Carra mailade för att tipsa om en av sina kattityd-fyllda bilder (ja, den katt-stilen känns igen :)) och sen hittade jag Åsa, som gör alldeles underbara kattavlor som hon ställer ut till hugade spekulanter HÄR. Jag blev alldeles extra förtjust i bröllopspresangen som anas i denna bloggpost.
Alltså, man behöver ju inte berätta vem man är eller hur man har hittat mig (det är ju själva grejen med att lägga ut sina texter och bilder - man kan inte kräva redovisningsrätt på vem som tar del av det) - men jag ÄR så nyfken på vem det är som sitter i vackra vackra älskade Saxnäs och läser. Hör gärna av dig om du vill!
Plötsligt rasade det in en jättebunt med reserverade saker från bibblan, jag får konsumera kultur i en rasande fart - ÄNNU snabbare än vanligt. DVD-filmer får man bara ha fyra dagar i taget (rimligt, åtminstone om man ska vara hemma hela helgen vilket jag inte ska vara och så måste jag jobba lite och - äh), SÅLUNDA blev det morgonkaffe framför Volver. Allt som brukar vara bra i Almodóvars filmer är bra här också: färgerna är som vanligt underbara (hur gör han?), språket (alla hans skådelspelare talar så vacker och relativt sett lättförståelig spanska, jag sitter alltid och ljudar efter för att försöka tala lika vackert, den ynkliga lilla spanska jag nu kan), starka kvinnor, en ljuvlig transa, en spännande historia… ja, jag älskade den här filmen. Också.
För några veckor sedan såg jag La flor de mi secreto hos Suzann, det var nog den sämsta av hans filmer hittills i mitt tycke - och inte ens den var DÅLIG. Det kallar jag hög lägstanivå.
Och jag som är värdelös på att rangordna och göra listor känner ändå att Penélope Cruz måste vara den allra vackraste nu levande människan på jorden.
Amen.
Filmen får fyra och en halv skata av fem. Close to perfection.
Jag följde med MG ut på soffjakt idag (vuxenpoäng alternativt medelålderstendens är att vi INTE åkte till IKEA), vi skulle verkligen hitta den perfekta soffan. Den skulle vara stor nog för SERIÖST familjesoffmys (vi snackar alla tre - MG, Samme och Elsa - uppslängda med ben och allt) plus gärna plats för några besökare också. Helst skinn, eftersom treåringar stundtals kladdar (det gör förvisso en del av oss äldre MG-kompisar också :)).
Innan dagen var slut så HADE vi hittat den perfekta soffan - det enda problemet var att det inte var MG som köpte den.
Det var jag.
Hupp. Hupp hupp!
Om ungefär en vecka flyttar han hem till mig (tror ni de kastar ut mig om jag åker ut till Mio och hälsar på honom ungefär varenda kväll tills dess?).
Soffan heter Coffee och ÄR just läckert mättat kaffefärgad - bara det! Va? Wuuunderbar. En ståndsmässig soffa till Drottning Izzy, på min ära. Har jag tur får jag också vräka mig där.
Nu är bara frågan - var ska jag göra av min gamla divan? Soffa, fåtölj plus divan får INTE plats. Man får divanen gratis (man behöver inte ens betala extra för att få med ett gäng katthår från Drottningen på köpet ;)) om man hämtar den *locka locka*
Jo, det finns SÄKERT en gräns för hur många högklackade remsandaler som man egentligen behöver, men varför chansa innan man är alldeles tvärsäker på att man har nått den?
—
Jag köpte dem BARA för att fira att vår kund fått loss pengar från sin bank så att de äntligen kan skriva på kontraktet till mitt projekt. Såklart.
Varje vecka skriver jag “jobbet är så kul”, och varje vecka eskalerar det lite till.
