Vilken film är det jag ser ikväll?
Rätt svar vinner… tja, odödlig ära. Åtminstone några timmars ära. Eller minuters. Ja, vatusan.
Ledtråd: en av filmens nyckelscener är den då en medelålders rödhårig kvinna som bor ensam med en massa katter (öhm… väntahärnu… *harkel* nåja, det är ju bara på film) blir ihjälslagen med en gigantisk snopp. Ja, en konstsnopp. Vit. Blank.
Fantastiska Ninni Holmqvist.
Fotograf: Tove Falk-Olsson
Ända sedan jag för första gången tog del av Ninni Holmqvists noveller i “Biroller” har jag längtat efter en “fullängdare”. Litteraturanalyser av “Kostym” under ledning av Merete Mazzarella - denna ljuvliga människa - bara förstärkte denna min längtan.
Äntligen kom den så: romanen Enhet.
Dorrit är författare. Hon lever med hunden Jock i ett litet skrotigt men älskat hus. Medelåldern är här, den femtionde födelsedagen är inne. Femtio, det är den dagen då en barnlös singelkvinna som hon(*, precis som alla andra som inte är Behövda, blir upphämtad av en diskret bil med tonade rutor. Väskan är packad, det är bara att ge sig av. Det som möter henne känns lite som ett lyxigt spa. Allt är gratis, allt är serverat. God mat, fester, massage, lyxiga träningslokaler, en fantastisk vinterträdgård att njuta av. Så dyra i drift de måste vara, de Umbärliga. Eller?
Nej, just det. Detta är ingen mysresa för de som förtjänar att bli lite ompysslade efter ett singelliv utan barn. Detta är reservbanksenheten för biologiskt material, där de ickeproduktiva närs och vårdas i väntan på att komma till användning bland de Behövda. De lämnar blod, de används i humantester, och de är levande organbanker - ja, det vill säga “levande” fram till dagen för slutdonation kommer.
MEN! Om man plötsligt, liksom magiskt, kan bli oväntat Produktiv och till och med Behövd - kan man gå fri då? Det är frågan.
Fascinerande och frustrerande. Fantastisk. Jag kan strössla alla fina F-ord jag kan komma på över den här boken. Så bra, så smart, så läskig, så tänkvärd. Jag vill köpa upp hela lagret och dela ut till alla jag känner. Allt kan vridas och vändas på i den här boken. Det som verkar hemskt kan vara bra, på sitt vis, och det skenbart goda kan vara förfärligt. Vill man så kan man lugnt knöla runt allting tills hjärnan slår knut på sig själv. Läser man inte böcker så ofta så är det kanske lätt att ord som dessa får en att skygga, att det låter som en sån där Fisförnäääm Fin Bok Som Är Satans Jobbig Att Ta Sig Igenom, men icke. Boken är otroligt lättillgänglig, den bara flödar in i hjärnan.
Den vore intressant som TV-produktion. Dorrit? Hm, Sissela Kyle kanske (hon fyller femtio i år, även om det är svårt att tro)? Eller Lena Endre (om inte annat så för att det vore ett så skönt slag mot myten om de överblivna att en så underskön kvinna kan vara barnlös singel ;))?
Omslaget! Bilden på omslaget är synnerligen välvald. Såna där jättenäckrosor som ser ut som stora skålar - dels för de tanken till vinterträdgården, men för mig är de också perfekta för hela boken i sig, för jag tycker att de är både vackra och läskiga. Tokläskiga. Oklart varför, det borde jag kanske gräva i - i ett annat liv ;)
Alla böcker vill man inte analysera, dissekera, diskutera - men detta om något är en bok jag önskar att jag hade läst i grupp, att jag fått diskutera och reflektera kring under Mazzarellas ödmjuka men kunniga ledning.
Gillade du Cilla Naumanns bok “Fly” så kommer du att älska den här boken. Samma dystopiska framtidsbild, samma läskiga känsla av att “tamejfan, sånt här kretsar nog redan i tankarna på de allra kallaste och sjukaste människorna”.
Som ogift och barnlös kan jag inte låta bli att undra om mitt nuvarande jobb är produktivt nog för att jag skulle vara en av de där som kunde få dispens om sisådär 11,5 år. Kanske. Kanske inte.
