Not-so-Spinster and Spin(n)ster

solkatten i solstan jagar solkatter på golvet

Husdjurens förmåga att kraftigt ulkande släpa sig iväg till värsta möjliga spyställe är ju gediget noterad och dokumenterad både här och var.

Izzy har just uppfunnit en ny variant. “Ah, matte har nästan inga mattor att kräkas på, då är det bäst att jag hoppar upp i SOFFAN”

Inte nog med det. Hon lyckades sikta på mina splitternya, OLÄSTA pocketböcker. Ska jag nu läsa om Pol Pot så får jag göra det med plasthandskar på händerna, känns det som :-/

Ja, sånt kan förgylla en regnig och måttligt försommarlik måndag, när man kommer hem på lunch.

Jag besparar er bilder på det hela - däremot ska jag försöka göra i ordning en och annan Astorbild från den gångna helgen. Det blev snabbresa hem till mor på mors dag, naturligtvis blev det fiiina bilder tagna på min stilige (men för tillfället måttligt snyggbepälsade) kattpojke också.

Hittar fantastisk film via Henke - naturen är grym, och vacker, och grym igen. Jag gissar att turisterna - OCH guiden - var ganska nöjda efter att ha fått se allt detta. Drama med många oväntade vändningar. It ain’t over ’til the fat lady sings.

Jag har vänner som har besökt Krugerparken och jag är grymt avundsjuk på dem! Nån gång ska jag. Funderar som bäst på om jag ska våga fråga fina vännen i Norrköping om vi ska spara till en gemensam Rosa Bussarna-resa under 2008 eller 2009. Gemensam långresa har diskuterats förr. Och drömma får man. Antingen långresa genom Afrika, eller återvända till Sri Lanka. Nåt måste det bli.

Spam är ju lite… speciellt. Blir man inte frusterad av mängden kan man alltid låta sig roas av “kreativiteten” när det gäller att hitta på mailtitlar och avsändare. Ikväll har jag fått ett mail från avsändaren “Be better in the sack”, titeln på mailet var “Fuck her purple”.

Tja, vem gillar inte bra sex? Men, väntahärnualltså, vad har bra sex med att bli behandlad så hårt att man blir blålila att göra? Nä, jag öppnade inte det mailet. Heller.

Idioter.

Läser ni då och då svenska bloggar där vi överlyckligt, lallande och snudd på fånigt svamlar om de koooooola korna i Bregottreklamen?

Nu kan alla och envar, oavsett geografisk hemvist, se de ko-ltförklarade filmerna på www.bregott.nu. Svensk sommarkänsla får man på köpet.
Svårt att välja en enda favorit, men “Skiftbyte” ÄR klassisk.

…och nej, jag äter inte Bregott! Inget margarin alls, faktiskt. Bröd är gott som det är.

Livets stora sanning bevisad med en ovanligt pedagogisk bild (ljuuuuuvliga kossan!).

Vuxenpoäng. Mina 39 år díssades. Bedömning enligt nedan:

Din vuxenpoäng är: 17.3

Klart jag är vuxen. Ska man vara allvarlig en stund så blev jag nog det den 22 september 1981, när pappa dog. Det är skönt att man numera får vara vuxen hur man vill - alla vill ju som bekant inte köra villa-Volvo-vilda barn-och-vigsel-rejset.

Hans-Uno Bengtsson har avlidit, alldeles för tidigt tycker nog de flesta som känner till honom. Jag kommer att sakna hans böcker (ja, de han aldrig hann skriva - många av de han HANN skriva står redan i bokhyllan), hans humoristiska angreppssätt på stundtals svettiga saker och hans fantastiska pedagogiska ådra.

Via DN kunde man ställa frågor till honom. En del besvarade han ganska enkelt, andra svar fick hjärnan att krulla sig. Jag älskar hjärnkrull. Jag kommer att sakna Hans-Uno, på samma sätt som jag fortfarande saknar Peter Nilson.