Skulle jag bara gå efter J1:s lovord så vore jag 180 cm lång efter denna vecka. Internreview av “konceptet” vi ska dra för kunden avverkades må-ti, 20 höjdare från tre länder lyssnade och jag kände mig alldeles kolugn. Det gick skitbra. Så bra att jag plösligt får skriva system-specar för pneumatiska delar också och DET mina vänner känns ungefär lika naturligt (jag är elkraftare, for God’s sake! ge mig SLADDAR, typ - inte RÖR och ventiler med en massa luft i, men OK - principen är densamma så jag låtsas att luften är små elektroner som… ja, äh, tänk er resten själva) som det nog skulle göra för en ortoped att genomföra ett hjärtbyte. Ja, typ.
Äh, allt det som orsakade de sista fem centimetrarnas tillväxt är det inte läge att dra här, men jag har tokflinat mig snudd på till flinkrampens gräns sedan tvåtiden i eftermiddags.
Jag har knattrat systemspecar som en tok, med Pain (både nyaste skivan och den näst nyaste, tokbra båda två) i öronen. Man skulle tycka att jag skulle vilja lyssna på nåt mindre… tja, nåt mindre argsint (därmed inte sagt att Pain är argsint, men för en oinvigd kan det nog LÅTA argsint :)), men faktum är att industrirock (…eller hur man nu ska deifiniera det hela, beats me) gör mig fånigt, flinande glad det också. Flin-resonans. “Hade jag inte öron som stoppade mungipornas framfart skulle huvudet tippa av”, ni vet. Ähum.
—
Två ljuvliga sommarkvällar på raken, igår åt jag middag med Saltaste Bönan i Stan sittande ute på terass i bara t-shirt till 20.00, på väg hem sprang jag sen på R och Gnällspiken som för kvällen var på rätt gott humör - trots sitt namn ;)
Idag var jag medbjuden på pub med ett gäng som jag bra gärna skulle lära känna närmare, men jag bara ORKADE inte. Pollentröttheten tog ut sin rätt, vid 18-tiden ansåg jag mig ha knattrat klart på jobbet och tog en långpromenad hemåt istället för att förlusta mig med grabbarna. Eventuellt en felaktig prioritering, men puben ligger förhoppningsvis kvar.
…och då kommer frågan: är detta är väldigt stor Strawberry Daiquiri, eller har jag en ohemult liten ajpådd?
Svaret är ja. Och ja.
(den heter Rosa - ja, ajpådden, inte drinken - som en tribut till en av mina idoler (Mårr är i fint sällskap :)): Rosa Parks)
- - - ingen av dem jag älskar har någon annan obotlig, dödlig sjukdom än livet självt. Ibland trillar perspektiven på plats.
(Mårr, en av alla mina vardagsidoler)
Eventuellt låter det lite deppigt att bli till sig över orden “obotlig, dödlig sjukdom” om livet, men jag är allt annat än deppig (vår! V-å-r! VÅÅÅÅÅR!) och tycker mest att det är ett väldigt vackert om än (eller snarare “och”) pragmatiskt sätt att se på det enda vi egentligen kan vara säkra på här i livet. Punkt. (*
…och så är hon ju så jäkla duktig, Mårr. Vi var lika skräckslagna när vi började prata med varandra den där första veckan (jag vände mig om för jag hörde nån som talade omisskännlig värmländska, och där satt hon, söt som ett litet penntroll!) och nu är hon så långt på väg, det har gått så bra, hon är så bra. Cooooolt.
Jag hoppade som bekant av det där som Mårr visat sig ha sån otrolig fallenhet för, men är också toknöjd med läget. Just denna vecka känner jag mig OCKSÅ duktig, efter ett antal värmande ord av både yrkesmässig och privat karaktär. Tre olika människor lyckades tajma in fint beröm på en och samma vecka, fortsätter de så här blir jag 170 cm innan sommaren är här. Iallafall rent mentalt :)
Ros alltså inte bara till Mårr, utan också J1, J2 och E.
