Spinster and Spin(n)ster

Vilken film är det jag ser ikväll?

Rätt svar vinner… tja, odödlig ära. Åtminstone några timmars ära. Eller minuters. Ja, vatusan.

Ledtråd: en av filmens nyckelscener är den då en medelålders rödhårig kvinna som bor ensam med en massa katter (öhm… väntahärnu… *harkel* nåja, det är ju bara på film) blir ihjälslagen med en gigantisk snopp. Ja, en konstsnopp. Vit. Blank.

Fantastiska Ninni Holmqvist.

Fotograf: Tove Falk-Olsson

Ända sedan jag för första gången tog del av Ninni Holmqvists noveller i “Biroller” har jag längtat efter en “fullängdare”. Litteraturanalyser av “Kostym” under ledning av Merete Mazzarella - denna ljuvliga människa - bara förstärkte denna min längtan.

Äntligen kom den så: romanen Enhet.

Dorrit är författare. Hon lever med hunden Jock i ett litet skrotigt men älskat hus. Medelåldern är här, den femtionde födelsedagen är inne. Femtio, det är den dagen då en barnlös singelkvinna som hon(*, precis som alla andra som inte är Behövda, blir upphämtad av en diskret bil med tonade rutor. Väskan är packad, det är bara att ge sig av. Det som möter henne känns lite som ett lyxigt spa. Allt är gratis, allt är serverat. God mat, fester, massage, lyxiga träningslokaler, en fantastisk vinterträdgård att njuta av. Så dyra i drift de måste vara, de Umbärliga. Eller?

Nej, just det. Detta är ingen mysresa för de som förtjänar att bli lite ompysslade efter ett singelliv utan barn. Detta är reservbanksenheten för biologiskt material, där de ickeproduktiva närs och vårdas i väntan på att komma till användning bland de Behövda. De lämnar blod, de används i humantester, och de är levande organbanker - ja, det vill säga “levande” fram till dagen för slutdonation kommer.

MEN! Om man plötsligt, liksom magiskt, kan bli oväntat Produktiv och till och med Behövd - kan man gå fri då? Det är frågan.

Fascinerande och frustrerande. Fantastisk. Jag kan strössla alla fina F-ord jag kan komma på över den här boken. Så bra, så smart, så läskig, så tänkvärd. Jag vill köpa upp hela lagret och dela ut till alla jag känner. Allt kan vridas och vändas på i den här boken. Det som verkar hemskt kan vara bra, på sitt vis, och det skenbart goda kan vara förfärligt. Vill man så kan man lugnt knöla runt allting tills hjärnan slår knut på sig själv. Läser man inte böcker så ofta så är det kanske lätt att ord som dessa får en att skygga, att det låter som en sån där Fisförnäääm Fin Bok Som Är Satans Jobbig Att Ta Sig Igenom, men icke. Boken är otroligt lättillgänglig, den bara flödar in i hjärnan.

Den vore intressant som TV-produktion. Dorrit? Hm, Sissela Kyle kanske (hon fyller femtio i år, även om det är svårt att tro)? Eller Lena Endre (om inte annat så för att det vore ett så skönt slag mot myten om de överblivna att en så underskön kvinna kan vara barnlös singel ;))?

Omslaget! Bilden på omslaget är synnerligen välvald. Såna där jättenäckrosor som ser ut som stora skålar - dels för de tanken till vinterträdgården, men för mig är de också perfekta för hela boken i sig, för jag tycker att de är både vackra och läskiga. Tokläskiga. Oklart varför, det borde jag kanske gräva i - i ett annat liv ;)

Alla böcker vill man inte analysera, dissekera, diskutera - men detta om något är en bok jag önskar att jag hade läst i grupp, att jag fått diskutera och reflektera kring under Mazzarellas ödmjuka men kunniga ledning.

Gillade du Cilla Naumanns bok “Fly” så kommer du att älska den här boken. Samma dystopiska framtidsbild, samma läskiga känsla av att “tamejfan, sånt här kretsar nog redan i tankarna på de allra kallaste och sjukaste människorna”.

Som ogift och barnlös kan jag inte låta bli att undra om mitt nuvarande jobb är produktivt nog för att jag skulle vara en av de där som kunde få dispens om sisådär 11,5 år. Kanske. Kanske inte.

—
*) ickebehövda män har tio år till på sig, sextio är deras Magiska Födelsedag