Dagens finaste ord
- - - ingen av dem jag älskar har någon annan obotlig, dödlig sjukdom än livet självt. Ibland trillar perspektiven på plats.
(Mårr, en av alla mina vardagsidoler)
Eventuellt låter det lite deppigt att bli till sig över orden “obotlig, dödlig sjukdom” om livet, men jag är allt annat än deppig (vår! V-å-r! VÅÅÅÅÅR!) och tycker mest att det är ett väldigt vackert om än (eller snarare “och”) pragmatiskt sätt att se på det enda vi egentligen kan vara säkra på här i livet. Punkt. (*
…och så är hon ju så jäkla duktig, Mårr. Vi var lika skräckslagna när vi började prata med varandra den där första veckan (jag vände mig om för jag hörde nån som talade omisskännlig värmländska, och där satt hon, söt som ett litet penntroll!) och nu är hon så långt på väg, det har gått så bra, hon är så bra. Cooooolt.
Jag hoppade som bekant av det där som Mårr visat sig ha sån otrolig fallenhet för, men är också toknöjd med läget. Just denna vecka känner jag mig OCKSÅ duktig, efter ett antal värmande ord av både yrkesmässig och privat karaktär. Tre olika människor lyckades tajma in fint beröm på en och samma vecka, fortsätter de så här blir jag 170 cm innan sommaren är här. Iallafall rent mentalt :)
Ros alltså inte bara till Mårr, utan också J1, J2 och E.
—
*) det mindre poetiska uttryckssättet lyder “livet är en sexuellt överförbar sjukdom med 100% dödlighet” - I love it. Skratta åt det du är rädd för.