—
*) ickebehövda män har tio år till på sig, sextio är deras Magiska Födelsedag
Efter succén med Depeche Mode förra sommaren - och en del allmänna gör-det-nu-tankar - så har jag insett att Metallica på stadion den 12/7 är ett måste. Biljetterna släpps på måndag. Vem vill med?
Jag gillade inte St Anger som kom 2004, men nu ska de enligt uppgift återgå till den gamla stilen. Lovely.
Utetemp -12.4, innetemp 15.1 i detta nu (mitt söta lilla goa hus är ett gistet stackars trähus med tegel utanpå som… tja, dekoration?). Jag FRYSER! Dags att sätta fyr på varenda stearinljus jag har, samt vira in mig i duntäcket framför TV:n (GE-galan i Globen - yay!). Och så undrar folk varför jag tjatar om att jag vill att det ska bli vår snart?
—
GE-galan, alltså. Alla svenskar gjorde det de skulle, vissa glänste lite extra, men allt förstördes av den fullständigt usla produktionen. Kära TV4 - vad i hela fridens namn var detta?
H&M är bra på det viset att de gör snabba ruscher i kroppsvårdsbranschen, nya tillfälliga kampanjer/kroppsvårdsserier dyker upp som svampar ur jorden. Tyvärr försvinner de lika snabbt igen, vilket är trist när det är grejor man gillar (de hade en serie förra sommaren med kokosdoftande kroppskräm som jag älskade, men innan seg-jag hann inse hur ljuvlig den var så var den slut i alla butiker och inga nya skulle komma istället).
Hello Kitty är kul, H&M verkar ha betalt en summa för att få använda den lilla katten på en serie med duschcreme, “bodysplash” (vad ska man egentligen göra med sån? ja, splasha, men… why? istället för parfym [eeek, splasha parfym låter läbbigt överdoftande] eller creme eller vad?) och bodylotion. En rosa och en blå variant, tusse då. Den blå skulle dofta “vanilla” stod det (nej, det fanns inga öppna provex). Perfekt, jag är ju vaniljtoken numero uno.
Snacka om besvikelse. Den luktar vedervärdigt, enbart kemiskt och inte ens ett spår av nåt vaniljliknande (inte ens sån där tung söt äcklig syntetvanilj-som-är-nästanvanilj-på-sitt-sämsta). Tur att den “bara” kostade 24.50 (chansningsmarginal), men ändå. Buhuu.
Nej, jag fortsätter med den ljuvliga (men snuskigt dyra) olivcremen från Body Shop som jag fick av goaste söstradottern i julklapp. Den har blivit till en dyr (o)vana som jag tänkte ta mig ur, för plånbokens bästa ;)
Vaniljcremen får jag fortsätta leta efter. Yves Rocher har en billig variant som doftar hyggligt trevligt, men mitt snustorra vinterskinn behöver nåt ännu mer mjukgörande än så.
Your results:
You are Mystique
|
Sometimes motherly, sometimes a beautiful companion, but most of the time a deceiving vixen. |
…och naturligtvis också alla andra - ni har väl inte missat att läkaren och författaren Åsa Nilsonne bloggar?
Läkare - dröm eller mardrömsyrke? ger mig både hopp och ont i magen omvartannat. Hopp, för att Åsa vill ställa upp och prata om det, ont i magen över alla historier jag fått höra och ännu hör från vänner i olika stadier av utbildning/yrkesliv i olika delar av landet.
Är det så att en del av de som en gång har haft det hårt under sin egen kandidat-tid/AT-tjänstgöring istället för att bli mer empatiska mot nya kandisar och AT-läkare väljer att utsätta kommande yrkeskamrater för det elände de en gång själva fick gå igenom? Ska det liksom vara kamratuppfostran i vuxenupplaga, en “härdning”? “Sålla agnarna från vetet” - yadayada?
Ibland kan man undra. Jag undrar hur ofta vi fick höra “så här har vi alltid gjort” (ofta i samband med utantillärande av meningslösa saker som t ex aminosyrors exakta struktur, eller det faktum att vi skulle lära oss stundtals meningslösa labmetoder “hur man gjorde förr” utan att kursledningen tycktes inse att vi också skulle lära oss hur man gör nu, och det är lite mer och ofta anske lite mer avancerat än det där de gjorde förr) under bara de få terminer jag tillbringade i Uppsala.
