Spinster and Spin(n)ster

Your results:
You are Mystique

Mystique 68% Apocalypse 61% Venom 60% Magneto 60% Dr. Doom 59% Poison Ivy 58% Kingpin 53% The Joker 52% Catwoman 50% Green Goblin 48% Lex Luthor 47% Mr. Freeze 47% Juggernaut 40% Dark Phoenix 39% Riddler 39% Two-Face 24%

Sometimes motherly, sometimes a beautiful companion, but most of the time a deceiving vixen.

…och naturligtvis också alla andra - ni har väl inte missat att läkaren och författaren Åsa Nilsonne bloggar?

Läkare - dröm eller mardrömsyrke? ger mig både hopp och ont i magen omvartannat. Hopp, för att Åsa vill ställa upp och prata om det, ont i magen över alla historier jag fått höra och ännu hör från vänner i olika stadier av utbildning/yrkesliv i olika delar av landet.

Är det så att en del av de som en gång har haft det hårt under sin egen kandidat-tid/AT-tjänstgöring istället för att bli mer empatiska mot nya kandisar och AT-läkare väljer att utsätta kommande yrkeskamrater för det elände de en gång själva fick gå igenom? Ska det liksom vara kamratuppfostran i vuxenupplaga, en “härdning”? “Sålla agnarna från vetet” - yadayada?

Ibland kan man undra. Jag undrar hur ofta vi fick höra “så här har vi alltid gjort” (ofta i samband med utantillärande av meningslösa saker som t ex aminosyrors exakta struktur, eller det faktum att vi skulle lära oss stundtals meningslösa labmetoder “hur man gjorde förr” utan att kursledningen tycktes inse att vi också skulle lära oss hur man gör nu, och det är lite mer och ofta anske lite mer avancerat än det där de gjorde förr) under bara de få terminer jag tillbringade i Uppsala.

I övrigt har jag haft en dipp igen då jag längtansfullt har bläddrat i Sobottan (och fått ta mig i hampan REJÄLT för att inte köpa en och annan svindyr flerkilosbok i fysiologi “bara för att den är kul att bläddra i”), men jag måste stå mitt kast. Mitt liv som medicinarpretendent är avslutat! Jag ska till och med sluta prenumerera på Läkartidningen - det är bara att inse att jag sällan tar mig tid att läsa den numera, och den är kanske bara mer och mer en falsk livlina till det liv som aldrig blev (och sanningen att säga är det liv som blev - som är, nu - alldeles görkul det också, men det hjälper inte under de där stunderna då jag vill ha parallella liv och göra/hinna ALLT).

Hej då, tidningen!

Bloggträffbloggen är ju en himla bra idé, tycker jag som numera alltid missar allt som missas kan!

Om Mimi vore en människoflicka istället för en kattflicka så skulle hon se ut som en Barbiedocka. Ja, om man nu tycker att de är fina, vilket jag egentligen inte tycker. Hur tänkte jag nu? Hm.

Ja, iallafall, jag har aldrig aldrig någonsin sett en så docksöt katt, som är själva essensen av katt-katt-katt-söt. Precis som Izzy är detta en utkastad (därtill sjuk/handikappad, men inte livshotande) katt som fått ett nytt hem. Märkligt så folk gör när de skaffar djur och sedan bara överger dem.

Ulrika Erdes om “Public Embroidery”.

Svar på rubrikfrågan? “Kul”, tycker jag, men känner också att gränsen är hårfin.

Pärlplattor på oväntade ställen är “gammalt” vid det här laget, men några smygbroderier har jag inte sett live än. Borde man riva av en av de numera välbekanta döskallarna på 804:an till Uppsala? ;)

(which reminds me: sorry Johanna, jag har inte glömt dig, det är bara en halv femur kvar innan ditt broderi är färdigt att skickas)