Spinster and Spin(n)ster

Jag har fått ett stoooort påskägg från Uppsala, och sin vana trogen gör S sitt bästa för att skandalisera mig (*. Eftersom det vore synd om hon misslyckades måste jag naturligtvis förevisa mitt nya sugrör för hela världen. Ja, åtminstone den del av världen som hittar hit. Jag har inte drabbats av storhetsvansinne. Jag lovar.

Så som havandes tentat av funktionell anatomi på läkarprogrammet med godkänt resultat kan jag bara reflektera kring det där med proportioner. Glans är groteskt överdimensionerad i förhållande till scrotum. Nu brukar scrotum förvisso dra ihop sig när penis befinner sig i sitt allra gladaste tillstånd (jag tror att det är en skyddsåtgärd verkställd av m. cremaster, men minns inte säkert), men detta var en skymf mot min inre anatom.

Och därmed basta.

Det är inte ens GT i glaset, för den som undrar. Det är vanligt kranvatten.

*) och sugröret på bilden var ändå inte ens den brutalaste presenten i påskägget jag fick. “Sug på den, ni!” skulle jag ha sagt om den något hemlighetsfulla informationen, om det inte vore för att just det uttrycket kunde missuppfattas å det GRÖVSTA i just detta sammanhang.

Idag har jag tvingats lägga in både “ordbajsare” och “gubbstrutt” i telefonens ordbok. Det är värdelöst med T9 ibland *fnys*

det finns trädkramare - och så jag då: skokramare Andersson at your service

Ibland är det bra att ha milt konservativ smak. Den typ av höga kängor (ja, ungefär såna här) som har varit trendiga i vinter är såna som jag alltid gillar (eftersom jag har kjol 99% av tiden och det är så attans skönt med höga stövlar/kängor då, oavsett rådande mode) och då gäller det att passa på medan de finns att få tag på. Jag har kralliga vader vilket inte gör saken lättare.

Jag har haft span på ett par snygga antracitgrå stövlar i just den där modellen hela vintern. Jag gjorde misstaget att gå in i en av de mindre billiga skobutikerna, och där var de. Likt den där gammelgäddan i vassen har jag snålt rynkat på nosen (har gäddor en nos? knappast va? men dock, ni hajar - aaaahahaha, gädda-haj-hajar, jag är visst på fiskigt nördhumör idag *skriiiik*) åt priset, t o m när de för en månad sedan var nedsatta till 50%.

NU, däremot. NU. Nu skiner solen och det är vår och “alla” letar remsandaler. Äntligen vågade jag prova stövlarna och de satt som gjutna på krallvaderna. Jo, det är snörning men alla som har provat för trånga stövlar med snörning vet hur fult det är när snörningen glipar så brett att det ser sprickfärdigt ut. Så icke nu. Snyggsnyggsnygga var de.

Nedsatta med mer än 1000:-, i finfint skinn - nu är de mina. Snålgäddan i vassen flinar brett och nöjt. Billigare med skinnstövlar än syntetdito, inte illa. Hu så snygg jag ska bli ;) (iallafall på fötterna!)

“Så kan det gå när man akut vill skicka påskekrim till Andrasidanjorden men har glömt att fylla på förrådet av frimärken med lämpliga valörer”

Izzy vann, Fjant är återbördad till Kungsholmen igen - t o m till sin gamla vanliga lägenhet. Det löste sig så bra att Anna flyttade dit, och Anna är inte bara en enorm kattvän, hon känner också Fjant sen förut. Nu får Fjanthusse Henrik konstant tillgång till sin kisse när han är hemma i Sverige också, det känns bra.

Men det är TOMT. Jag saknar och Izzy jublar. Jag trodde att hon åtminstone skulle SPELA lite förvånad och leta lite efter honom, men icke. Hon är prinsessglitternuttig av bara attan nu.