I övrigt har jag haft en dipp igen då jag längtansfullt har bläddrat i Sobottan (och fått ta mig i hampan REJÄLT för att inte köpa en och annan svindyr flerkilosbok i fysiologi “bara för att den är kul att bläddra i”), men jag måste stå mitt kast. Mitt liv som medicinarpretendent är avslutat! Jag ska till och med sluta prenumerera på Läkartidningen - det är bara att inse att jag sällan tar mig tid att läsa den numera, och den är kanske bara mer och mer en falsk livlina till det liv som aldrig blev (och sanningen att säga är det liv som blev - som är, nu - alldeles görkul det också, men det hjälper inte under de där stunderna då jag vill ha parallella liv och göra/hinna ALLT).
Hej då, tidningen!
Bloggträffbloggen är ju en himla bra idé, tycker jag som numera alltid missar allt som missas kan!
Om Mimi vore en människoflicka istället för en kattflicka så skulle hon se ut som en Barbiedocka. Ja, om man nu tycker att de är fina, vilket jag egentligen inte tycker. Hur tänkte jag nu? Hm.
Ja, iallafall, jag har aldrig aldrig någonsin sett en så docksöt katt, som är själva essensen av katt-katt-katt-söt. Precis som Izzy är detta en utkastad (därtill sjuk/handikappad, men inte livshotande) katt som fått ett nytt hem. Märkligt så folk gör när de skaffar djur och sedan bara överger dem.
Ulrika Erdes om “Public Embroidery”.
Svar på rubrikfrågan? “Kul”, tycker jag, men känner också att gränsen är hårfin.
Pärlplattor på oväntade ställen är “gammalt” vid det här laget, men några smygbroderier har jag inte sett live än. Borde man riva av en av de numera välbekanta döskallarna på 804:an till Uppsala? ;)
(which reminds me: sorry Johanna, jag har inte glömt dig, det är bara en halv femur kvar innan ditt broderi är färdigt att skickas)
Your results:
You are Superman
|
You are mild-mannered, good, strong and you love to help others.  |
(via Salt)
Ljuvligt sällskap vid sömnlöshet: vetenskapshistoria, en skvätt allmän brittisk historia, fysik, matematik, filosofi, optik (de insatserna hade jag glömt!), astronomi… ett udda människoöde och underhållande dåtida tuppfighter (tänk ändå om de hade kunnat blogga ;)) mellan Stora Pompösa Män. Fascinerande. Tuppfighterna i all ära, men vi som sitter med facit i hand har ju lättare att bedöma vem som hade kött på benen och vem som bara snackade. Den som skildrar historien har onekligen makten att få dårarna att framstå som extra dåraktiga.
Korrespondens mellan Newton och Boyle, mellan Newton och John Locke. Så mångsidiga de var (alla de tre får kallas icke-dårar i sammanhanget, medan en viss Robert Hook känns mer än lovligt dryg så här i efterhand)! Man inser stilla (i mitt fall blev det med ett smula fåraktigt “öhm, ja just ja” *harkel*) hur svårt det måste vara att bedriva vetenskaplig forskning i en tid då inte ens de språkliga termerna för vetenskapsteori i sig (än mindre för de termer och krafter man upptäcker) är uttänkta, än mindre vedertagna. Snacka om att kunna prata förbi varandra - inte bara när det gäller teorierna i sig, utan också i det där med hur man ska definiera olika saker. Hjärnan knorvlar sig och jag blir ännu mer imponerad över det driv och den briljans som Newton visar.
Om jag inte av princip ogillade kyrkor som kräver inträde så skulle jag hedra hans grav med ett besök i juni. Det finns förvisso mycket att se där, så vi får se hur principfast jag orkar vara. Höm.
Isaac Newton, porträtterad av James Gleick. En riktigt riktigt bra bok.
Söndag igen, tvättstuga, trött-dag. Febrig och snorig, måste minnas att hämta penicillinet som bästa DrC skrev ut i torsdags. Det är dags att döda innevånarna i staden (ska man gå efter mängden producerad pus så är det en industristad med HÖGTRYCK, på min ära) i bihålorna för denna gång.