—

Underbar Hans-Uno-formulering till exempel här (“Vad skiljer massa och vikt?”):

Kort sagt: en fysiker som talar som fysiker använder de väldefinierade och skilda begreppen massa och tyngd, beroende på vad som avses, men undviker vikt; en fysiker som talar som folk gör mest (och även fysiker kan uppföra sig som folk ibland) använder ordet vikt utan att så noga fundera över betydelsen.

Hiss:

- OSKAR! Oskar är en rödhårig Maine Coon-kille från Vålberg, tillika nybliven sambo till syster-yster! HÄRLIGT, snabbt upp i sadeln igen. Jag anar att en företagsam Maria hade nåt med saken att göra. Vi får se om jag hinner åka dit och titta på underverket snart.

- Ryggsäcken! Kära ryggsäcken och jag, vi har gått flera mil (!) idag. Solsken men stark blåst = inte bra läsväder (det är kämpigt att hålla boksidorna i styr) trots att jag har Arnaldur Indriðasons senaste bok, “Vinterstaden”, på hemlån just nu. Nej, det fick bli långrunda till fots, som avslutades med diverse ekonomiska inköp av tvättmedel och annat. Jag gick mestadels med solen i ryggen, så tråkigt nog fick jag inga fräknar på snoken idag heller.

Indriðason? Jodå. Han är tillbaka i gammal fin form, den här boken tycker jag om - den förra (”Mannen i sjön” hette den, tror jag) lämnade jag tillbaka till bibblan oläst, jag vet inte riktigt vad som var fel - men något var det. Anna Janssons “Pojke försvunnen” har också slukats de senaste dagarna. Storkap på biblo, med andra ord.

- James Bond! Sent omsider såg jag nu både “Casino Royale” och “Die another day”, och jag gillade båda trots att de väl får ses som diametrala motsatser i Bondvärlden. Brosnan i snudd på komedifilm (Cleese som Q-efterträdare??), räddad av toksnygga Jinx - kontra stentuffe Daniel Craig, snudd på helt befriad från fancy stuff. Jag tyckte på förhand att Craig var för ful för att spela Bond, men OK då, jag kapitulerar. Han har “nåt”, förutom sina knallblå ögon förstås. Han är fulsnygg. Fulsnygg ÄR egentligen snyggare än rätt och slätt plain “snygg” a la Brad Pitt och liknande.

Ingen slår dock Connery. Så är det bara.

Diss:

- Fortsatt pollensnuva, och toktrötthet.

Yvonnes kisse Jullan finns inte mer, nån körde över henne med en moppe på gångbanan och bara drog efteråt, medan grannen tittade på.

Vilket jävla sätt? Visst, kör man moppe är man ofta tonåring, då kanske man blir ängslig och rädd om man kör över ett djur, men att bara dra är banne mig aldrig OK. Kvar låg Jullan, med svåra inre skador, och led. Som tur var såg alltså grannen vad som hände, så kissen låg inte ensam länge. Ilfart till veterinären, men inget fanns att göra mer än att ge henne en spruta så att hon fick somna in.

“Ont ska med ont fördrivas” hette det förr, det är kanske inte riktigt sant och jag önskar verkligen inte att mopedisten ska dö en grym död nu - men ett INNERLIGT “må din moppe skära, din mobil bli stulen och dina favoritjeans gå sönder” kan man väl få väsa fram?

Imorse dog farfar R, han blev 89 år gammal. Tack vare teknikens under var jag snudd på med i realtid. Grät en skvätt innan jag gick till jobbet, mest över hans hustru egentligen. Det blir tufft för henne nu. Det gör mig ont.

Redan halvvägs till jobbet lyckades jag plocka fram ett Moment. Midsommarafton förra året, vi åkte in till Mora för att hämta upp dem. Jag körde, farfar R satt brevid där fram och i baksätet satt farmor och Suz.

Grusvägen upp till Torsmo är skapt sålunda att den kan locka fram en inre rallyförare ur den vanligtvis mest fridsamma människa (betänk då att jag vanligtvis inte ÄR så väldigt fridsam), och det var roligt att busa och sladda i kurvorna. Brevid mig satt farfar R och höll i sidhandtaget så att knogen vitnade. Det är då man hör farmors glada dalmål från baksätet:

“Se, den här kvinnan hon kan minsann köra BIL hon”

och det är det jag skrattar åt fortfarande. Mitt i det deppiga. Sån har jag blivit.

