Spinster and Spin(n)ster

Autentisk telefonkonversation. Vi säger inte mellan vilka.

Dottern: “Du, den där Brandmän med klös-kalendern som du vill ha i julklapp finns bara som familjekalender i år, gör det bra ändå?”

Mamman: “Va, familjekalender, vad är det?”

Dottern: “Du vet, med en kolumn för varje familjemedlem. Ni får väl ha en varsin kolumn där ni skriver in era aktiviteter - du, Iriis och Astor. Fast du tittar väl bara på bilderna ändå förstås?”

Mamman: “Jaa, jag tittar på katterna. Det är fina katter.”

Dottern: “Men du, är det bara katterna så, det finns ju massor av vanliga kalendrar med katter i, så…”

Mamman: *mummel, mummel*

—

Jag antar att tomten kommer med en sån där familjekalender till den där anonyma mamman ändå. Det är ju så fina katter. Ju.

I dag är den normal igen, min TV. Knasigt! (jag är naturligtvis väldigt tacksam, om än en smula misstänksam - hur länge håller det?)

Van Helsings svart-vita delar blev rent absurda i går, eftersom de var… svart-GULA. Jag gav upp, jag var för trött, jag orkade inte se den trots att jag älskade det jag hann se innan ögonen ville falla ihop. Jag är just nu världens tröttaste och tråkigaste människa. Officiellt i dag! Skriv upp det, alla.

Tog igen missade dubbelavsnitt av Grey’s Anatomy i em, inser att Kanal 5 absolut måste köpa in Private Practice också. McDreamy och McSteamy(*? De är INGENTING mot Taye Diggs och Tim Daly.

*) McSteamy, eller snarare Eric Dane som han heter på riktigt, är väldigt lik min tjusiga kollega C över ögonen. Är det nu mina väninnor kommer att storma kontoret?

Jag älskar ju nördiga skämtteorier och kvasifilosoferande, så jag vet inte riktigt vad som tog åt mig när jag diskuterade med Dr Johan:

Dr J: “Jag tänkte på en grej tillsammans med mina underläkarkamrater - om en vampyr tömmer en massa waranbehandlade på blod, tror du att han dör då?”

Jag: “Johan. Vampyrer ÄR redan döda.”

(Warfarin ackumuleras, det var det de nördade om)

—

Och så fick jag tips om den här sidan, efter att ha fnittrat mig igenom “The Day After Tomorrow” (en mycket underhållande kalkon, men dock kalkon): INSULTINGLY STUPID MOVIE PHYSICS

näää, novemberprognoser blir inte kul, ens på en TV så vårystert gul

(oiii, ett rim, ett rim)

Hiss:

* Fina människor som sagt varma snälla saker den här veckan. Näää, man ska inte vara beroende av extern uppskattning, men när man är trött och ständigt snorig kan de där speciella snälla orden vara den räddning som utgör skillnad mellan katastrof-dag och fin-dag.

* Nya tjänsten, såklart. Det kommer bli ursvettigt, men intressant, lärorikt och KUL. Och ÄNTLIGEN fann jag nån som förmådde uppskatta mina kommande bäbisar - Fredrika (som är en osedvanligt klok bioteknissa, det har jag konstaterat förr) skrev “Ja, jag får (helt ärligt!!!) direkt instinkt att klappa den (det förstås - loket)” när hon såg en bild av hur tågen kommer att se ut.

* Doften av kaffe. Nyinköpta hela Zoegasbönor (Forza), ner med dem i kaffekvarnen (redan DÄR spreds en outsägligt skön arom) och sen göra gudabenådad dryck av det malda resultatet => gudomligt gott kaffe (Det BLIR skillnad. jag intalar mig alltid - när jag måste nöja mig med halvkasst kaffe - att man inte ska snobba så förbaskat, men JISSES. Ju.) och en härlig doft som ligger kvar långt efteråt.

Diss:

* Öroninflammation. Ont.

* Min TV håller på att lägga av. Just nu är allting gult. SKIIIIT också, jag som hade sett fram emot att se Van Helsing i kväll (påkostat + vampyrer + Hugh Jackman = potentiell perfekt underhållning för mig). Ja, visst kan jag se filmen ändå, men den där sortens visuellt snygga filmer ÄR roligare när inte allt är, ja, gultonat. TVn var arvegods och snudd på gratis, så jag ska inte gnälla, men en ny TV är kanske inte vad jag är allra mest sugen på att lägga pengar på just nu.

* Jag har ångest för att mista favvokollegerna (jaaa, de kommer bara att sitta några våningar bort, men det blir mycket mycket mindre interface nu, det vet jag ju). Bör jag begära umgängesrätt?