Vi hade jobbfest i fredags och det var attans trevligt, men jag hoppas verkligen att inte den bidrar till tröttheten fortfarande (så medelålders vill jag bara inte vara). Det blev många drinkar för de flesta av oss, men vi hade skitkul och ingen spårade ur riktigt illa. Allra coolast var väl när DJ:n slängde på Ebba Grön framåt nattkröken och alla vi medelålders ingenjörer skakade loss våra torra, knakande leder riktigt rejält. Nåja.
Fast alla är ju inte medelålders. En ung, nyanställd man utnämnde mig till “synthmormor” bara för att vi hade varit på samma DM-konsert i somras. J*vla åttiotalister att vara kaxiga. MORMOR?
Strax efter sju (ungefär 3,5 timme efter att jag hade lullat i säng *uuuuuuuhuuuu*) på lördagsmorgonen vaknade jag av ett BRAK i köket. Brak och vrål, kanske jag ska säga. Ljusstakar av porslin = döda, sönderslagna.
hemma-kit för att bygga kisse nummer tre?
På golvet låg bortslitna hårtussar nog att bygga ihop en katt till, nästan. Som tur är så är det inte bara Fjant som får stryk, Izzy får sin beskärda del av välförtjänta (jag erkänner, hon är en bitch mot Fjant) käftsmällar hon också, men ändå: bråken ger mig ont i magen.
mellan bråken har vi det ändå attans gott
Det är kanske dags att ge upp. Jag älskar Fjantkatten, men en annan lösning börjar uppdagas och för allas bästa kanske jag får ge upp min “girighet” i att ha honom hos mig. Vi får se, Henrik kommer hem från Amsterdam om en vecka, vi får ta ett snack då.
under förutsättning att de får varsina välfyllda matskålar så finns det dock ETT tillfälle per dag då de tolererar att vara nära varandra - “ända mot ända kan ingenting hända”?
—
“Den här gången ska jag banne mig INTE vara Reiseleiter” sa jag till Suzann för några veckor sedan när vi pratade om Londonresan jag ska göra med konsultfirman i början av juni.
Nu meddelade A att han och D kallt räknade med att hänga med mig i London (och det säger de osett? hmpf, jag ska dra med dem till varenda skobutik i hela stan isåfall ;)), några timmar senare kom även delar av Ludvika-filialen och meddelade att mitt sällskap önskades på resan. What? Borde jag byta bransch? Nä, jag tror inte det. Mitt uppdrag är mig alltför kärt.
Den legendariska fikapausen är fortfarande omtalad på jobbet, och härom veckan gnällde två avundsjuka medarbetare som hade MISSAT fikat den där dagen. “För en gångs skull sitter man kvar på sin plats med kaffekoppen, och så fick man ångra sig bittert sedan när alla kom ner, röda i ansiktet och fnittrade som småflickor.” Jag sitter inte på samma våning som övriga medskyldiga, så att höra att de fnissat som småflickor var ju… tja, fantasieggande, med tanke på hur de normalt ter sig.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: en arbetsplats där man skrattar så man gråter åtminstone en gång per dag, det är guld värt.
—
I onsdags hade jag ändå anledning att svära, fast det var egentligen inte uppdraget i sig som orsakade frustrationen.
Jag skulle på möte i Norrköping och bestämde mig för att jag skulle vara både ekonomisk och miljövän - alltså: SJ.
SJ SJ, gamle (o)vän.
Klockan 07.00 struttade jag ner till stationen, - 14 grader kallt och BRRRR! Regionaltåg => man kan inte boka platsbiljett. Tåget till Norrköping passerar Eskilstuna som också har en Mdh-filial - gissa hur proppfullt det där våldsamt underdimensionerade tåget är varje morgon?
Jag som skulle jobba. Hälften av resenärerna fick stå.
Jag jobbade på, hade klämt ner mig mellan tre farbröder från Volvo i en “fyrsits”, men tråkigt nog var detta ett av alla de svenska tåg som inte klarar svensk vinter. Värmen fungerade inte. Att skriva med handskar på händerna var inte lätt.
När mina medresenärer (Volvofarbröderna) frågade konduktören om det verkligen inte fanns nån värme alls fick vi svaret “men ni får väl gosa ihop er lite tätare och värma varandra?”
SUCK.
Farbröderna var coola, de klev av i Katrineholm för att byta tåg, och en av dem hojtade “Äntligen får vi komma ut på perrongen och värma oss” till den uniformsprydda.
Volvofarbror - konduktören 1-0.