Visst måste gamla människor få sova efter ett långt liv, men det är tungt när en blir lämnad ensam kvar.

Kollega E och jag skojade runt en del på förmiddagen och hur det än blev så landade vi i uttrycket “get a room” (jag känner minsann två personer som rätt ofta får höra det när de står ute på stan och hånglar, moaaaahaha ;)). Några timmar senare skulle vi ha möte med vår utomordentligt stilige teknikkoordinator, vi hade varit duktiga och bokat rum och allt.

Herr koordinator mötte mig på “fel” plats i korridoren fem minuter efter utsatt mötestid, “vart är du på väg?” frågade den stilige och jag replikerade tanklöst ett “vi har hyrt ett rum”. (hyrt? HYRT? hur svårt är det att säga BOKAT?)
Hupp. Freudian slip? Näää, inte är jag sån.

E gick bakom mig och frustade till, men som tur var slapp vi förklara oss.

Och egentligen är jag stenseriös, så snart själva projektet kommer på tal. Det ena behöver inte utesluta det andra. Det är så skönt att landa i en atmosfär där folk tänker så.

Jag äääälskar lika-som-bär-grejor, och den här ESC-varianten var stundtals rätt bra. Hanna Pakarinen är otroligt mycket snyggare än Agneta Sjödin, men Ola Salo ÄR bedårande i hundupplaga.

PS jag är SÄKER på att Verka stod hemma hos oss på julafton nån gång på sjuttiotalet ;)

Eftermiddagen och kvällen var onekligen fullplanerad. Det enda som ändrats var det faktum att vännerna från Uppsala som skulle fira Eurokväll hos mig måste utebli av genomtråkiga orsaker - en dödssjuk farfar, och en tonåring vars Idol-dröm krossades av vattkoppor. Att sörja en utebliven fest-samvaro känns futtigt i sammanhanget, och jag vet att jag snart har dem här igen. I väntan på det skickar jag mängder av omtankar åt Mora-hållet.

Men fullplanerat. Semifinal i hockey. Platt fall nr 1 - Kanada slaktade Sverige, egentligen inte helt oväntat. Jag tycker att Bengan har gjort det bra trots allt, det är ett mellanår och det företrädesvis unga och orutinerade laget har presterat mer än åtminstone jag förväntade mig på förhand. Beslutet att skippa proffsen står jag bakom till fullo, svensk hockey står inför ett generationsskifte (det känns redan som om vi har idisslat de gamla [men OK; ljuvliga] proffsen i alltför många år) och de nya måste också ut i hetluften. Sudden, Foppa, Lidas med fler är fantastiska, men ingen kan klandra dem för att kropparna börjar säga ifrån, och för att motivationen tryter. Vi måste släppa fram nya blivande Foppisar!

Nu håller jag på Finland. Heja, heja, gå och vinn nu!

Jag måste erkänna att när halva sista perioden var avverkad så svek jag. Gav mig ut på en motionsmil istället för att titta färdigt, det var så uppenbart vartåt det barkade.

…hemma igen till platt fall nr 2 - ESC. Jag röstade på Serbien och är glad att Marija vann. The Ark förtjänade bättre än artonde plats, men nu är det som det är. Som så många andra fascinerades jag över dubbelmoralen i att det buas när Balkan belönar SINA grannar, men inte när vi får tolvor av nordiska grannar. Vi har för få grannar, helt enkelt ;) Jag tycker att spektaklet är kul och att en del av låtarna var riktigt bra, men jag vägrar att ta det på blodigt allvar.

—

Det blir nog en mil idag också, med Ipoden i öronen blir allting roligt, nästan. Jobbet är krävande (men fortfarande lika roligt, annars skulle jag aldrig orka) nu, jag behöver frisk luft i både lungor och tankar. Om tre veckor bär det av till London, fötterna måste härdas redan nu!

