Not-so-Spinster and Spin(n)ster

*klonk* ner på marken igen.

Ont i magen över en nyfödd familjemedlem (tänk att jag blivit gammelmoster! min halvsyster är MORMOR. rynkorna flockas även på mig) som föddes igår och ännu inte riktigt får fart på andning och cirkulation. BIVA och tusen undersökningar, läbbigt ryggmärgsprov idag, inte klokt vad den lilla tjejen får gå igenom under sina första levnadsdagar. Det gör mig ont! Hon är ju vår efterlängtade prinsessa, hon ska ha det bäst i hela världen.

Läkarna tror att de ska klara henne, men inte tusan hjälper det mot magontet just nu.

“Har’u varit i Indien också?” undrade kollega Mats, som skickade följande skylt. Han hade fått det som exempel på hur varningsskyltarna ser ut i ett projekt de ska matcha.

FNYS!

Men lite roligt var det :)

(vi åt faktiskt köttfärssås och spaghetti igår, så det var dags för söndagsmat idag ;))

Marinerad (habanero, tomatsås, tequila, soja, vitvinsvinäger, olivolja, honung, salt och peppar) fläskfilé, rödlökar och zucchini. Mumma.

Tillbehör - ljummen potatissallad. Kokt skivad potatis och rödlök blandad med smet av olivolja, vinäger, persilja, vitlök, stark senap, färsk basilika, salt och peppar. Vänd ihop medan potatisen ännu är varm så gojsar allt ihop sig på riktigt smarriga vis.

Ananas, marinerad i päronvodka och honung. Skall ätas till vaniljglass.

—

Allt blev så löjligt gott att vi bara flinar lyckligt. Så kan man också ha det en alldeles vanlig måndag i slutet av april.

“Jag känner mig hånglig i dag” sa Kristoffer förut. Känna sig hånglig, det var väl ett kanonbra uttryck tycker jag! Varsågod, use it. Mycket sötare än den något klumpigare “hångelsugen”.

ÄNTLIGEN någon som står upp och försvarar den stackars förtalade potatisens heder!

Jag älskar potatis och tycker att det blir rent absurt när folk i förmodad hälsoiver ska slå ner på den, “jag kan/får inte äta kokt potatis”, yada yada.

Jag är en klunsmulla, men jag kan lova att det där som dallrar kring ändalykten - det kan jag INTE skylla på kokt potatis!

(umf, se glassrecensionen nedan, om inte annat ;))

Wooohohoooo, Ben & Jerrys nya ‘wich är ju hur god som helst! Vi skulle bara ta en promenad efter att ha tryckt en varsin förvisso rätt god matlåda men i ett otroligt trist och stökigt lunchrum, solen sken INTE men termometern hävdade 18 grader varmt ändå, klart man ska långpromenera. Och jaaa, man måste ju köpa brittiska tidningar för att leta evenemangs- och shoppingtips och hejsan hoppsan - Pressbyrån vid tågstationen kanske? Jorå. Där fanns de, glassarna. Kakorna som omsluter glassen är så där häääärligt blötsega!

Gå och äta? Näe. Denna goda glass förtjänar att njutas sittande. Vi satte oss på en bänk vid stationen, och insåg först försent att vi verkade mer än nördigt nördiga, som de värsta trainspotters vända mot järnvägen. Yrkes-skador :)

Blædel, Sara, Bara ett liv
Falcones de Sierra, Ildefonso, Katedralen vid havet
Kallentoft, Mons, Sommardöden
Kärnborg, Ulrika, Myrrha
Lapidus, Jens, Aldrig fucka upp
Läckberg, Camilla, Sjöjungfrun
Östlundh, Håkan, Blot

Jag är mitt i massor av böcker, men ingenting förmår riktigt väcka intresse nog att avsluta. Jo, Londonböcker - jag har klämt två stycken den senaste veckan. Andrew Duncans Walking London är riktigt trevlig, vi kommer nog inte att följa någon av hans exakta rutter, men det finns många bra tips på roliga saker som man inte skulle ha tänkt på om man bara passerat förbi. Jag är ju en sån där som gillar små fåniga detaljer, värdelöst vetande, yada yada. Kanske den där lilla, ganska oansenliga men ändå roliga statyn inne i gränden som jag annars bara skulle ha passerat utan att vända på huvudet. Ja, ni vet.

Jag var ju bara tvungen att köpa mig en bok på Världsbokens dag också. Ju. Det blev London topp 10, en liten, lätt-å-stoppa-i-fickan-bok om London, allt igenom upplagd som en bunt tio-i-topp-listor om nästan allt i hela världen (eller åtminstone London), för reapriset 99:-. “Knasigt upplägg” tänkte jag initialt, men med facit i hand var det ett otroligt ROLIGT upplägg, som verkligen fick mig att vilja svepläsa hela boken på en gång (um, ja, det gjorde jag :)). Kristoffer blev lika förtjust som jag.

