Spinster and Spin(n)ster

Imorse dog farfar R, han blev 89 år gammal. Tack vare teknikens under var jag snudd på med i realtid. Grät en skvätt innan jag gick till jobbet, mest över hans hustru egentligen. Det blir tufft för henne nu. Det gör mig ont.

Redan halvvägs till jobbet lyckades jag plocka fram ett Moment. Midsommarafton förra året, vi åkte in till Mora för att hämta upp dem. Jag körde, farfar R satt brevid där fram och i baksätet satt farmor och Suz.

Grusvägen upp till Torsmo är skapt sålunda att den kan locka fram en inre rallyförare ur den vanligtvis mest fridsamma människa (betänk då att jag vanligtvis inte ÄR så väldigt fridsam), och det var roligt att busa och sladda i kurvorna. Brevid mig satt farfar R och höll i sidhandtaget så att knogen vitnade. Det är då man hör farmors glada dalmål från baksätet:

“Se, den här kvinnan hon kan minsann köra BIL hon”

och det är det jag skrattar åt fortfarande. Mitt i det deppiga. Sån har jag blivit.

Visst måste gamla människor få sova efter ett långt liv, men det är tungt när en blir lämnad ensam kvar.

Kollega E och jag skojade runt en del på förmiddagen och hur det än blev så landade vi i uttrycket “get a room” (jag känner minsann två personer som rätt ofta får höra det när de står ute på stan och hånglar, moaaaahaha ;)). Några timmar senare skulle vi ha möte med vår utomordentligt stilige teknikkoordinator, vi hade varit duktiga och bokat rum och allt.

Herr koordinator mötte mig på “fel” plats i korridoren fem minuter efter utsatt mötestid, “vart är du på väg?” frågade den stilige och jag replikerade tanklöst ett “vi har hyrt ett rum”. (hyrt? HYRT? hur svårt är det att säga BOKAT?)
Hupp. Freudian slip? Näää, inte är jag sån.

E gick bakom mig och frustade till, men som tur var slapp vi förklara oss.

Och egentligen är jag stenseriös, så snart själva projektet kommer på tal. Det ena behöver inte utesluta det andra. Det är så skönt att landa i en atmosfär där folk tänker så.