Spinster and Spin(n)ster

Ända sedan jag flyttade in i mitt hus har jag drömt om trean på första våningen. Ja, allra helst de första åren, då jag bodde i en etta på grund av studentekonomi. Så blev tvåan vägg-i-vägg med ettan ledig - tjoho, jag fick den, men jag har alltidalltid sneglat på den där trean (vägg-i-vägg med min tvåa, alltså :)) ändå.

Jag har tyckt att det där unga paret har ju varit ihop ett tag nu, inga förfärliga bråk hörs genom väggarna så nu får de faktiskt ta nästa steg och skaffa barn och hus snart.

Mail från hyresvärden i morse; “X och X (japp Gorkel, din gamla konslutkollega och hans tjej) har köpt hus, är du intresserad av lägenheten?”

“JAAAAAAAAAAA!” skrev jag tillbaka.

Cooolt. Då kommer jag alltså att ha avverkat alla lägenheterna på våning ett i mitt hus. Jag kommer att få balkong, en stoooor (med sol fram till ca 19.00 på sommaren), samt ett större alldeles nyrepat badrum. Stort nog att man rent teoretiskt SKULLE kunna köpa ett eget litet badkar och dra dit :) Liten trea på 70 m2, men ändå: en TREA. Ett arbetsrum. Pysselrum. Jag kan köpa en stor säng och ha min gamla som gästsäng i arbetsrummet.*aaaargh* Strax över en tusenlapp mer per månad kommer det att kosta. Nähä, drygt 1500:- mer per månad blir det - det är det också värt. 5000:- för 70 m2 3 r o k något så när centralt i Västerås ÄR inte så illa.

JAAAAA!

Få se nu, hur många fler bokhyllor kan jag NU klämma in…? *klurar*

(…fast efter en elvatimmars arbetsdag kan man undra varför jag ska bo nånstans alls, jag kanske ska börja krulla ihop mig under skrivbordet bara?)

Baksidan med Facebook är alla förbannade friendship roses, resande nallebjörnar och annat tjafs - för att inte tala om kedjebrev (hatar inte ALLA kedjebrev? varför skickar vuxna människor dem vidare?) - a la “detta är den transsibiriska sexkaninen, skicka genast vidare i sexton exemplar till andra stackare som inte heller vill få sina gästböcker spammade, annars får du aldrig mer k***** i hela ditt liv”. (*

Och JAAA, jag förstår att de flesta menar väl och kanske tänker att det där med att skicka en gul mångdubblerad tecknad ros visar att “du är min speciella vän” men nej, jag uppskattar det inte ändå. Skriv hellre bara en kort rad med “hej, jag ska borsta tänderna det ska bli kul” eller vafan som helst, OM det ens är mig du vill kommunicera med. Allra värst är när det står “om du inte skickar den tillbaka så betyder det att du inte är en vän” och *aaaaargh* ja det lockar fram mina sämsta sidor.

Roliga filmer - ja, gärna, menlösa resande björnar alternativt kedjebrev - nej tack.

Nä, traska till jobbet var det. Solen skiner. Gott.

*) *lol* plötsligt inser jag varför jag inte ens har fått så mycket som HÅNGLA sedan december 2006 :-P
Den gravt försmådda kedjebrevsdemonen har raserat mitt (kärleks-)liv.
OK, fått och fått. Men man måste faktiskt ha lust att hångla tillbaka med de som vill hångla med en.

Det är farligt att lunchläsa hemma, för Yrsa Sigurdardottirs andra bok på svenska - “Den som gräver en grav” - är svår att släppa. Hur ska jag ta mig till jobbet? :)

Debutboken “Det tredje tecknet” var såvitt jag kan minnas helt OK om än inte superfantastisk, den här känns bättre. Fast mitt minne är skralt just nu. Jag läser kopiöst mycket fortfarande, men kan glömma bort att jag har läst en viss bok redan två dagar efteråt. Bra va? *eeeeek* Nåja, huvudsaken är att jag njuter alldeles när jag läser - och DET gör jag! Jo, men det har jag alldeles bestämt för mig att jag minns ;)

En kvinna hittas mördad i närheten av det nyöppnade hotellet utanför Reykjavik. Hon är illa tilltygad, misshandlad och våldtagen. Rovfåglar har hackat på hennes ansikte. Hotellet, som sägs vara hemsökt av spöken, är ett rekreationscenter med new age-förtecken.