Att sitta still i två timmar var inte skönt, men efter lunch hade jag åtminstone slutat skaka. Det där gjorde förmodligen också susen för infektionen jag bär på.
SJ har regler för att man ska få pengar tillbaka vid nog stora tågförseningar, borde inte det gälla vid tågresor utan värme också? Jag hade VARMA kläder på mig, men även om man sitter fullt påklädd är det svårt att hålla värmen när man sitter still.
Gnäll gnäll. Nästa gång tar jag bil. Då kan jag visserligen inte heller jobba, men sittplatsen är garanterad, och värme likaså.
Lyssnar igenom kvällens bidrag på svt.se och inser förvånat (ja, jag erkänner, jag trodde att det var en given kalkon på gång) att Regina Lunds låt är riktigt riktigt… skitbra (i brist på bättre vokabulär). Vi får se hur hennes röst håller live. En rejäl flört med gaypubliken kan ta henne långt.
Marie Lindberg - fint, men nej nej nej. Inte här.
Jimmy J - nej nej nej, snälla. (”Ji-ji-jimmy, stanna hemma…” <— nytt textförslag, ni får det gratis ;))
Cosmo4 är poppigt, men känns som lättköpt folkparksdisco.
Lustans är alltid Lustans och de är vrålfavoriter av hävd sedan… ja, -82 eller nåt, men hur mycket jag än älskar deras sköna dekadensbeat så är det ju bara så att Kindes röst är ytterst tveksam live. Vi får se.
Jessica Andersson gör en kompetent I will survive-klon. Inte alls pjåkigt. Utan fjantig svensk text kan jag nog tänka mig att dansa till det här under våren.
Thuresson och Rydé (inte RydéN som det stod på svt.se :-P) ger en vrålskön stund med härlig bossakänsla, men… nej, inte här. Och hellre på portugisiska.
The Arks låt blev jag besviken på, men de kanske gör sig bättre live, vi får se. (update mitt i: JOOO, de lyfte sig rejält live. Jag ger mig, jag ger mig, jag ger mig)
—
…där har ni det, my two cents. Vi får se hur det går ikväll, den genomgående kvaliteten känns åtminstone så här på förhand mycket högre än förra veckans deltävling.
“Du som är sån där nätnörd, har du inga intressanta bloggtips?” undrar kompisar ibland. Oftast är jag helt rudis, jag läser mest texter skrivna av såna jag redan känner eftersom tiden är knapp/jag är lat (välj själv) - Qatten känner jag dock inte, ändå slukar jag varje ord.
Si, DÄR har ni en intressant skribent, aldrig rädd för att sticka ut hakan. Jag tackar i min tur Hanna för tipset.
När man sitter på jobbet en söndagskväll och tycker att det är lite trist att jobbhögen bara liksom inte verkar minska alls, hur man än öser på, så är det trots allt alldeles ljuvligt att kunna plocka fram en chokladkaka som en omtänksam kollega lagt på skrivbordet några dagar tidigare. Fina goa A-K.
Andreas Lundstedt vill vara Justin Timberlake (yay - äntligen på YouTube! :)), men det GÖR inget. Han är bra. Bäst ikväll = det enda jag gillade alls.
I övrigt minns jag bara att Uno Svenningsson har lika tätt mellan ögonen som jag har, så han borde d-e-f-i-n-i-t-i-v-t ha valt ett par andra glasögon.
Slut.
Idag har jag på mig de vackra smycken jag fick av Carin efter Fredrikes begravning. Jag tycker att de är underbara. Bilden gör inte färgerna full rättvisa, en av de blå nyanserna är en gråblå (kallas den inte till och med duvblå, tror jag?) nyans som jag tycker mycket om. Jag inbillar mig att den är vacker till mina ögon.
Butik Ärtan i Lund saluför Carins grejor, om du är intresserad kan jag också förmedla kontakt till Carin direkt.
—
Nu ska jag jobba en stund, sen handla (snudd på obligatoriska) chips och Pepsi Max - sen blir det melodifestival minsann. Yay!
Kollar Let’s Dance - har Agneta Sjödin en bebis i magen? Hon ser inte tjock-tjock ut, mer som en slank tjej i väldigt tidigt gravid-stadium. En Grossessa, kanske? (jag tycker att det är ett underbart uttryck)
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
