Spinster and Spin(n)ster

Söndag igen, tvättstuga, trött-dag. Febrig och snorig, måste minnas att hämta penicillinet som bästa DrC skrev ut i torsdags. Det är dags att döda innevånarna i staden (ska man gå efter mängden producerad pus så är det en industristad med HÖGTRYCK, på min ära) i bihålorna för denna gång.

Vi hade jobbfest i fredags och det var attans trevligt, men jag hoppas verkligen att inte den bidrar till tröttheten fortfarande (så medelålders vill jag bara inte vara). Det blev många drinkar för de flesta av oss, men vi hade skitkul och ingen spårade ur riktigt illa. Allra coolast var väl när DJ:n slängde på Ebba Grön framåt nattkröken och alla vi medelålders ingenjörer skakade loss våra torra, knakande leder riktigt rejält. Nåja.

Fast alla är ju inte medelålders. En ung, nyanställd man utnämnde mig till “synthmormor” bara för att vi hade varit på samma DM-konsert i somras. J*vla åttiotalister att vara kaxiga. MORMOR?

Strax efter sju (ungefär 3,5 timme efter att jag hade lullat i säng *uuuuuuuhuuuu*) på lördagsmorgonen vaknade jag av ett BRAK i köket. Brak och vrål, kanske jag ska säga. Ljusstakar av porslin = döda, sönderslagna.

hemma-kit för att bygga kisse nummer tre?

På golvet låg bortslitna hårtussar nog att bygga ihop en katt till, nästan. Som tur är så är det inte bara Fjant som får stryk, Izzy får sin beskärda del av välförtjänta (jag erkänner, hon är en bitch mot Fjant) käftsmällar hon också, men ändå: bråken ger mig ont i magen.

mellan bråken har vi det ändå attans gott

Det är kanske dags att ge upp. Jag älskar Fjantkatten, men en annan lösning börjar uppdagas och för allas bästa kanske jag får ge upp min “girighet” i att ha honom hos mig. Vi får se, Henrik kommer hem från Amsterdam om en vecka, vi får ta ett snack då.

under förutsättning att de får varsina välfyllda matskålar så finns det dock ETT tillfälle per dag då de tolererar att vara nära varandra - “ända mot ända kan ingenting hända”?

—

“Den här gången ska jag banne mig INTE vara Reiseleiter” sa jag till Suzann för några veckor sedan när vi pratade om Londonresan jag ska göra med konsultfirman i början av juni.

Nu meddelade A att han och D kallt räknade med att hänga med mig i London (och det säger de osett? hmpf, jag ska dra med dem till varenda skobutik i hela stan isåfall ;)), några timmar senare kom även delar av Ludvika-filialen och meddelade att mitt sällskap önskades på resan. What? Borde jag byta bransch? Nä, jag tror inte det. Mitt uppdrag är mig alltför kärt.

Den legendariska fikapausen är fortfarande omtalad på jobbet, och härom veckan gnällde två avundsjuka medarbetare som hade MISSAT fikat den där dagen. “För en gångs skull sitter man kvar på sin plats med kaffekoppen, och så fick man ångra sig bittert sedan när alla kom ner, röda i ansiktet och fnittrade som småflickor.” Jag sitter inte på samma våning som övriga medskyldiga, så att höra att de fnissat som småflickor var ju… tja, fantasieggande, med tanke på hur de normalt ter sig.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: en arbetsplats där man skrattar så man gråter åtminstone en gång per dag, det är guld värt.

—

I onsdags hade jag ändå anledning att svära, fast det var egentligen inte uppdraget i sig som orsakade frustrationen.

Jag skulle på möte i Norrköping och bestämde mig för att jag skulle vara både ekonomisk och miljövän - alltså: SJ.

SJ SJ, gamle (o)vän.

Klockan 07.00 struttade jag ner till stationen, - 14 grader kallt och BRRRR! Regionaltåg => man kan inte boka platsbiljett. Tåget till Norrköping passerar Eskilstuna som också har en Mdh-filial - gissa hur proppfullt det där våldsamt underdimensionerade tåget är varje morgon?

Jag som skulle jobba. Hälften av resenärerna fick stå.

Jag jobbade på, hade klämt ner mig mellan tre farbröder från Volvo i en “fyrsits”, men tråkigt nog var detta ett av alla de svenska tåg som inte klarar svensk vinter. Värmen fungerade inte. Att skriva med handskar på händerna var inte lätt.

När mina medresenärer (Volvofarbröderna) frågade konduktören om det verkligen inte fanns nån värme alls fick vi svaret “men ni får väl gosa ihop er lite tätare och värma varandra?”

SUCK.

Farbröderna var coola, de klev av i Katrineholm för att byta tåg, och en av dem hojtade “Äntligen får vi komma ut på perrongen och värma oss” till den uniformsprydda.

Volvofarbror - konduktören 1-0.

Att sitta still i två timmar var inte skönt, men efter lunch hade jag åtminstone slutat skaka. Det där gjorde förmodligen också susen för infektionen jag bär på.

SJ har regler för att man ska få pengar tillbaka vid nog stora tågförseningar, borde inte det gälla vid tågresor utan värme också? Jag hade VARMA kläder på mig, men även om man sitter fullt påklädd är det svårt att hålla värmen när man sitter still.

Gnäll gnäll. Nästa gång tar jag bil. Då kan jag visserligen inte heller jobba, men sittplatsen är garanterad, och värme likaså.