Spinster and Spin(n)ster

“Det” är klart nu, även om “det” är modifierat. Initial-”det” som trillade ner i mitt knä för en vecka sedan var en förfrågan om huruvida jag kunde tänka mig att byta våning och gå in som projektledare för ett gammalt komplext och struligt projekt, den nuvarande snubben skulle vandra vidare till annat.

Jag blev chockad men smickrad men livrädd men glad. Att vara “projektledare” kan innebära mycket (eller litet) beroende på företag och yrkesinriktning, men våra projekt är gigantiska och går inte sällan loss på x miljarder kronor så det är ett rätt svettigt åtagande, men stimulerande och KUL såklart.

Hur det nu var så blev det ändrat, engineeringsidan har ont om folk och det var inte lämpligt att lämna iväg en själ (inte ens min solkigt svarta och snoriga, tydligen) till project management. Fine. De får ändå en av mina kolleger till andra uppgifter, så jag antar att det var fifty-fifty, ge och ta, en kan gå men inte båda. (lite synd, för annars skulle vi ha jobbat ihop där, och vi hade starka planer på att utgöra en stenhård task force, komplett med pyjamas och slängkappa - ja, fast bara för en dag och inte inför kund [såklart], bara för att busa ill det lite - det busas på TOK för lite i stora svenska industriföretag.)

De skrapade fram ett annat maffigt köttben åt mig “på nuvarande våning”, det innebär också nya saker (eller nygamla - pengar, planering och people har jag ju hållit reda på förr, om än inte på just detta företaget) som blir (förmodligen) utmaning nog, och med stor sannolikhet mycket intressant och lärorikt. Nyinkommet (kanske enklare än gamla surdegar) projekt, gigantiskt både fysiskt och pekunjärt, och till Spännande Land. Jag är NÖJD. Ny tågtyp med udda utseende och 463 meter (tänk “nästan en halv kilometer” om inte 463 meter låter långt nog) långa tåg, det är en sån grej som jag förhoppningsvis kommer se tillbaka på som ett projekt att vara stolt över (jag är sån, jag har ett antal ställverk (! ja jag kanske är lite lite pervo *tittar i taket*) runt världen som jag med stolthet betraktar som mina “bebisar” - om än en smula kantiga) när det väl blir färdigt.

Det kanske är ett lagom steg, för visst VAR jag skräckslagen över tanken på att hoppa tre snäpp upp i hierarkin utan att passera gå och inkassera 4000 (nej, det var visst ett annat spel det). Nu blir det “bara” två snäpp.

Nu får jag släppa mina favoritkolleger i gamla projektet, det är hårt att släppa det nära samarbetet med en del av dem - men nu kommer jag att få samma befattning i Kinaprojektet som storfavoriten J har i mitt gamla projekt, så med lite tur kan han tänka sig att fortsätta coacha mig in i tågvärlden ändå. Jag letar alltid efter bra mentorer, och han är definitivt en sån.

I morgon ska jag vara med och intervjua första kandidaten som kan bli min efterträdare på det jag gör nu. Hoppashoppas att han är en “bingo”, jag vill att allt ska flyta på snabbt och smidigt nu. I tanken är jag ju redan på väg vidare, och att köra dubbla projekt om så bara för en kort period är TUNGT.

—

Varje gång rädslan slår till - och det gör den, ofelbart, var femte minut (ungefär) - så hör jag Kent i huvudet. Jag sommarjobbade hos honom 2004 (det var absurt att återvända som “sommar-skolbarn” till min gamla arbetsplats när jag var studieledig, men så är det ju) och när hans chef vid ett tillfälle lite skämtsamt frågade “sköter hon sig, Siv?” sa han “Ja, hon är extremt klättervillig”. Johan (chefen) och jag såg ut som frågetecken båda två och Kent utvecklade det hela till “tänk Gunde Svan med bakhalt i en uppförsbacke” och då blev bilden klarare, och till en av de finaste jobbrelaterade komplimangerna jag fått i detta jordeliv. Jag kan verka loj i vardagslivet, men på jobbet blir jag stundtals till en terrier, som inte ger mig förrän det där (bakhala, branta och trista) blir färdigt.

Tiden går, det är snart tre år sen Kent valde att “för egen hand” lämna oss andra kvar med en tung svart sten i magen. Jag, och fler med mig, gråter fortfarande en skvätt över det ibland. Nu när det dessutom snart är årsdagen av Fredrikes död känns det lite extra. Novembermörker, på fler vis än ett.

Man blir så smart när man har hög feber.

Jag jobbar hemifrån i dag eftersom snorandet tilltagit och febern stigit. Har en del måste-bli-klart-granskningsjobb, och det funkar bra mellan varven de piggare stunderna.

En latte gjord på fyrdubbel espresso piggar ju alltid upp lite extra (huvudvärkstabletter tar bättre ihop med en kopp kaffe, det medger t o m DrC ;)). Jag gjorde i ordning maskinen och pysslade med annat under tiden (det är ju ALLTID en bra idé att göra flera saker samtidigt när man är seg i skallen). Efter en stund noterade jag att det normala spluttret uteblev, så jag kastade en blick på Krupsen och tänkte “jag är allt tokig jag, bli sur för att kaffet aldrig blir klart när jag glömt att ens slå på maskinen, hahaha”

*Ploink* så var röda knappen intryckt. On. På. Elektrizitääääät in i apparaten.

Fortsatte pyssla med annat i ett annat rum, gosade med Izzykissen och sa med allra fånigaste rösten “ja, vad ääär det som låter i köket, är det espressoapparaten va, ja, det är det, hööör hur det fräser” (hon är fortfarande lite skeptisk till den, det borde kanske jag också vara) och när det spluttrat färdigt gick jag in i köket för att vittja resultatet av ansträngningarna.

Jaaa. Jaha. Jag hade inte slagit på apparaten från första början eftersom jag ännu inte, uff, hade ställt dit nån kaffekopp? Ja, men vad BRA!

Jag fick helt sonika preparera ännu en batch. Att vrida kaffet ur disktrasan och de brev som låg på bänken kändes lite väl desperat.

Två fusingalster till är använda. Ring och halsband monterade och avsända till nyblivna 40-åringen Suzann - lite fel känsla för årstiden (de doftar sommar och solvarm brun hud), men de matchar tämligen väl till ett par av hennes glasögon, och hon är färgstark nog att kunna ha “bleka smycken” även i november om hon så vill. Och nu när jag ser det på bild känns kedjan alldeles fel - ett limegrönt tjockt läderband hade varit roligare. Nåja, de går ju att modifiera :)