapell när det är ens pappa som är huvudpersonen i kistan längst fram och man själv är tolv år är one bumpy ride) men den där friden och lättnaden som så många talar om funkar inte för mig.
Enda lättnaden är alltid bara att själva begravningen i sig är över. Jag begravningsangstar så mycket att jag inte ens går på bröllop (inte ett enda sedan 1989) bara för att jag just GICK på ett bröllop 1989 som slutade i katastrof för mig eftersom brudparet valde “Härlig är jorden” som en av psalmerna i ceremonin och jaaa, den är vacker, men för mig är den bara bara bara magknip-jävla-svart-begravningsångest.
En lång arbetsvecka med nytt rekord i antal möten väntar och det kanske både är bra och dåligt, bra för att det är vardag så in i helsike (vardag på ett sätt som är invant, grubbelomöjliggörande-eller-åtminstone-försvårande och ja: vanligt, med hemtama människor som jag tycker om på odramatiska och enkla vis), dåligt för att det ger ont om tid för en vila som jag nog egentligen skulle behöva ganska mycket av nu.
———
MG är en ängel.
Tio minuter efter att jag hade lagt upp gårdagens text satt jag ännu kvar på sängkanten, lite lojt och väldigt håglöst fånstirrande på skärmen. Klockan var över tre på eftermiddagen, men prestationen att ta sig ur nattlinnet och in i duschen hade dittills varit mig övermäktig. Just one of those days.
Det var tur att jag svarade när det ringde (nej, det är inte alla dagar jag svarar i telefon! och nej, jag har ingen skvallerbytta, så jag screenar inte - jag totalignorerar den där förhatliga piptingesten) för det VAR just MG som frågade “hejvadgördu?”.
“Jag sitter i nattlinnet och bara liksom finns” svarade jag sanningsenligt.
En del skulle säkert tycka att såna svar är underliga, men inte MG, hon frågade bara om jag ville hänga med till IKEA och jag kanske inte skulle ha trott att en raketdusch och raketpåklädning med påföljande trängsel på ett smockfullt IKEA i 2,5 timme var vad jag behövde, men det var det.
“Hon kanske läste och tyckte att jag behövde piggas upp” tänkte jag, men inte det heller. Hon bara kom på att hon skulle ringa precis när jag behövde det ganska mycket. Cooooolt. Divine intervention, men på det moderna prylgalna (en bokhylla till? jajamensan! en Expedit till sovrummet blev det) konsumtionssättet.
Hej Siv!
NU var det ett tag sedan jag kommenterade, men Du ska veta att jag är in titt o tätt o läser :)
Jag kände inte F, men glades åt att hon varit in på min sida o strött lite komplimanger över mina alster. Sånt värmer, men så när jag läst din blog har jag förstått och… ja, vad ska man säga? DEt “normala” är att man slutar sina dagar gammal o trött, men säg vad som är normalt. Kanske var hennes själ gammal o trött, vad vet jag? Sorgligt är det dock.
Sorgen landade i “vår” lilla by i fredags. Min 11-årige son hade sett att mattanten hade hämtats ovanligt tidigt av sin gubbe i fredags (ja, han är observant med visst kontrollbehov = framtida chef) så min hjärna började fundera. Mamman till “gubben” är vår granne tillika den sista riktiga bonnmoran i byn. 80 år, stor o varm på alla sätt med ständigt nykokt kaffe i ett öppet kök. Där har jag, vi suttit många gånger. Ofta har timmarna fått gå. Dagen innan nyår hade hon gjort en tårta till oss o M funderade att gå över med ett efterfrågat recept… men… i fredags lämnade hon in “våran” goa tant som Linn brukade kalla för “mormor Ingrid” eftersom gamla tanter lätt blev just “mormor”. Ingrid sa ofta som komplimang att “ni tillhör släkta ni” fastän vi var inflyttade, så det känns sorgligt nu, men… hon var 80 o någon månad o hade haft ett bra liv, så man sak inte sörja kanske. Nu är det en begravning framöver o det blir jobbigt, men den dagen…
Sköt om Dig!
Comment by Rolf — January 15, 2007 @ 3:22 pm
Jag tyckte annars att det var mest chokerande att du använde NATTLINNE! Trodde man slutade med det när man fyllt 9 år. Vilken sorts nattsärk använder du, flanell eller ylle? Har du papiljotter? Den bild jag hade av dig i sängen har…. förändrats. Jag är chockad och rasar.
Comment by Tomas — January 15, 2007 @ 3:23 pm
Rolf: klart man sörjer, oavsett ålder på den avlidna.
Jo, Fredrikes själ var kanske gammal och trött i perioder men det var inte time för henne att lämna in ÄN på länge. Ibland så bara häder saker, trots att de inte får hända.
Tack för omtankar, ta hand om er i Su’un också!
Tomas: jag vet inte varför jag känner mig tvungen att meddela det, men nej - jag sover inte i nattlinne, det är dock skönt att tuffla runt i ett vanligt trikådito så snart jag lämnat täcket.
Tack för rubriksättningen. “Ingenjör i nattlinneschock. Vännerna rasar.”
Comment by semestersiv — January 15, 2007 @ 4:29 pm
Vågar man erkänna? Jag använder också nattlinne. Mest att mysa runt i - men visst har det hänt att jag sovit i det också…
Comment by Karin — January 15, 2007 @ 6:17 pm
Begravningar är aldrig kul, särskilt om huvudpersonen inte var klar med livet, oavsett ålder.
Skickar massor med kramar och hoppas att du får en bra vecka ändå. Att det positiva överväger och att du hittar ny energi.
Comment by Eva — January 15, 2007 @ 6:26 pm
OK, då kan jag utan att skämmas berätta att jag ofta lufsar runt i pyjamasbrallor hemma….
Skämt å sido; Det finns inget man kan egentligen säga. Jag hoppas du så småningom orkar gå vidare och att du mår bättre. Var rädd om dig.
-Tomas
Comment by Tomas — January 15, 2007 @ 8:23 pm
Jahaja… Det blev nån slags erkännandehörna här tror jag, så ok. Jag erkänner. Jag sover INTE i nattlinne :) Däremot har jag ulltofflor - när jag är vaken!
Ha en bra dag!
Comment by Rolf — January 16, 2007 @ 7:25 am
Annars kan man göra som min Sambo - få ett par nya fina träningsbyxor i julklapp (som hade ett syfte) och sen bara ha dem hemma och mysa i “för att de är ju så sköna….”
Comment by Marie — January 16, 2007 @ 7:43 pm