Isländska Yrsa Sigurðardóttir börjar sin nya thriller lika starkt som succédebuten Det tredje tecknet. Advokaten Þóra Guðmundsdóttir kallas till platsen av hotellets ägare, Jonas, som själv är misstänkt för mordet. Och när Þóra metodiskt börjar sin undersökning visar det sig att de två gårdarna ruvar på gamla familjehemligheter. Hemskheter som ingen vill ska komma i dagen.

Island är fascinerande och borde utgöra en fantastisk scen för en filmserie om Þóra (det enda som är underligt är att det alltidalltidALLTID är dåligt väder när jag “ser” handlingen i alla isländska böcker jag läser. mörkt och dåligt väder. grått. dis.)
Filma! Filma! Filma NUUUU!

Stressad hjärna och deckare = fullpoäng. Avkoppling med viss hjärnverksamhet, men ändå fullständigt icke-krävande. Det behövs i dessa tider av ÄNNU en design review med multistress. Ah, det finns mycket att skriva om det där, men jag kan inte.

Omtag i förkylning, nu med halsont inkluderat, gör att den andra sortens avkoppling (gymmet) måste vänta. Det IRRITERAR mig.

Det är många som redan har upptäckt hans blogg - men till er som inte har gjort det: Magnus Uggla får mig ofta att rent ut frusta (ja, men alltså - hur ofta gör man det egentligen? det känns bara som ett fånigt talesätt ända tills man inser att man - katjiiiing - frustar) av skratt på sätt som är ganska ovanliga när jag sitter ensam och bara läser. Det gör gott.

…ljuvliga guddottern får inte missas

Vill man gå på posten i Tjeckien ska man inte ta med cykeln, hunden, eller - uff - PISTOLEN in. Bra att veta.

Tjohooo, det FINNS ju i Sverige, mitt nya favoritöl Gambrinus. Inget märkvärdigt egentligen, bara liksom fräscht och lättdrucket. Men - alkoholhalten diffar, det jag drack i Tjeckien stod det 4,1 % på. Skillnaden mellan volym- och viktprocent? Never mind, jag ska testa den som finns på systemet. Haha, jag som normalt aldrig dricker öl hemma, men det känns som om det är dags att bjuda på middag snart (jag ska få kaffe och snacks från Buzzador som jag måste testa på folk :)), jag kanske kan lura i nån vän en skvätt öl till maten då.

(öl heter “pivo” på tjeckiska, så vad pivnice betyder går kanske att gissa)

(mjo, ölkällare enligt det lexikon jag såg)

SVT sänder Der Untergang i kväll, ta chansen att se den om du inte har sett den förut. Nej, man måste inte alls ha en fetish för WWII för att uppskatta den, jag lovar.

Hitlers sista dagar speglas i en film baserad på böckerna av och intervjuer med hans personliga sekreterare, Traudl Junge. Hennes egna slutord är rörande, och Bruno Ganz är fantastisk i rollen som Hitler själv.

Det var tråkigt nog gråkallt dis i Prag, så bilderna blev bleka och dimmiga.

Har man ont om pengar kan man ändå göra sig en fin dag i Prag. Det är t ex fri entré om man vill in på slottsområdet (mycket att se, verkligen), vill man gå in i kyrkorna (japp, pluralis, det är bara mesiga slott som bara har en enda kyrka), på muséerna eller in på Golden Lane får man betala. Jag vet inte om det är dyrt eller inte, vi hade lite tid och nöjde oss med att promenera runt ute.

Karlsbron i kvällsljus, slottet upplyst i bakgrunden. Tobias rygg fick en ofrivillig huvudroll i det hela.

—

På väg upp mot slottet, denna gång i dagsljus, men Tobias rygg är fortfarande närvarande :)

—

Stiff glasstant inne på slottsområdet.

—

St Vitus inne i slottsområdet. Magnifik gotik.

—

Sankt Göran är ALLTID taskig mot stackars Draken.

—

Vy från slottsbacken. ENORMT slott, som en hel liten stad, närmare bestämt.

