it’s just the little things
(ja, små saker som egentligen inte alls är små, fast de tidvis skenbart kan te sig så jämfört med jorden-runt-resor, sexor på Sveavägen, Ferraris eller [insert valfri lyxgrej])
Efter tre veckors idogt gnoende på jobbet känner jag äntligen att jag orkar vara social igen. I förrgår: ljuvlig thebe-lunch. I går; fantastiskt och fascinerande lunchsamtal med kloka kloka exkollegan Anna-Karin. Bitar föll på plats och jag var en mycket gladare och snällare människa efter det. Tänk att hon “visste” att hon skulle ringa mig alldeles nu?
På kvällen en bit mat och en (ja, bara en, ändå var jag LÖJLIGT trött och avslagen i morse - jag antar iofs att sömnbrist kan ha en del med det att göra…) Newcastle med en hel jättebunt (vi var runt 30 st, kul med sån uppslutning) kolleger på BA. Småputtrigt, trevligt, men av de fem timmarna där var det kanske ändå ett femminuterssamtal som var det viktigaste. En stor knut i magen om inte löstes upp helt men… ja, den blev åtminstone lite inbäddad i rosafluff (ej att förväxla med underhudsfettet strax ovanför troslinningen) efter några dagars frustrerade ilsketankar. Allt. Ordnar. Sig.
(…om än alltid inte så snabbt som jag vill - men som jag en gång sa till vän och kollega J: “jag stod inte först i kön när Gud delade ut tålamodet, jag hade fullt upp med att skuffas med Stefan Schwarz i täten i den andra kön, där det handlade om underbensmuskulatur” :-/…)
Idag fick jag besök av Fru Fixig, som också hade Mor och Lillasyster Fixig med sig. Den där trojkan - de är så sköna, ni anar inte. Jag fick äntligen veta vad det hemliga pysslet var: Fru Fixig hade sytt en kudde till mig - av en avlagd stickad tröja med ett q-tecken på, underbaaaaaart :-D Maximal kultfaktor.
Izzy blev vederbörligen beundrad och kelad med, den här gången var hon mer social - senast Fru Fixig var stan så hade inte Izzy tid att ens hälsa på henne, på den tiden hade hon fullt upp med att hålla Fjant i skräck.
—
brända saker från vecka 1
Sista delen av fusingkursen imorgon - ääääntligen får jag se de sista (eller, jag kanske borde säga de senaste) alstren. Imorgon ska vi inte pillra med glasbitar, det blir bara montage av redan brända grejor, men DOCK: äntligen är jag så ostressad att jag orkar se fram emot det. Fru Fixig-gänget var betydligt mer förtjusta i första veckans alster än jag själv är, men det kanske är så: allt blir snyggare om man inte har en bestämd bild av hur det borde se ut.
—
Idag är det 26 år sedan pappa dog. Det känns underligt. 26 år sedan? Men, jag ÄR väl ungefär 26 år…? Nehej, inte det nej.