Och jaaa, detta var bestämt redan långt innan hennes pinkattack på min mor. Det kändes helt enkelt inte bra att de slogs så mycket som de gjorde, även om de började gosa lite emellanåt också. Fjant hade sån respekt för henne att han bodde under köksbordet konstant om man inte lockade fram honom och bar iväg honom, och det är ju inget roligt liv för en gammal förnäm kattfarbror som förtjänar nåt LÅNGT mycket bekvämare än så.

synen som fick Izzy att härskna till förra helgen

…för det var KOPIÖST mycket kärlek i luften!

Det händer att jag inbillar mig att jag känner mig själv. Att jag kan förutse mina nästkommande handlingar. Döm därför om min förvåning när jag insåg att jag just hade postat det förvisso pacifistiska men eventuellt också halvekivoka eposet

“hellre ett skjut likt en vit kanin,
än skjuten för gott av en svart kanon”

hos Morran. Följ hela den spännande (men nu snudd på utdöende) onanidebatten HÄR.

Rädda Nalle Puh från snuskhumrarna! Mer Tiddelipom åt folket!

Det har puffats efter livstecken, minsann. Jodå, jag sprattlar än. Pollentrött och med störtlöjlig rethosta, alldeles för mycket jobb (därtill stundande uppdragsbyte, alltid lite pirrigt) och dessutom begåvad med flera sociala begivenheter den gångna veckan - ja, då blir det klent med skrivandet här.

—

Eftersom jag själv nu är en sån ohemult slö skribent vill jag introducera Syster M. Engele, en gammal skribentfavorit från förr. Noteringarna äro ännu icke många (men de är långa, moaaahaha, där fick jag till det). Tjata på honom att han ska skriva mer, vet’ja.

Jag minns en del ljuvligt sjuka kvällsessioner på MSN tillsammans med frk M. Engele och Morran. Det var tider det. Nu minns jag inte ens när jag senast startade programmet. Hupp, tiden flyger.

—

Mamma var här i helgen. Omedelbar och ömsesidig kärlek uppstod mellan henne och Fjant, till Izzys enorma förtret. Izzy, den lilla ärkedivan, ständigt van vid att stå i centrum för precis allt i hela världen (…att hon normalt gör det vill hon nog gärna tro, om inte annat).

Hon tog en gruuuuvlig hämnd. Tidigt på söndagsmorgonen - vid femsnåret - vaknade mamma av att det var så märkligt blött. Ovanför henne, på soffkanten, satt Izzy och balanserade och pinkade i huvudet på henne.

Man blir som lite imponerad, trots att det hela inte kändes så himla uppiggande alldeles då (men vi fnissade, det gjorde vi). Vilken fantasi. Vilken passion. Vilken balansakt!

Jag har Ronnie Sandahls bok “Vi som aldrig sa hora” på reservationslistan för jag är… NYFIKEN. Jag vet ungefär vad den handlar om (snälla pojkar får aldrig kyssa vack… aldrig kyssa några flickor alls) och det är en ändlös diskussion - och så snubblade jag över det Corn skrev och det är ganska ungefär vad jag tänker själv.

Ojojoj att vara hon den gamla Siv i E3a på Älvkullegymnasiet i Karlstad (en skola med bara fyraårig teknisk - rätt nördtung och grabbtung population m a o). Jag var vrålkär i Per från Skoghall, bäst i klassen och ingen som riktigt nån annan än jag såg det söta i, vi hånglade en och annan klassfest men dessemellan hade han bara ögon för Titsi (ja, hon hette så, for real) i ettan. Hon var lååång och blond och hade stora bröst som ofta kommenterades i saliga ordalag. ALLA killar lustade efter henne. Jag var liten och blond och hade också ganska ymniga mammarier (fast det hade jag inte förstått då, jag hette “Plankan” i sjuan och det satt kvar i ungefär tio år - jaja, nåja - efter att det hade börjat hända saker så jag liksom registrerade aldrig det där som fladdrade på framsidan) men jag var en nörderska (intellektuellt OCH utövandes en töntsport arton timmar i veckan) och på det stora hela rätt ointressant för alla och envar ända tills jag fyllde 21 och flyttade till Västerås.