Längtar efter:

nya lägenheten, hyacinter, glögg, april, god nattsömn

“Det” är klart nu, även om “det” är modifierat. Initial-”det” som trillade ner i mitt knä för en vecka sedan var en förfrågan om huruvida jag kunde tänka mig att byta våning och gå in som projektledare för ett gammalt komplext och struligt projekt, den nuvarande snubben skulle vandra vidare till annat.

Jag blev chockad men smickrad men livrädd men glad. Att vara “projektledare” kan innebära mycket (eller litet) beroende på företag och yrkesinriktning, men våra projekt är gigantiska och går inte sällan loss på x miljarder kronor så det är ett rätt svettigt åtagande, men stimulerande och KUL såklart.

Hur det nu var så blev det ändrat, engineeringsidan har ont om folk och det var inte lämpligt att lämna iväg en själ (inte ens min solkigt svarta och snoriga, tydligen) till project management. Fine. De får ändå en av mina kolleger till andra uppgifter, så jag antar att det var fifty-fifty, ge och ta, en kan gå men inte båda. (lite synd, för annars skulle vi ha jobbat ihop där, och vi hade starka planer på att utgöra en stenhård task force, komplett med pyjamas och slängkappa - ja, fast bara för en dag och inte inför kund [såklart], bara för att busa ill det lite - det busas på TOK för lite i stora svenska industriföretag.)

De skrapade fram ett annat maffigt köttben åt mig “på nuvarande våning”, det innebär också nya saker (eller nygamla - pengar, planering och people har jag ju hållit reda på förr, om än inte på just detta företaget) som blir (förmodligen) utmaning nog, och med stor sannolikhet mycket intressant och lärorikt. Nyinkommet (kanske enklare än gamla surdegar) projekt, gigantiskt både fysiskt och pekunjärt, och till Spännande Land. Jag är NÖJD. Ny tågtyp med udda utseende och 463 meter (tänk “nästan en halv kilometer” om inte 463 meter låter långt nog) långa tåg, det är en sån grej som jag förhoppningsvis kommer se tillbaka på som ett projekt att vara stolt över (jag är sån, jag har ett antal ställverk (! ja jag kanske är lite lite pervo *tittar i taket*) runt världen som jag med stolthet betraktar som mina “bebisar” - om än en smula kantiga) när det väl blir färdigt.

Det kanske är ett lagom steg, för visst VAR jag skräckslagen över tanken på att hoppa tre snäpp upp i hierarkin utan att passera gå och inkassera 4000 (nej, det var visst ett annat spel det). Nu blir det “bara” två snäpp.

Nu får jag släppa mina favoritkolleger i gamla projektet, det är hårt att släppa det nära samarbetet med en del av dem - men nu kommer jag att få samma befattning i Kinaprojektet som storfavoriten J har i mitt gamla projekt, så med lite tur kan han tänka sig att fortsätta coacha mig in i tågvärlden ändå. Jag letar alltid efter bra mentorer, och han är definitivt en sån.

I morgon ska jag vara med och intervjua första kandidaten som kan bli min efterträdare på det jag gör nu. Hoppashoppas att han är en “bingo”, jag vill att allt ska flyta på snabbt och smidigt nu. I tanken är jag ju redan på väg vidare, och att köra dubbla projekt om så bara för en kort period är TUNGT.

—

Varje gång rädslan slår till - och det gör den, ofelbart, var femte minut (ungefär) - så hör jag Kent i huvudet. Jag sommarjobbade hos honom 2004 (det var absurt att återvända som “sommar-skolbarn” till min gamla arbetsplats när jag var studieledig, men så är det ju) och när hans chef vid ett tillfälle lite skämtsamt frågade “sköter hon sig, Siv?” sa han “Ja, hon är extremt klättervillig”. Johan (chefen) och jag såg ut som frågetecken båda två och Kent utvecklade det hela till “tänk Gunde Svan med bakhalt i en uppförsbacke” och då blev bilden klarare, och till en av de finaste jobbrelaterade komplimangerna jag fått i detta jordeliv. Jag kan verka loj i vardagslivet, men på jobbet blir jag stundtals till en terrier, som inte ger mig förrän det där (bakhala, branta och trista) blir färdigt.

Tiden går, det är snart tre år sen Kent valde att “för egen hand” lämna oss andra kvar med en tung svart sten i magen. Jag, och fler med mig, gråter fortfarande en skvätt över det ibland. Nu när det dessutom snart är årsdagen av Fredrikes död känns det lite extra. Novembermörker, på fler vis än ett.