—

Kampa, med trappa ner från Karlsbron. Izzy skulle vara JÄTTEFIN på den där balkongen ;)

—

Mes-Tobbe bangade museirundan ;)

—

Mera Kampa (det är en ö i floden Vltava, mitt i Prag), inte undra på att det ses som ett mini-Venedig.

—

Ey - släpp ut oss!
(detalj från en av alla statyer på Karlsbron)

—

Den medeltida Karlsbron håller på att vittra sönder, så det utförs omfattande reparationsarbeten.

—

Pastellorgie.

—

Notera trafikljuset inne i gränden :)

—

(mer kommer senare)

Telefonmöte med våra tyska underleverantörer. Alla är stressade, och de där telefonmötena blir stundtals rätt irriterade och stela historier, men i dag bara bröt det lös.

Någon hade fört upp en (rätt paltigt formulerad) fråga på vår issue list, “What screwing is it” (jag antar att de menar förskruvningar, som man använder för att ansluta högspänningsapparater) men personen som fört in frågan i listan var inte med och den var rätt luddigt formulerad, så tysken som läste ur listan sa “We are not quite sure what screwing means” och då började det fnissas både här och var, fnissandet tilltog och till slut så gapskrattades det (så vi grät) på båda sidor av telefonlinan.

Tills slut lugnade vi oss och tysken sa “Well, we DO know what screwing MIGHT mean sometimes, but that’s not very connected to electricity, is it?”.

Därmed bordlades frågan.

—

Prag var fint. Mötena gick bra. Bilder kommer!

—

Minns ni jävla-höna-incidenten?

Förövaren och jag skojar fortfarande om det där (det är så skönt att få fortsätta att kläcka ur mig de stilla kackel jag numera tunat till perfektion), och i går landade följande mail i min inkorg (med kopia till de andra granskarna):

God morgon!

Mvh Xxxxx

(inte illa pinkat av denna gamla höna, alltså. det där med tuppfötter var ju sweet, dessutom. han vet ju inte att jag är en skata, så att det egentligen hade dugt bra med kråkfötter)

Tänk att nån som är hungrig får tio riskorn bara för att jag vet vad en scalawag är. Bra va? Öka ditt engelska ordförråd och se till så att ett Stort Rikt Företag får skänka mat till nån som behöver.

Så går jag från “förkyld” till “dyngförkyld” igen och jag är SÅÅÅÅ less på detta nu. Jävligt taskig planering, dessutom. Inget gym i dag, men till jobbet måste jag borde jag men hur ska jag orka?

På Facebook finns en (ja, det finns många, men jag använder en relativt simpel) applikation att ha som träningsdagbok. Min ser rätt fulltankad ut just nu. Jo, jag är bitten by the bug och jag är ju inte dummare än att jag själv också ser att jag använder träning som substitut för både det ena och det andra, och som bedövningsmedel mot stress och svart själ. Nattsömnen försöker jag visst få tillbaka också.

Det finns betydligt sämre sätt att fly allt det ovan nämnda än motion. Visst tar det tid, men just nu är det värt det. Skolan har trillat ner på tredje plats, efter jobb och träning. Det får vara så ett tag.

Två dygn i Tjeckien nästa vecka - jag ska ner och kolla upp en underleverantör strax utanför Pilsen och KLANG OCH JUBEL (eller - törs man ropa hej innan man hunnit över Karlsbron bäcken?): det verkar som om jag får några lediga timmar över då jag kan kolla runt i Prag innan flyget går hem på onsdag kväll. Jag har aldrig varit där, men har längtat dit i många år - så det är MYCKET som ska hinnas med på dessa stackars timmar :)

Tack snälla Kosmos. Nu ska jag vara snäll i flera dagar.

Ett axplock av det som har förnöjt mig i kväll:

* Henrik har hittat en fantastisk och kultig (den är skönt knastertorrt outdated, men ändå aktuell) film om tiopotenser, det stora och det lilla och det svindlade och det… ja. Coolt var ordet, sa Bull.

* Suvi formulerar på ett utomordentligt snyggt sätt hur ebarmligt eländigt det numera är att greppa en penna, åtminstone om man ska skriva ner mer än tre bokstäver per timme.