Du. Ha en bra söndag!

Hade jag någonsin trott att jag skulle känna mig fin i en storblommig tunika, ens om den var mönstrad i favoritfärgerna grått, vinrött och lila? Um, nej.

Men det gör jag.

“Gråthuvudvärk” kvarstår sedan igår, man jag ska svepa min latte-gjord-på-fyrdubbel-espresso, trotsa huvudvärken och ge mig ut i det tveksamma solskenet (varför tveka, solen? kom hiiiit, kom HIIIT, jag vill ha fräknar på snoken). Jag ska traska långt långt och vara blommig lite sådär i största allmänhet. Kameran ska med. Ryggsäcken också. Vem vet var vi hamnar?

Under tiden fortsätter hjärnan - som på autopilot - att formulera långa brev till både K och S. Det vet de kanske inte (jag är sugkass på tankeöverföring) men förhoppningsvis anar de ändå att de förekommer i mina (om)tankar.

Vi älskar vår nya soffa! (jo, jag får också sitta i den)

Allt som har med mig-och-bara-mig att göra är fortfarande alldeles lysande, men ändå satt jag i soffan och bölade rätt upp och ner när jag kom hem från jobbet för en timme sen. Det känns så ojämnt och underligt när jag får roliga besked, och mina vänner drabbas av raka motsatsen.

Farfar R ligger och verkar dö och han är inte min farfar och jag veeet att gamla farfar-ar dör, det är normalt, men jag vet hur ont det gör i S och jag tycker också mycket om farfar R (och framförallt så älskar jag familjens farmor och hur ska hon klara sig nu?) så redan där var jag beredd att gå på toa och böla en skvätt, men jag slapp som tur var eftersom jag fortfarande var kvar på jobbet då.

Så kommer jag hem och läser brev från mamma, vänder på bladet och längst ner har hon satt fast en dödsannons, det tar en stund innan jag tittar på den, en ännu längre stund (eller så bara kändes det så) innan det gick in att A-M, goa mamman till vännen jag haft längst här i livet, är död. Inte var hon SÅ sjuk? Så här skulle det ju inte bli?

Fan i helvetes jävla skit vad jag är trött på död nu.

Så snart nån titulerar mig “dam” invänder jag att mycket kan man kalla mig, men just “dam” kommer aldrig någonsin att bli aktuellt. Det är vare sig ett utslag av snobbism eller koketteri, det är bara kalla fakta.

Idag påmindes jag ännu en gång om varför. Inloggningsbekymmer ledde till hjälpbehov, en Viss Chef På Mitt Uppdrag sa “XX är superuser, go grab him by the balls” och min enda invändning var “jo, det vore så lagom populärt, jag såg honom nyss i fikarummet och det är ju alltid uppskattat att bli hämtad därifrån en fredagseftermiddag”.

I precis samma nanosekund insåg vi våra misstag, chefen och jag.

Chefen sa “oj så kanske man inte säger” (fast han känner mig, han borde veta att jag inte är, höm, känslig) samtidigt som jag också insåg att jag reagerade på “fel” grej. Nån säger “grab him by the balls” och det enda som bekymrar mig är att personen ifråga sitter och fikar.

Nåväl, jag fick tag på superusern, när han var färdigfikad, inlogget fixades och solen skiner - allt detta utan att testikeltag behövde fattas (jag är mer tacksam över att slippa det än ni kan ana, tror jag).

Lovely.

—

Avdelningen kryptiskt: en viss prins har sett till så att jag möjligen kommer att kunna få Hela Kungariket. Man kunde invända att man vill ha prinsen också (tja, han är inte direkt “hemsk”) men jag tror att han har en prinsessa redan, och jag har ju alltid varit en sån där förfärlig en som mycket hellre vill ha Riket än prinsen. Håll tummar, gott folk.

“Man ser det man vill se, ungefär som Bagdad-Bob”

(Åke Unger om domaren i dagens VM-hockeymatch, Sverige-Ryssland)

urbandictionary.com - som en slang-wiki på alla möjliga och omöjliga språk. Omistligt.