Man blir så smart när man har hög feber.

Jag jobbar hemifrån i dag eftersom snorandet tilltagit och febern stigit. Har en del måste-bli-klart-granskningsjobb, och det funkar bra mellan varven de piggare stunderna.

En latte gjord på fyrdubbel espresso piggar ju alltid upp lite extra (huvudvärkstabletter tar bättre ihop med en kopp kaffe, det medger t o m DrC ;)). Jag gjorde i ordning maskinen och pysslade med annat under tiden (det är ju ALLTID en bra idé att göra flera saker samtidigt när man är seg i skallen). Efter en stund noterade jag att det normala spluttret uteblev, så jag kastade en blick på Krupsen och tänkte “jag är allt tokig jag, bli sur för att kaffet aldrig blir klart när jag glömt att ens slå på maskinen, hahaha”

*Ploink* så var röda knappen intryckt. On. På. Elektrizitääääät in i apparaten.

Fortsatte pyssla med annat i ett annat rum, gosade med Izzykissen och sa med allra fånigaste rösten “ja, vad ääär det som låter i köket, är det espressoapparaten va, ja, det är det, hööör hur det fräser” (hon är fortfarande lite skeptisk till den, det borde kanske jag också vara) och när det spluttrat färdigt gick jag in i köket för att vittja resultatet av ansträngningarna.

Jaaa. Jaha. Jag hade inte slagit på apparaten från första början eftersom jag ännu inte, uff, hade ställt dit nån kaffekopp? Ja, men vad BRA!

Jag fick helt sonika preparera ännu en batch. Att vrida kaffet ur disktrasan och de brev som låg på bänken kändes lite väl desperat.

Två fusingalster till är använda. Ring och halsband monterade och avsända till nyblivna 40-åringen Suzann - lite fel känsla för årstiden (de doftar sommar och solvarm brun hud), men de matchar tämligen väl till ett par av hennes glasögon, och hon är färgstark nog att kunna ha “bleka smycken” även i november om hon så vill. Och nu när jag ser det på bild känns kedjan alldeles fel - ett limegrönt tjockt läderband hade varit roligare. Nåja, de går ju att modifiera :)

…då skulle jag ALDRIG vara förkyld!
(och det är jag ju, humpf, ALLTID)

Den Förträffliga Dr Mårr (bless her!) tipsar om en ATTANS bra artikel i Läkartidningen (jag hinner aldrig läsa den numera, den trillar fortfarande ner på hallgolvet, men fr o m nästa år SKA jag säga upp den!) som är värd att lyftas upp från kommentarsfältet - detta har jag också retat mig på länge, att vi blir “vekare och vekare”, folk verkar förvänta sig/vi blir itutade att ALLT ska kunna botas (helst med piller, absolut inte med sundare leverne), vi ska alltid vara helt smärtfria och yada yada.

tyngd farbror i Prag

Helgen har gått åt till att älta och banka och gnugga ett förslag som jag fick i torsdags. Jag fick helgen på mig att bestämma mig, och jag tror att jag har kommit till ett beslut. Det är något alldeles fantastiskt och jag borde vara tacksam - enbart - men som alla vet kommer inte alltid stora saker NÄR man tror att de ska komma, och i den FORM man trodde att de skulle komma, så det går att krångla till det mesta. Alla som vet - utom en - har utan tvekan sagt “GÖR DET!”.

Och jag kommer nog att göra det.
“Det?”
Det berättar jag om det blir nåt (jag tittar fortfarande över axeln efter de dolda kamerorna och tänker att nån skojar med mig, rejält).

—

Förkylningen är allorstädes närvarande och dagen har genomlidits med feber. Jag gick alltså INTE till jobbet (annars är det ofta fridfullt att jobba söndagseftermiddagar…), och det var ett ganska bra beslut. Kommande vecka medför med stor sannolikhet en rätt oplanerad resa till en leverantör söderut i Europa (nä, inte Prag igen), det bestäms imorgon OM det blir, NÄR det blir och hur många dagar det blir. Planera sin tid med mer än en veckas varsel? Glöm det ;)

(men jag ska inte klaga, egentligen, även om det är en resa jag väldigt väldigt gärna skulle slippa)

—

När jag fyllde år skrev syster “köp dig en pocketbok och en stor påse godis”, och det gjorde jag. På ICA (i e begränsat urval).

