…skrev fru Fixig som tog/gjorde bilden, och jag tror banne mig att hon har rätt. Jag gillar min kisse. Typ. Kissen själv ser för stunden inte LIKA nöjd ut, men jag TROR att hon uppskattar mig tillbaka. Typ. (jag gjorde mig inte ens till, jag SER sådär fånsalig ut när jag kelar med kissen, för att inte tala om hur jag LÅTER :-O)
(där ser ni mina urinprovsgula köksväggar förresten - jag haaatar dem, men ids inte lägga pengar på min hyreslägenhet)
Hur trött kan en människa bli? Ögongloberna känns halvkokta och fräser förtvivlat mot feberheta ögonhålor och jag tror att jag skulle kunna sova dygnet runt resten av vintern. I morgon är det audit med underleverantör från Annan Del Av Europa igen (men nä, inte samma som sist, när det skulle offereras “cock”). Efter jobbet ska jag sätta mig på tåget och åka till Ingrid i Göteborg, och det jag har sett fram emot så länge som en uuuuunderbar helg på bokmässan, god mat och massor av promenader och prat känns just nu mest som nåt jag gärna skulle byta mot en helg under täcket. Tågbiljetterna var emellertid dyra, men ändå inköpta på sånt snålvis att de inte återbetalas, så jag sätter mig nog snällt på tåget med Lemsip i väskan och hoppas att jag inte däckar alldeles hela tiden.
Min kropp terrar mig, men det var väl det enda den kunde göra. I måndags morse hade jag fortfarande inte somnat för natten när klockan var 06.00, till slut tar kroppen till feber för att sänka mig så att jag får nån form av sömn. Jag får inleda nån form av fredsförhandling med kroppen, men är ännu inte helt klar över det hela ska lösas. Hmpf.
/over and out, edert ynkel i alltet
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