Och, som Tony Rickardsson sa, “jag e inte bitter”. Det är jag inte, men döless på att höra att alla tjejer bara vill ha farliga killar.

NU ska jag, sent omsider (flexmorgon) traska till jobbet. Hej!

Dagens roligaste kommentar om just kvinnodagen kom i Västerås Tidning (jag hoppas att det var “menad” humor, och inte ofrivillig):

- Ja, de har väl rätt att ha en egen dag de också, precis som semlorna.
(Micke Jansson, 46 år)

Annars tyckte jag kanske att hakkes reflektion var den allra bästa ;)

Man vet att man är T9-skadad när man svarar på en bloggkommentar och blir förbryllad över att man inte kan skriva “pa” och det blir rättat till “på” automagiskt.

OK, Thebe vinner klart. Läs själv (men för den som inte har vett eller ork att göra det vill jag bara servera punkt 1 här också, den klara konstighetsvinnaren hittills):

Jag är gourmet och gillar intressanta, spännande och finsmakande smak-sensationer. Som t ex kombinationen oliver och mjölk, eller rött vin och lakrits. Det ska vara gröna oliver. Och det ska vara saltlakrits. Allra bäst är ihåliga lakritsremmar som man dricker vinet genom. Vinet glöttar upp lakritsremmen på insidan och man får perfekt balans i smaksammansättningen. Det ska vara ett ganska kraftigt rödvin, men inte alltför mycket ek, det stämmer inte ihop. Mjukt men smakrikt. Coca-cola och lakritsrem är också gott, cola-bubblorna löser upp lakritsen i lagom takt. Öl och lakritsrem är inte en smak-sensation.

Jag lunchar med denna kvinna lite då och då, men föga kunde jag väl ana…

Nina Hemmingsson är som alltid absurd-kul.

PS - i igångkörarkretsar kallas den också “plintmejselmuskeln”. Min har tidvis varit väldigt markerad. Naturligtvis på grund av plintmejselhantering och ingenting annat, bara så att vi är på det klara med det. Huruvida mina gamla kolleger kan säga detsamma vill jag nog inte veta.

Ikväll är det dags att ännu en gång greppa biblopåsen (se ovan) och traska iväg till ett av mina absoluta favoritställen i stan. Två reserverade böcker ska hämtas, och ett gäng andra lämnas av. Har haft Thomas Harris senaste bok om Hannibal - om varför han blev som han blev - hemma på snabblån och den var riktigt riktigt bra. Trasig überintelligent pojke blir till monster. Inte riktigt lika döläbbig som “När lammen tystnar”, men visst hade den sina slabbiga detaljer. Det underliga/läskiga/intressanta med den här boken är att man snudd på sympatiserar med Hannibal. Det perspektivet är alltid snajdigt och tänkvärt.

Reservationslistan idag (länge sedan nu!)

Berglund, Christer, I dödens väntrum
Bushnell, Candace, Läppstiftsdjungel
Colgan, Jenny, West End girls
Elton, Ben, Chart throb
Haddon, Mark, Utslag av oro
Håkansson, Gabriella, Hjärnmänniskan
Kanger, Thomas, Gränslandet
Sandahl, Ronnie, Vi som aldrig sa hora
Setterfield, Diane, The thirteenth tale
Sittenfeld, Curtis, Mannen i mina drömmar
Tursten, Helene, En man med litet ansikte

Aaaoooah, jag längtar efter social stimulans, jag har jobbat hemma i två dagar eftersom jag var väldigt rinnsnuvig och serienysig i tisdags, så till den milda grad att väldigt många kolleger kommenterade det. Per K skrek till och med “kom inte i närheten av mig!” rakt ut och jaaa, jag föredrar att skylla det på snuvan.

—

Påsen? Den har jag fått av S&J i Uppsala. Kan inte alls begripa valet av motiv, eller så kan jag det. Jag är deras alldeles egna favorit-platå-prinsessa, tror jag ;)

…vilket för mig in på nästa ämne (vilt blandat, yada yada):

Yours truly iklädd ÄNNU ett par tantiga slejfskor?