—
*) det mindre poetiska uttryckssättet lyder “livet är en sexuellt överförbar sjukdom med 100% dödlighet” - I love it. Skratta åt det du är rädd för.
Casino Royale (DVD)
Der Untergang (DVD)
Indriðason, Arnaldur, Vinterstaden (bok)
Jamiroquai, High times (CD)
Larsson, Stieg, Luftslottet som sprängdes (bok)
Lindblom, Sisela, De skamlösa (bok)
Läckberg, Camilla, Tyskungen (bok)
Malmberg, Staffan, Aj människa (bok)
Nesser, Håkan, En helt annan historia (bok)
Sjögren, Annika, Där ingen vind blåser (bok)
Volver (DVD)
På nåt vis känns det som om jag besöker bibblan “ganska ofta”. När jag var där i måndags sa bibliotekarien “jo, jag tyckte att jag såg att det hade kommit in nåt till dig imorse”. Mer än en gång har hon fnissat då hon noterat att jag lämnat tillbaka en bok dagen efter, alternativt två dagar efter, att jag varit och hämtat den (jag tänker på krakarna i kön efter mig, minsann - för min flit att kuta dit flera gånger i veckan har inte aaaaalls nåt att göra med att jag vill få steg till pedometern, icke *host* ÄH, det är SKÖNT att promenera och bibblan är ett mål som gott som något, snudd på godare än de flesta ;)). Hon är väldigt trevlig, men hon blev förvånad när jag lånade Borat the movie. Höm. Jaja.
Jag har nyss svepläst Helen Turstens senaste, En man med litet ansikte, och den var som väntat mycket bra. Jag gillar Tursten per default, den enda av hennes böcker jag inte fallit pladask för är Guldkalven, men i övrigt är det alltid tumme upp. Här snurrar det kring trafficking, och även om upplösningen inte var förfärligt oväntad så var boken svår att lägga ifrån sig. TV:n stod inte på en enda minut de två kvällar jag hade boken hemma :)
Nu läser jag Christina Wahldéns Operation Ormens huvud, ÄNNU en bok om trafficking (barn, kinesiska) och jag konstaterar som vanligt att Wahldén måste vara en av Sveriges mest underskattade författare. Vi har många framgångsrika deckarförfattare i Sverige, kanske är det därför hon liksom drunknar i mängden. Huvudpersonen Hedvig Ek är kompetent och avig (eller borde man skriva “men”? ;)) och ska kanske inte vara tycka-om-bar, men det gör jag ju, tycker om henne alltså (eller - att läsa om henne, om man ska vara en petimäter).
Parallellt med Wahldén konsumerar jag ohemula mängder gamla Galago efter storfynd på Street. I samma paket ingick en valfri inbunden Galagobok, och jag valde Marjane Satrapis Persepolis 1-4 (den var Svepläsning 1A före Tursten). Underbar bok om ett Iran som gjort mig mycket nyfiken. Min gamla kollega Mitra försökte undervisa mig så länge vi arbetade tillsammans, men jag vill(e) alltid veta mer, mer, mer.
Ah, så mycket bra att läsa, så lite tid.
(ja, jag vet - det är ett angenämt problem! …fast nån FÅR gärna trolla fram ett 36-timmarsdygn om de vill.)
Men var är Kjell Eriksson? Jag saknade det där med att få konsumera en ny Ann Lindell-bok redan förra året - och jag har inte sett något om att det ska komma nåt nytt i år heller. Buhuuu.
—
Allt är bra annars, förutom pollenallergin - den är aptrist och jag är ständigt segtrött-ögonrinnig-segtrött (ja, igen)! Regn idag sköljer naturen ren och fin igen, och det där krispigt nya vackert ljusgröna blir ännu vackrare. Därmed inte sagt att jag tycker att det ska regna imorgon också.
The Arks “Prayer for the weekend” trillade ner i brevlådan idag, och jag är fläckvis överlycklig. Det som är bra är tokbra, det andra är mig ganska egalt.