(Angående London så är den stora frågan just nu Windsor eller Hampton Court? Tål att tänka på. Jag är sugen på båda, men med bara fyra dagar och en hel bunt andra måsten så får man sålla hårt bland de lite mer avlägsna utflyktsmålen. När det gäller shopping har vi allvarliga planer på att överge innerstan och faktiskt kolla in Bluewater som ligger några mil ut från stan. Bluewater är Europas största shopping-mall, bara det låter ju, eh, spännande :))

…och så blev det en relationsroman också. Sådana läser jag VÄLDIGT sällan (åtminstone rena relationsromaner utan en twist av historia eller kriminalfall), men å andra sidan var detta också en liten reseroman i sig, åtminstone om man som jag fascineras av Sicilien och Etna. Helena von Zweigbergks nya bok Ur vulkanens mun är en välskriven historia om en relation i upplösning - hur bra går det egentligen att dra iväg med två barn och “laga” sin relation under en semastervecka? En semestervecka man egentligen kanske inte har råd med, som därför får tillbrngas i ett trångt rum utan luftkonditionering.

Huää, dialogen var så smart och “naturnära” skriven att jag trots att jag tyckte mycket om boken och verkligen ville veta mera tvingades läsa den i små doser. Den gick rakt in i magen, JAG fick ångest av Annas och Mats bråkande.

Jag känner allt mer att en grill börjar bli ett måste. De där fruktgrillspetten…. *aaaaargh*

Fin rejäl och fullstor grill, eller liten och smidig? Det får nog bli liten och smidig, tänk att ha en liten bärbar som man kan plocka med sig ut så att man kan grilla direkt på picnicen. Nåt sånt här kanske? Såg en billigare variant (199:-, som hittat!) på ICA. Frågan är bara hur länge den måste svalna efter användande. Hm.

Nä, det får nog bli en titt i plånboken, och sedan ett inköp. Snarast.

Hur överkänsliga får folk bli?

…sen är jag som så många andra otroligt nyfiken på att se om Lars Norén anslås samma tillmälen och psykatriska diagnoser på grund av sin bok som Maja Lundgren fick på grund av “Myggor och tigrar”.

Min pv cykeldåren har köpt mtb-handskar åt mig. Undrar om han har några skumma dolda avsikter med det? ;) Nu fattas bara hjälm, kläder och… tja, CYKEL.

Jo, jag har ju funderat på en mtb ganska länge, hittade t o m en som jag blev riktigt riktigt sugen på. Vi får väl se hur ekonomin ser ut efter Londonresan. Det blev faktiskt en sorts ofrivillig mtb-vända för några helger sedan, jag hamnade i ett backigt, mjukt och allmänt besvärligt skogsspår med älskade tantcykeln, och det var kanske inte alldeles… optimalt. Jag skulle ju bara ta en smart genväg till “mellanfemman” på Rocklunda. Hmf.

Mitt lilla sidobord är färdigsnickrat nu, förresten. Ekträ, vackert i sig men det känns för blekt där i hörnet. Jag har köpt mörkbrun bets, det blir nog några vändor med penseln trots allt.

Den här (för mig helt okända) lilla tjejen fick mig att tänka “men det där är väl livet på en pinne!” i ordets alla bemärkelser. Djurgårdsutflykt i aprilsol, en smaskigt tjock bok i handen och Den Perfekta Grenen i Det Perfekta Trädet. Hon såg genuint genomnöjd ut, och jag förstår henne PRECIS!

Perfekt picnicträd vid vattnet på Waldemarsudde. Marken var kanske ännu inte sittbar (fast med lite förutseende och en filt så…) men att sitta på en tjock trädgren och värma ansiktet i soliga vattenblänk var inte heller helt fel.

Äntligen, goaste mormor, kom jag mig iväg till det Waldemarsudde du älskade så. Synd att vi aldrig gjorde det tillsammans.

Jag gick runt utan jacka ända till klockan närmade sig 18 och solen gick i moln. Se DET kallar jag vårväder!

Som ett blommande tak i Kungsträdgården.

—

Det monumentalt trista molntäcket sprack upp under lördagskvällen och vi tog en riktig långpromenad då också. Det var lite kyligt (vissa var VÄLDIGT påklädda :)) <— men han har inte riktigt samma isolerande späcklager som jag har ;), men då hade vi ju ännu inte blivit bortklemade av söndagens sol.

Bara lite drygt 2,5 vecka kvar till London nu. Vi börjar försöka varva upp fötterna så att de ska vänja sig vid att gå, gå, gå och GÅ. En av oss (hint: inte jag) är ju en flitig löpare, men att springa en mil och tokpromenera en hel dag är ju ändå inte samma sak.

Vårväder!!

16 grader varmt och sol!!!! Jajamensan.

Inte.

(”ja e inte… eh, jo, ja E bitter!” ;))

Nu hör jag till de där tjejerna som tycker att huvudhår på män är överskattat, och att rakade skallar är vackra - men lite humor var det på FB i dag :))

Frisyrinnehavarna är naturligtvis anonyma *asg*

Jag trodde att jag gjorde den här pastan häromdagen - men det gjorde jag visst inte alls inser jag nu när jag läser receptet igen (jag glömde att skriva ut det då).