Slejf - ja, tant - näää, kanske inte?

Vårnyheterna trillar in på Din Sko med farlig fart. Platå är smaskens för en taxbent 161-centimetersvarelse som längtar upp till en-å-sjuttio.

Håhåjaja, det löper en farsot runt blogg-Sverige nu igen. Mårr, det gamla öket, har utmanat mig. *tandgnissel*

Jaha. Sexkonstigheter. Äsch, jag har inget nytt att berätta. Alla VET redan att jag bara går loss på rakade pudlar i gummistövlar vart fall.

Är det sex konstigheter man vill klura ut däremot, så… tja, väldigt många av mina konstigheter har jag redan sett på andra sex-konstigheter-listor, så då får de väl kategoriseras som rätt normala, trots allt?

1) Jag undviker A-brunnar. Ja, fortfarande. Har man gjort det sen… cirka 1980, så går det av bara farten. Däremot så knackar jag mig sällan tre gånger i ryggen numera, OM jag trots allt skulle råka gå på en. (det är K-brunnar man ska gå på, Mårr!)

2) Jag tycker att fötter (ofta) är vansinnigt, vansinnigt äckliga. En gång påbjöds kollektiv fotvård som överraskningsaktivitet hemma hos en kompis - jag blev alldeles… uäääärk. Titta på folk som satt och filade förhårdnader från sina fötter, och äta snacks/dricka vin samtidigt?*eeeeek*

3) Precis som så många andra kan jag snålt stå och betrakta jämförpriser på dasspapper, men ändå hala upp kortet och köpa en hel kasse böcker senare samma dag utan att blinka. Eller skor. Eller skivor. Eller svindyra påslakan. Eller… ja, you get it. Fast det tror jag också är fullt normalt, egentligen.

4) Jag måste ha vattenkranen på om jag ska kunna “prestera” på toa (Gud, varför varför varför går man med på att berätta om sånt här?). Oklart varför, tror det är en gammal barndomsgrej, mamma gjorde alltid så för hon hade hört att de stackars barnen gjorde det de skulle snabbare om de triggades av rinnande vatten. Jag tillhör dessutom den sortens tjejer som absolut inte har lust att gå på toa flera samtidigt. DET ska visst vara onormalt, om man ska tro alla normer och fördomar *ögonrull*

5) Jag knattrar så snabbt och hårt på tangentbordet att det visst alltid låter som om jag försöker döda det. Hela tiden. Oavsett var jag har arbetat så har jag alltid fått densamma kommentaren. Folk blir nervösa (!) av det.

6) Jag har alltid en tom, hopvikt plastpåse i handväskan. Johoo, den är användbar mycket oftare än ni tror! Fast det är väl mer kärringaktigt än konstigt, kanske. Det är dessutom alltid jag som har huvudvärkstabletter, tamponger, plåster och/eller kondomer till de som behöver. Kalla mig hönsmorsa. Hönsmorsa med en jävligt rymlig handväska.

Äh, jag är värdelös på detta, och vem ska kunna berätta om sina egna knasigheter egentligen? Det vore väl bättre (eller, öhm, kanske inte) att omgivningen berättade vilka idiotiska saker man gör.

Så ska man utmana sex andra? Ännu mer *eeeek*

Nästan alla har väl gjort detta redan? Men OK - kom igen bästa vännen, drottningen af Kosmos, Ingenjörskan (här förväntar jag mig STORVERK!, Fru Fixig (nej, ögonbrynspiercing räknas inte), Bitis (här har jag också stora förväntningar på sex-konstiga-saker-som-Bitis-gör-på-bild, fast jag anar att husse inte har tid) och - tadaaaa: audiofilen! Audiofilen behöver hjälp med att få tummen ur för att börja skriva, här är handfast (men elak, moaaaahahaha) starthjälp.