Totalbetyget är trots allt klart godkänt, men få låtar kommer upp samma klass som Little dysfunk you och titellåten Prayer for the weekend. Lyssna och njut! :)
(man får ge Aftonbladet lite cred för att de driver med sig själva och hela kvällstidningsgrejen med vinklingar och rubriksättning - för det gör de väl?)
—
Allt är väldigt väl här, påsken hos mor var trivsam (om än kanske inte för Astor och Iriis *harkel*) - och vem blir inte glad av att gå till nya jobbet med vårsolen i ögonen varje morgon?
Pollentröttheten hänger tung, men jag njuter likafullt.
Påsk = läsa (om än inte på balkongen, som jag hade hoppats - ja, det kom snö i söndags och måndags *skriiiiik*).
“Människa utan hund” av Håkan Nesser var väldigt trivsam (den höstar in betyget fyra svartkattor av fem möjliga), likaså “Kvinnor i nöd” av Tony Elgenstierna (tre - men extrapoäng för barndomsnostalgi, igen) - avslutande “På Y-fronten intet nytt” av Peter Eriksson var en uppfriskande syn på den ([nya] < --- nåja) mansrollen. Inga stora påfund och sensationer, men en bra sammanfattning av tankar som jag också ofta har, och som jag önskade att fler kunde ta till sig. Främst kanske då alla de män som Peter också riktar sig till.
Jenny Holmlund förtjänar dessutom ett hedersomnämnande för de fantastiska illustrationerna.
Bowling-å-matkväll på Strike med konsultfirman ikväll. Jag är världssämst på bowling. Riktigt RIKTIGT kass.
Till slut blev jag frustrerad. Efter en klassisk “dubbelränna” (först höger, sen vänster - klonk) hyskade jag upp kjolen och moonade åt käglorna (moget, jag vet, men det bara blev).
Man tycker att de skulle ha rasat omkull av chocken, men icke. De stod kvar, varenda en. Hånflinande. Kägelskrällen. Jag bjuder på det.
—
Kacklandet kommer iallafall numera naturligt! Det är som om man hade varit höna i ett tidigare liv. Det är JAG. Jo, idag hann jag kackla innan tuppen (rätt tupp) sa “hej”, då fick jag ett “hörru-passa’re’ru” tillbaka. Ouch.
—
Påsk påsk på er, alla människobarn.
Nu är det påsk, och alla konsultfirmor tävlar i att överträffa varandra: de största påskäggen, de fetaste chokladaskarna och… ja, största påskäggen (igen).
MIN firma har såklart gigantiska påskägg. Fem kg godis får plats i dem, om jag inte minns fel.
Där stod jag så idag, brevid konsultkollega Mari-Anne på min nya uppdragsplats, med ett nylevererat sånt där gigantiskt ägg i famnen. Jag skulle bära iväg det till Lämplig Plats.
Förbi kommer Vilt Främmande Kille:
“Men vilken jävla höna!” sa han
“Um… huh?” sa jag
“Jävla höna!” sa han igen
“Är… är JAG en jävla HÖNA?” undrade jag (för en gångs skull rätt paff och försynt, måste jag medge)
“Nej, nej nej NEJ, alltså, jag menade vilken jävla höna det måste ha vart som har lagt ett så stort ägg” och så FOR han iväg in i ett annat rum.
Han hade tydligen varit lite blek sen, “det blev visst lite fel där”, men Mari-Anne (de är gamla bekanta) hade sagt till honom att det är NÅN han kan råka säga nåt sånt till så är det mig. Jag har garvat hela eftermiddagen, egentligen mer åt hans min när han kom på vad han hade sagt, än åt grejen i sig :-D
Ibland KÄNNS det faktiskt som att det är jag allena som håller 56% av Västerås postlådor välfyllda. Ungefär. Kanske 57%, en bra dag. Jag borde få flitmedalj av posten, eller åtminstone några hundra häften med gratis frimärken.
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