Rökt lax - japp, citron, vitlök, svartpeppar, japp - men jag tog röd lök, och bytte dillen mot persilja och saffran. Jag avskyr dill. Strimlad gurka glömde jag, men vräkte å andra sidan ner massor av halverade körsbärstomater i såsen.

Sålunda är receptet bra för den som önskar pasta med rökt lax, och en chans att improvisera lite :-D Det blev inte alls så tokigt, faktiskt. Inte fantastiskt, men en kul variation från de vanliga favoriterna (carbonara eller allra mest älskade såsen med broccoli, zucchini, gorgonzola och vitlök)

Pressande möten två dagar på raken, ingen matlust - det enda jag ville konsumera idag var ickeätliga ting. En himmelsblå tröja som jag inbillar mig kommer att matcha mina ögon. Små fåniga skojpresenter till nån som fyller år i dag. Och bokhandeln, ja, där måste jag ju bara strosa in.

Trots köpförbud (London, London, London - Charing Cross Road, den bok jag inte hittar där finns knappt, tror jag :)) föll jag i omedelbar lust - av egentligen oklara orsaker (varför tog jag ner just den från hyllan?) - och kunde omöjligen lämna affären utan att köpa Gordon Dahlquists bok “The Glass Books of the Dream Eaters“. Jag läser inte Sci-Fi SÅ ofta, men hur kan man mostå något som sägs vara Sherlock Holmes parat med Buffy the Vampire Slayer?

Jag har sedan många år - på plats lokalt - fått inse att mitt förnamn är svåruttalat i Asien. Minnesvärt i Korea var att jag hette miss Sifu. I dag fick jag en ny variant att arkivera, under ett telefonmöte med Kina-bolaget sa någon plötsligt “we already received these documents from essajvii” och det tog en stund innan vi här hemma på svenska sidan insåg att det var s-i-v (”ess-aj-vi”) som avsågs.

Genast började en gammal ooompfande raplåt dunka i skallen. Nu ska jag skaffa mig en präktigt fet guldkedja, sedan ska jag gå runt och skandera “because I’m S-I-V, yeah you know me” (vad hette de? Naughty by Nature va? Ja, men det är ju jag i ett nötskal, klockrent, naughty by nature)

Det är möjligt att jag inte förstår någonting om något alls, men hur kan man INTE tvångsvårda alternativt kemiskt kastrera någon som åkt dit FEM gånger för våld/sexbrott? Fem gånger? Om man åker dit för liknande grova brott fem gånger, visar inte det att något är så allvarligt fel att man inte kan sägas fungera normalt efter avtjänat straff?

Katarina Wennstams syn på saken.

(jag delar den…)

Så kommer (i mitt eget huvud) frågan om integritet upp igen (en helt annan pilsner, men icke desto mindre intressant) - ni minns den om vilka tidningar och TV-kanaler man ska få åtnjuta medan man avtjänar sitt straff. Ska sexualbrottslingar få prenumerera på porrtiningar och se på porrfilmer? Ska man få prenumerera på motsvarande “Guns and Ammo”?

Frågeställningarna är komplexa och jag anser mig inte ha några svart-vita svar. Icke desto mindre får man blöta frågan i skallen ibland. Friska män kan väl “hantera” pornografi, men hur definierar man friska?

Jag hänger inte med något vidare längre, men here goes, jag väntar just nu ivrigt på att få lägga tassarna på följande böcker:

Blædel, Sara, Bara ett liv
Kallentoft, Mons, Sommardöden
Kärnborg, Ulrika, Myrrha
Lapidus, Jens, Aldrig fucka upp
Östlundh, Håkan, Blot

—

Spridda skurar av “men oj titta, halva reapriset” drabbar mig fortfarande. Idag, Åhléns, Fallen av Joyce Carol Oates. 39:-, måste ha.

“En man klättrar över skyddsräckena och kastar sig ut i Niagara-fallen. Han är nygift och har lämnat sin brud kvar i det stora hotellets bröllopssvit. Ariah Erskine, den övergivna, väntar i sju dagar och sju nätter vid fallen på besked om att hennes makes kropp har återfunnits. Ännu inte änka. Under hennes tröstlösa likvaka börjar en osannolik ny kärlekshistoria spira. Hon möter en förmögen jurist som blir betagen i hennes märkliga, världsfrämmande blick och tunna rödlätta hår. Det är så det hela börjar på 1950-talet med de mörkt olycksbådande fallen som bakgrund.”

Hon trollbinder som vanligt från sida ett, efter trettio sidor ser jag ett lysande filmmanus framför mig. I huvudrollen en ung Nicole Kidman, ni vet medan håret ännu var ett otämjt rött krus, näsan spetsig och ickeperfekt. Det där jagade uttrycket hon hade i Lugnt vatten 1989. Nä, jag vet, man kan inte spola tillbaka och göra en film 2008 med en Kidman anno 1989, men nog kan man få dröm-casta.

Det har talats Nobelpris i samband med Oates i så otroligt många år nu. Hon är 70 år, kan nån vara så vänlig och ge det till henne medan hon ännu har nån glädje av det?

Tack på förhand, hälsar frustrerad Oates-beundrarinna.