* Tomas har fått hår på bröstet. Det är med största sannolikhet inte konstigt alls eftersom han är en snart 39-årig trebarnsfar, men för mig är det FULLSTÄNDIGT obegripligt eftersom vi knappt setts sen vi slutade nian och jag kan försäkra att så där såg inte Tomas ut i nian. Jaa, och bara därför måste han se ut som han såg ut då, för tiden har INtE gått sedan 1984. Inteinteinte.

(detta är en alldeles speciell form av senildemens som gärna uppträder i samband med 40-årskriser, tror jag)

—

…och så vill jag be att få stoppa pressarna, för det här är stora nyheter som kommer skaka alla från Svenska Akademin till chefsmeteorologen på Al Jazeera (öh, nä, men mamma kommer hit nästa vecka och hon kommer att bli gråtfärdig eftersom jag i hennes fantasi fortfarande är, förblir och skall vara en sexårig, vitlintottig solstråle): det är farligt att gå till frisören när man är less på allt. Jag skulle bara klippa lite, det blev mycket, och absolut inte tona håret, det blev jättejättemörktmörkareänjagnånsinvaritförutihelamittliv.

“Är’u säker?” undrade Sozan.
“Det är bara HÅR” svarade jag.

(haha, det skulle jag ha hört själv när jag var fjorton år och GRÄT hela vägen hem för att luggen var för kort)

Jag är skitnöjd. Jag ser bleksiktig men tuff ut. Jag matchar plötsligt mina älskade punkarkängor. Jag äter minsann inte skit jag inte.

På bilden gör jag min allra bästa Ulla-Bella-imitation. Ulla-Bella-min-sekreeeeerare är en kvinna som följt mig genom åren. Jag bara kan inte släppa henne. Hon är JAG.

Ska man gnälla över i-landsproblem så lär man ha en kategori för vardagslyx också.

Vardagslyx i dag är att ha ett gym där man faktiskt trivs på bara tio minuters promenadavstånd. Jäkligt bra pass avverkat i dag, jag kan minsann om jag vill.

Noterade att en av de där snyggastekillarnaistan också tränar där numera (såvitt jag kan minnas var han en Davidmänniska på den tiden jag tränade på David också). Sitter man och “cyklar ner” efter passet så är det alltid skoj att kunna titta på nåt fint (ja, så slå mig för min ytlighet men jag är dock bara ett simpelt litet djur som stundtals roas av simpla små ting - som att glo på dräggelframkallande män, till exempel). Svårigheten inträder när man som jag just nu känner sig nergången och hemsk på alla vis - då vill man se men inte synas. Man BLIR förvisso i många sammanhang osynlig [relativt “vanlig” uppmärksamhet] så snart man går upp 15 kg i vikt som jag har gjort, men inte så osynlig som man vissa stunder önskar. Jag får jobba vidare med det, att inse att jag ska skita i det.

Vardagslyx nummer två i dag är att komma hem med ryggan full av svettiga träningskläder och finna att tvättstugan är ledig. Ibland är det alldeles perfekt att bo i ett litet hyreshus med bara sju lägenheter (varav åtminstone en har egen tvättmaskin och därför aldrig begagnar tvättstugans).

Att jag älskar mitt stadsbibliotek är väl ingen nyhet, men det är mer och mer sällan som jag bara lånar böcker - några månader utan digitalbox till TVn gör också att jag har vant mig vid att allt oftare botanisera i filmhyllan. De har alldeles nysläppta filmer (man får köa på dem - “Kalle och chokladfabriken” t ex) men framför allt ger de där hyllorna chansen att fylla luckor i det förflutna, där finns gott om klassiker ur alla genrer.

Visst ville jag se “The Misson” när den kom, men det blev aldrig av, sen blev det aldrig av och så blev det aldrig av. Det är en “borde ha sett”, det vet jag. Dr J lärde mig att älska filmmusiken - men själva filmen var ännu osedd.

Tills nu.

