Imelda
Jo, det finns SÄKERT en gräns för hur många högklackade remsandaler som man egentligen behöver, men varför chansa innan man är alldeles tvärsäker på att man har nått den?
—
Jag köpte dem BARA för att fira att vår kund fått loss pengar från sin bank så att de äntligen kan skriva på kontraktet till mitt projekt. Såklart.
Varje vecka skriver jag “jobbet är så kul”, och varje vecka eskalerar det lite till.
Skulle jag bara gå efter J1:s lovord så vore jag 180 cm lång efter denna vecka. Internreview av “konceptet” vi ska dra för kunden avverkades må-ti, 20 höjdare från tre länder lyssnade och jag kände mig alldeles kolugn. Det gick skitbra. Så bra att jag plösligt får skriva system-specar för pneumatiska delar också och DET mina vänner känns ungefär lika naturligt (jag är elkraftare, for God’s sake! ge mig SLADDAR, typ - inte RÖR och ventiler med en massa luft i, men OK - principen är densamma så jag låtsas att luften är små elektroner som… ja, äh, tänk er resten själva) som det nog skulle göra för en ortoped att genomföra ett hjärtbyte. Ja, typ.
Äh, allt det som orsakade de sista fem centimetrarnas tillväxt är det inte läge att dra här, men jag har tokflinat mig snudd på till flinkrampens gräns sedan tvåtiden i eftermiddags.
Jag har knattrat systemspecar som en tok, med Pain (både nyaste skivan och den näst nyaste, tokbra båda två) i öronen. Man skulle tycka att jag skulle vilja lyssna på nåt mindre… tja, nåt mindre argsint (därmed inte sagt att Pain är argsint, men för en oinvigd kan det nog LÅTA argsint :)), men faktum är att industrirock (…eller hur man nu ska deifiniera det hela, beats me) gör mig fånigt, flinande glad det också. Flin-resonans. “Hade jag inte öron som stoppade mungipornas framfart skulle huvudet tippa av”, ni vet. Ähum.
—
Två ljuvliga sommarkvällar på raken, igår åt jag middag med Saltaste Bönan i Stan sittande ute på terass i bara t-shirt till 20.00, på väg hem sprang jag sen på R och Gnällspiken som för kvällen var på rätt gott humör - trots sitt namn ;)
Idag var jag medbjuden på pub med ett gäng som jag bra gärna skulle lära känna närmare, men jag bara ORKADE inte. Pollentröttheten tog ut sin rätt, vid 18-tiden ansåg jag mig ha knattrat klart på jobbet och tog en långpromenad hemåt istället för att förlusta mig med grabbarna. Eventuellt en felaktig prioritering, men puben ligger förhoppningsvis kvar.
