upp - och ner, igen
Allt som har med mig-och-bara-mig att göra är fortfarande alldeles lysande, men ändå satt jag i soffan och bölade rätt upp och ner när jag kom hem från jobbet för en timme sen. Det känns så ojämnt och underligt när jag får roliga besked, och mina vänner drabbas av raka motsatsen.
Farfar R ligger och verkar dö och han är inte min farfar och jag veeet att gamla farfar-ar dör, det är normalt, men jag vet hur ont det gör i S och jag tycker också mycket om farfar R (och framförallt så älskar jag familjens farmor och hur ska hon klara sig nu?) så redan där var jag beredd att gå på toa och böla en skvätt, men jag slapp som tur var eftersom jag fortfarande var kvar på jobbet då.
Så kommer jag hem och läser brev från mamma, vänder på bladet och längst ner har hon satt fast en dödsannons, det tar en stund innan jag tittar på den, en ännu längre stund (eller så bara kändes det så) innan det gick in att A-M, goa mamman till vännen jag haft längst här i livet, är död. Inte var hon SÅ sjuk? Så här skulle det ju inte bli?
Fan i helvetes jävla skit vad jag är trött på död nu.
