oro
Jag VET att det är en rutinoperation och jag VET att de gör det varje dag - men en narkos är en narkos och min stackars kisse blir av med livmoder och äggstockar idag, det är ingen liten grej. Samtidigt blir hon ID-tatuerad i örat. Jag blir inte lugn förrän jag plockar ut henne igen 15.30, men antar att de ringer om något skulle hända innan det.
Så ont hon kommer att ha, kraken. Och att en kollega sa “vår katthona blev SÅ förändrad efter sin operation, det var inte roligt alls” var INTE rätt sak att höra alldeles nu, min katt är ju perfekt som hon är (”trevlig och livlig” skrev veterinären(* i journalen - “trevlig”, ja snudd på SLAMPIG eftersom hon först rejsade tjugo varv runt rummet innan hon slutligen hoppade upp i hans knä medan han skrev).
Jojo, jag vet, för det mesta blir det ingen försämring alls. Jag är orolig ÄNDÅ. Basta.
*) jag VET att man inte riktigt “får” jämföra barn och husdjur, men det kändes för mig ungefär som jag antar att det känns för en förälder som får beröm för sitt duktiga barn på ett kvartssamtal i skolan :)
Oro lever alltid sitt egna lilla liv. Sällan hjälper det att tänka rationellt. Håller i alla fall tummarna för att allt går väl och att hon blir lika trevlig och livlig som innan.
Comment by uje — April 3, 2008 @ 10:36 am
Min kisse blev inte det mninsta förändrad (jag vet att det inte hjälper, jag ville bara uppväga det negativa du fick höra). Tumhåll.
Comment by Carin — April 3, 2008 @ 12:24 pm
Tack för tumhåll och omtankar. Mina katter har ju alltid också mått bra efteråt, men Izzy har en särställning bland alla dem också, så här har jag aldrig reagerat förut…
Comment by semestersiv — April 3, 2008 @ 1:40 pm
Man får visst jämföra!
Comment by Skylla — April 4, 2008 @ 10:20 am
*skrattar*
Hoppas Izzy mår bra nu. Huruvida man ska jämföra katter och barn är ju bara en fråga ifall man har individer av båda sorter … annars är katter kattmattars barn och barn barnmammors katter. Liksom. Sen håller jag med uje däruppe, känslor och förnuft (rationalitet) är inte alltid kompatibla.
Men när man får “beröm” för barnens egenskaper på kvartssamtal tänker man (jag) alltid “men jag har ju inte gjort något, så jag kan inte hjälpa att de är som de är”, men det är klart det är roligt när de utmärker sig på något sätt som andra _också_ ser … själv ser man ju hur de är de mest otroligt, fantastiska, mest unikt intelligenta och potentiellt visaste människorna i hela världen :-D.
Och förresten hade vi just grannens slyngel till katt härinne, helt oblygt intravandes kom han. Jättesöt … när man ser den på avstånd! Inte i vår soffa! :D
Comment by thebe — April 4, 2008 @ 6:20 pm