Godiset är slut, men boken (”Gåtornas palats” av Dan Brown) är bara halvläst. Då undrar jag: VARFÖR köpte jag en bok av en författare jag bara retar mig på (och den här boken är inget undantag, hjältinnan sägs - NATURLIGTVIS (hon har btw fantastiskt snygga ben också) - vara ett kunskapsmässigt unikum och ha ett IQ på 170 men är ofta mer än lovligt trög och ickeallmänbildad), och VARFÖR (nr 2) fortsätter jag ens läsa boken fastän den så tydligt följer de mönster jag avskydde redan i “Deception Point”? Jag måtte vara självplågare, eller för tillfället sällsynt sugen på att bli uppretad. Nåt fel är det.

Jaja. GLADA nyheter (som kanske får mig att kasta Brown till det hörn där han hör hemma) är att det kom ett mail från bibblan: Amberville finns att hämta! Den verkar minst sagt vara speciell, det ska bli kul att få kolla vad det egentligen är.

—

Mata gärna mitt vasstandade Alter Ego.

Jag bara fortsätter och fortsätter att kolla runt bland alla låtar av Amateur Transplants på Youtube - yaaaay! Ibland underlättar det om man har lite koll på medicinarlingo (och rätt bra koll på engelska), men jag tror att det är rätt roligt oavsett, det är sprängfyllt med poänger så alltid går nån fram.

Anaesthetists Hymn (min storfavvo)

Careless Surgeon

Skallarna orerar igen!

Den är inte så himla snygg, min blivande balkong, men den är relativt stor och den duger FINT att projicera drömmar på: om bara sisådär ett halvår (OK, kanske sju månader, eller sex månader och tre veckor eller - vadå, låter jag DESPERAT?) kan man sitta där, kanske med en filt runt benen men DOCK: man kan sitta där och sippa cocktails nån lördagskväll innan man går ner på stan och letar efter nyöppnade uteserveringar.

Det blir en vår nästa år också. Det brukar bli det.

Det ska minsann odlas saker på den där balkongen också. Tomater, och kanske lite smultron? Vi får se.

Gå in på Friskispressen.se och läs (nr 5 2007 för den som trillar in senare) om min f d kursare Anders (klicka på tidningen, sedan s 16 och framåt). Vi gick i samma klass termin 1 och 2 på läkarprogrammet, men aldrig anade jag vilken fighter han är.

PS försök att läsa utan att få en klump i halsen, om du kan.

“Nej, du ska inte jobba på en söndag. INTE! Hör du vad jag säger?”

(hon överskattar sin fysiska vikt, hon den där hårbollen)

Man kan inte säga annat än att Månpocket är snabba. “Hej alla, Burma, vi måste gräva fram nåt om Burma, snabbt som tusan innan folk tröttnar” (ja, inte är det mycket prat om Burma denna veckan, det har de rätt i). Jesper Bengtssons bok “Granatklockorna i Myitkyina” från 2006 kom upp. Eftersom vi medel-Svenssons i gemen inte har koll på att Myitkyina ligger i Burma ändrades titeln för säkerhets skull, så att boken formligen skulle studsa ut från hyllan. Jesper fick skriva ett rykande färskt förord med kommentarer till händelserna i september i år.

Smart. Och inte alls dumt på andra vis heller, boken är intressant och får den mer uppmärksamhet nu än den fick tidigare så är det väl bara bra (det är ett sånt där textmässigt kollage som jag bara älskar - reseberättelse, historia och allmänbildning [visste ni att George Orwell egentligen hette Eric Blair och var polis i Burma nästan trettio år innan han skrev 1984?] i största allmänhet), men grejen är att det doftar lite unket om att Månpocket skriver att en krona per såld bok går till tidsskriften The Irrawaddy och får det att låta som nåt behjärtansvärt - men kom igen nu Månpocket - en spänn? Detta är en bok på strax över 300 sidor, den säljs i prisklass F (en av de högre prisklasserna) och Månpocket går oförskämt bra, SKA de nu vara så fina i kanten kan de baske mig ge åtminstone en tia per såld bok, annars luktar det bara löje. Vill de verkligen stötta saken och den här boken i sig inte klarar av att dra in stålers så att de har råd med den där tian så kan de säkert sno lite vinst från nån av alla deckarna de har på topplistan och skicka ner också.

Vad det där landet har råkat ut för, det är helt otroligt. Och vi må fnysa åt den burmanske diktatorn Than Shwe, men här har vi ännu ett land som skövlades av oss européer under kolonialväldesåren, och som skövlas av utländska intressenter än i dag. Jag har inte läst ut boken än, och orkar inte ens analysera (…sönder, som man så ofta gör när journalister skriver böcker ;)) språk och text i sig - den bara trollbinder mig alldeles oavsett, med sitt sammelsurium (här använt som nåt positivt :)) av historier, människor och intryck.