Pocksans diabetesdiagnos fyller 20 år - läs en både fin, ledsam och informativ berättelse om det hela.

eller - som dagens avsnitt också kallas: som man frågar får man svar

“Kan du göra nåt av detta?” frågade konsult 1 samtidigt som han sträckte fram en handritad kladd med ytterst tveksam läsbarhet.

“Kan jag göra nåt av det? Jo, jag kan väl t ex göra en boll av det och spela papperskorgsbasket?” svarade konsult 2.

…och i nästa liv ska konsult 2 - ja, jag då - bli snäll. Och sjäääälvklart ska jag redan i DETTA LIV förädla kladden till en görsnygg Primaveraplan. Jag kunde bara inte missa en sån där glasklar passning.

När ens blommor mördas brutalt är det ändå skönt att kunna blicka upp på en fladdrig fjärilsprydd lampa över köksbordet. Vita vippiga vårkänslor från Åhléns (fast jag fick grymt ont i tummen av att snäppa ihop den, tumstackar’n är som “bedövad” i toppen än).

Förra lampan var en välment men rätt trist kvarleva från killen-som-bodde-här-före-mig, det var dags att byta ut den.

Efter en låååång och faktiskt ganska hård arbetsvecka (en enda dag var jag färdigarbetad för dagen före 19.15 veckan som gick) så kände jag att jag gjort mig förtjänt av att njuta av något vackert. Blommor! Blommor i min snygga gröna vas på köksbordet, det är mumma det. Sagt och gjort. Vita ranunklar införskaffades och det blev attans snyggt.

Jag hade dock glömt vad frustrerade och hungriga katter kan ställa till med. Ja, de ÄTER inte blommorna, men om matte tar sovmorgon trots ivriga väckningsförsök så kan man STRAFFA henne! Joråminsann. *Tugg tugg* sa det, så var blommorna liksom… ja, sådär skönt TRASIGA. Dekapiterade.

(mind you - kissarna HAR torrfoder i skålen på natten, de behöver inte svälta, men på morgonen vill de ha lite e-x-t-r-a gott)

Jaha. Det var de snygga blommorna det. Nu seglar de runt i en liten skål, kanske inte riktigt lika effektfullt, men OK då.

Jag vet egentligen inte vem som är skyldig, men jag kan gissa. I väntan på rättegång så funderar jag på hur jag NU ska få in lite vårkänsla i hemmet. Hmpf.

De miss-tänkta, ännu maskerade och anonyma tills den skyldige med säkerhet kan utpekas. Polisen söker vittnen. Har just du nåt tips, kontakta Efterlyst på telefonnummer 555-2567, eller övertala Leif GW att skicka mig nya blommor.

“Det här är inte en omelett, det här är en skymf mot hönan som lade äggen”

(missnöjd kock till arbetssökande i “Drömyrket” på TV8)

Expressen gör sitt bästa för att hitta skandalrubriker (vilken överraskning :)) och hojtar “Elin Lantos kläder inspirerade av ultravåldsfilm” idag. Jo, de syftar på A Clockwork Orange, Kubricks filmatisering av Anthony Burgess bok med samma namn. Javisst - den film jag hade gissningstävling på här nedan.

Väljer man att enbart fokusera på ultravåld i fallet A Clockwork Orange så har man rätt smal tankevärld. Å andra sidan så kanske det är de som har det som Expressen hoppas på att kunna uppröra.

Vad Lanto själv säger i artikeln? “- Nej, jag tycker att vitt och svart är snyggt tillsammans. Dessutom är det modernt med overall, säger sångerskan. - Jag var inte ens född när filmen kom ut och har aldrig sett den.”

(um… DUH!)

Det hade varit aaaaningens coolare om de hade insett/medgivit parallellerna mellan hennes låt-text (hon vill ha massor-massor av pengar och önskar bli en “real rich bitch”) och Alex cyniska filmvärld.

—

Musikspektakel i utslagsform? Tja, det kanske kan bli intressant. Jag hoppas iallafall att Jessica Andersson och Nanne Grönwall står där med en varsin plats Melodifestivalfinalen innan kvällen är över.