Heja Corn!
Jag har Ronnie Sandahls bok “Vi som aldrig sa hora” på reservationslistan för jag är… NYFIKEN. Jag vet ungefär vad den handlar om (snälla pojkar får aldrig kyssa vack… aldrig kyssa några flickor alls) och det är en ändlös diskussion - och så snubblade jag över det Corn skrev och det är ganska ungefär vad jag tänker själv.
Ojojoj att vara hon den gamla Siv i E3a på Älvkullegymnasiet i Karlstad (en skola med bara fyraårig teknisk - rätt nördtung och grabbtung population m a o). Jag var vrålkär i Per från Skoghall, bäst i klassen och ingen som riktigt nån annan än jag såg det söta i, vi hånglade en och annan klassfest men dessemellan hade han bara ögon för Titsi (ja, hon hette så, for real) i ettan. Hon var lååång och blond och hade stora bröst som ofta kommenterades i saliga ordalag. ALLA killar lustade efter henne. Jag var liten och blond och hade också ganska ymniga mammarier (fast det hade jag inte förstått då, jag hette “Plankan” i sjuan och det satt kvar i ungefär tio år - jaja, nåja - efter att det hade börjat hända saker så jag liksom registrerade aldrig det där som fladdrade på framsidan) men jag var en nörderska (intellektuellt OCH utövandes en töntsport arton timmar i veckan) och på det stora hela rätt ointressant för alla och envar ända tills jag fyllde 21 och flyttade till Västerås.
Och, som Tony Rickardsson sa, “jag e inte bitter”. Det är jag inte, men döless på att höra att alla tjejer bara vill ha farliga killar.
NU ska jag, sent omsider (flexmorgon) traska till jobbet. Hej!
