Spinster and Spin(n)ster

Ska man gnälla över i-landsproblem så lär man ha en kategori för vardagslyx också.

Vardagslyx i dag är att ha ett gym där man faktiskt trivs på bara tio minuters promenadavstånd. Jäkligt bra pass avverkat i dag, jag kan minsann om jag vill.

Noterade att en av de där snyggastekillarnaistan också tränar där numera (såvitt jag kan minnas var han en Davidmänniska på den tiden jag tränade på David också). Sitter man och “cyklar ner” efter passet så är det alltid skoj att kunna titta på nåt fint (ja, så slå mig för min ytlighet men jag är dock bara ett simpelt litet djur som stundtals roas av simpla små ting - som att glo på dräggelframkallande män, till exempel). Svårigheten inträder när man som jag just nu känner sig nergången och hemsk på alla vis - då vill man se men inte synas. Man BLIR förvisso i många sammanhang osynlig [relativt “vanlig” uppmärksamhet] så snart man går upp 15 kg i vikt som jag har gjort, men inte så osynlig som man vissa stunder önskar. Jag får jobba vidare med det, att inse att jag ska skita i det.

Vardagslyx nummer två i dag är att komma hem med ryggan full av svettiga träningskläder och finna att tvättstugan är ledig. Ibland är det alldeles perfekt att bo i ett litet hyreshus med bara sju lägenheter (varav åtminstone en har egen tvättmaskin och därför aldrig begagnar tvättstugans).

Att jag älskar mitt stadsbibliotek är väl ingen nyhet, men det är mer och mer sällan som jag bara lånar böcker - några månader utan digitalbox till TVn gör också att jag har vant mig vid att allt oftare botanisera i filmhyllan. De har alldeles nysläppta filmer (man får köa på dem - “Kalle och chokladfabriken” t ex) men framför allt ger de där hyllorna chansen att fylla luckor i det förflutna, där finns gott om klassiker ur alla genrer.

Visst ville jag se “The Misson” när den kom, men det blev aldrig av, sen blev det aldrig av och så blev det aldrig av. Det är en “borde ha sett”, det vet jag. Dr J lärde mig att älska filmmusiken - men själva filmen var ännu osedd.

Tills nu.

Jag högg filmen igår (tillsammans med en mer mainstream Wallander :)) och har njutit två timmar storslagen episk berättelse (den utspelas i djungeln mellan Paraguay, Brasilien och Argentina - vattenfallen, VATTENFALLEN, oiiii, man ska nog se den här på stor duk ändå), baserad på den gräsliga kolonialväldeshistorien i Sydamerika på 1750-talet. Jesuiter som försökte bygga kristna bosättningar bland indianerna (just i denna storyn är bosättningsbyggarna - jesuitprästerna Jeremy Irons, Liam Neeson och senare också Robert deNiro - the good guys rent dramaturgiskt, men rent historiskt i det stora hela är det ju värt att ifrågasätta missionerandet också och det gör vi väl lite till mans antar jag) men slås ner av politiska skäl, de blev ännu en bricka i Europas maktspel. Jag fick bryta mitt i, det var för mycket för mig att se hela filmen i ett svep, även om det såklart rekommenderas.

Snytpapper fram, samt en retroaktiv skamkänsla över Europas framfart i övriga världen back in the days.
Ja, vi bör väl skämmas fortfarande. Det får jag fundera över en annan dag.

Tills vidare kan du ju titta på trailern, om du är nyfiken.

…eller ett sammelsurium av nyckelscener med delar av den underbara filmmusiken.

Tack snälla bibblan för att man kan fylla en upplevelselucka här och där, lite nu och då.