Jag drömmer ljuva drömmar om hur perfekt lägenheten ska bli. Jag vill tapetsera fondvägg i det helvita vardagsrummet! Jag har ju fondvägg nu och är jättenöjd med den, men jag ska försöka att hitta nåt annat ;)
Nog för att jag är konservativ, men att leta upp exakt samma - näää, RIKTIGT så rigid är jag inte!

Jo, det vore sött, men nääää, inte ens jag sätter upp Roger från Sandbergs i vardagsrummet :)

Få se nu, älskade soffan är varmt espressofärgad. Kuddarna grå och lila. Gardinerna lila. Fondvägg gärna i… grått, svart eller brunt. Eller så byter jag det lila mot en skön turkos, det är också toksnyggt till den bruna färgen i soffan. Ah… ljuvliga bekymmer. I-landsproblem.

Claude är himla kul, och GISSA om den ger matchningsmöjligheter, fast då får jag ha det lila nån annanstans *harkel* Att ha Claude över en liten vägg vore som att ha en tavla, ett konstverk. Då skulle jag nog välja att ha resten av väggarna rätt tomma…

Simon är snygg! Å andra sidan så har den här mönstertypen varit trendig ett tag nu, och den är rätt speciell, så risken är väl rätt stor att den känns otroligt tröttsam om bara nåt år.

Grönt är skönt - nåt ur Veronicakollektionen/Duro kanske?

Izzy och jag draperade i soffan framför Svarta Dahlian, det vore nåt det ;)

Uff, ja, jag kan spendera TIMMAR drömmande och gluttandes runt alla tapetkollektioner på nätet.

Bara två månader och 28 dagar kvar ;)

På IKEA (dagens friskluftochsol-promenad-mål) skulle jag bara köpa stearinljus (och det gjorde jag - i massor, det går åt kopiöst mycket nu när jag är trött och soffsugen), barabaraBARA, men när pläden Lotten äntligen fanns inne (den brukar vara slut) så… OK då. Följ med hem du, Lotten. Lotten (ej att förväxla med Lotten, även om hon också är skitsnygg) är skitsnygg på min soffa, tillika varm, mjuk och skön. Izzy blev som galen i den.

…och innan jag hade handlat allt jag skulle (hamstrade kattmat med tonfisk på Willys bl a - det är snart den enda sorten som duger åt frk Kräskatt) så var ryggsäcken tung så tung igen. Nåja, det är vardagsstyrketräning.

Oj, säsongens första snöfall drar in över Karlsdal! Det hade jag missat fullständigt om jag inte vore den insomniac jag nu är.

(jag skulle hellre sova. OCH slippa snö. emigrera. jag vill emigrera.)

Tjuvlyssnat i trappen på väg ut till lunch. Tre män diskuterar allahelgona samt medföljande dekorationer:

“Jag gjorde en egen liten pryl, köpte mig en orange paprika som jag karvade ett demonansikte i, sen satte jag dit en röd lysdiod med batteri. Funkade skitbra.”

(och så har folk fördomar mot både mäns och ingenjörers kreativa ådra, detta var manliga ingenjörer och jag tycker idén var ljuvligt nördsöt :))

alla som har katt vet precis hur det är

(Simon Tofield är fantastisk!)

Inflyttning i nya lägenheten den 1/2. Gnyyyyyl, hur ska jag kunna tåla mig? Fick gå in och titta ikväll, massor av förvaring (bra! brabraBRA!), heeelt OK badrum (…men det där med att klämma in ens ett pyttebadkar är nog kört). Kökstapeterna var flottiga och fula (ja, alltså både flottiga och fula), vardagsrummet målat i vitt (helt OK), hallen cool (vit med diskreta små rutor), sovrummet beige - rätt snygga alldeles nya tapeter, arbetsrummet var målat i samma fula gula urinprovsfärg som jag nu har i mitt kök (GISSA hur läckert det kommer att matcha mitt lilla lila skrivbord? :-O *rys* men OK, man kan måla om…). Golven är genomgående rätt OK (ful matta i köket, men annars trägolv).

Tja, inte så attans superkul nånstans om man gillar färg - men färg har jag iofs vilket fall hellre på gardiner, kuddar och möbler än på väggarna i sig. Då är det lätt att byta stil och färg när man vill.

Enda minuset är att jag tror att det kan bli svårt att få in hela min långa bokhylla på nån vägg. Alls. Hupp :) Nåja, det går att dela den i sektioner, men dock. Vardagsrummet kändes litet och sovrummet stort.