Perfect night?
Man ska överraska sig själv, tänker jag ofta. Jag ska överraska mig själv (därtill “oftare”). Alla borde prova (därav “man” i första meningen).
I går blev det bara i en kovändning så att jag följde med Syrran Surr och Molina ut på oväntat lördagsbus. En lugn kväll, men med ett mål: Sigurdsgatan 25 (det som förr hette Village här i Västerås). Det var - rätt ut - ett jäkla ös. Ebbot har guld i strupen, men hur länge håller han? Han ser inte ut att ta så där värst bra hand om sig själv, men vad vet jag.
“Perfect Day” var alldeles, ja, uff, perfect (kunde inte låta bli) och trummor och orgel allena lät långt mindre absurt än jag på förhand befarade.
Det mest absurda var väl att Patrik Arve krälade runt scenen med en kamera i högsta hugg. Det var inte sällan han tog mer plats än bandet, och det är ju lite… synd. Något i kohohohooonstnäääärligt i framtagande förstås, men, ja, man ska nog ha tagit åksjuketabletter innan man klarar av att se den filmen sedan. Dogmafilm, nån? ;)
Tråkigt nog var det knappast mer än sextio pers där. Synd. Det var en väldigt trevlig kväll, i all sin enkelhet.