Jag högg filmen igår (tillsammans med en mer mainstream Wallander :)) och har njutit två timmar storslagen episk berättelse (den utspelas i djungeln mellan Paraguay, Brasilien och Argentina - vattenfallen, VATTENFALLEN, oiiii, man ska nog se den här på stor duk ändå), baserad på den gräsliga kolonialväldeshistorien i Sydamerika på 1750-talet. Jesuiter som försökte bygga kristna bosättningar bland indianerna (just i denna storyn är bosättningsbyggarna - jesuitprästerna Jeremy Irons, Liam Neeson och senare också Robert deNiro - the good guys rent dramaturgiskt, men rent historiskt i det stora hela är det ju värt att ifrågasätta missionerandet också och det gör vi väl lite till mans antar jag) men slås ner av politiska skäl, de blev ännu en bricka i Europas maktspel. Jag fick bryta mitt i, det var för mycket för mig att se hela filmen i ett svep, även om det såklart rekommenderas.

Snytpapper fram, samt en retroaktiv skamkänsla över Europas framfart i övriga världen back in the days.
Ja, vi bör väl skämmas fortfarande. Det får jag fundera över en annan dag.

Tills vidare kan du ju titta på trailern, om du är nyfiken.

…eller ett sammelsurium av nyckelscener med delar av den underbara filmmusiken.

Tack snälla bibblan för att man kan fylla en upplevelselucka här och där, lite nu och då.

Kents nya spreds visst på nätet snabbare än de hade tänkt sig, så de släppte “Tillbaka till samtiden” några dagar tidigare än vad som från början var tänkt också. Det tackar jag för - tröttynklig som jag är så längtade jag efter deppmusik slingrande över snygga synthiga ljudmattor.
Den.
Är.
Perfekt.

Soffan, svartkatt på magen, Roslund/Hellströms senaste, massamassamassavärmeljus och den här skivan => jag har en riktigt bra kväll framför mig.

—

Jag har blivit en osedvanligt trött tråkmåns, min tillvaro består av jobb, jobb, jobb, och så lite jobb också, träning och böcker (skönlitteratur och kurslitteratur). I går skulle jag träna efter jobbet hade jag tänkt - men så pep telefonen; “ska du med på aw?” undrade MG och det hade jag ju längtat efter hur länge som helst så jaaaa, SJÄLVKLART!

Joråserru. En halvtimme senare hade mitt batteri (nä, jag menar inte det i telefonen) tagit slut alldeles tvärt, så det blev däcka på kudde istället för öl på BMB. Sorgligt, och lite läskigt hur snabbt jag bara kan ta tvärslut.

I dag tog jag åtminstone vara på solen, det blev utemotion. Man får passa på innan den förhatliga äckliga snön kladdar ner hela tillvaron.

I morgon blir det Nautilus igen. Yes!

Jag har börjat träna styrketräning igen, efter mer än fem års uppehåll.

Snacka om att komma hem. Äntligen.
What took me so long?
(jo, jag vet svaret på den frågan. också. men dock.)

Svett, mjölksyra, endorfiner. Ingen som inte har fastnat i det drogträsket kan förstå hur jag mår alldeles i detta nu. Snällasnällasnälla måtte jag få vara frisk nu (jag är fortfarande förkyld, men har inte feber eller ont i halsen) så att jag kan börja få upp rutin igen.

Ibland blir man less på det man har (rätt eller fel), och önskar att man vore nån annan. Just idag vill jag vara David Bengtsson, han gör alltid så himla roliga saker. Och så är hans apparat mycket finare än min. Espressoapparaten.

Och om mindre än fem timmar ringer väckarklockan, så varför varför VARFÖR är jag inte det minsta TRÖTT? (jo, precis, just DÄRFÖR)

En av mina väninnor, vi nämner inga namn, tycker att det är kul att driva med Scrabulous (äh, det är TWL som gäller där, en vanlig ordbok i sammanhanget) och skriva så fula ord som möjligt för att se vad som funkar. I kväll har hon höstat in poäng både på “pung” och “olla”. Notera att vi scrabblar på engelska.

Å andra sidan så hade en ANNAN väninna och jag redan inom ungefär fem drag i går hunnit få upp “sex”, “gin” och “rum” på bordet. Jag säger då det. Bioteknikforskare… ;-P

Update: Bioteknissan skrev “Crone!”, jag replikerade med ett “tart!” och nu ligger minsann både kir och rioja också.