Spinster and Spin(n)ster

(vi åt faktiskt köttfärssås och spaghetti igår, så det var dags för söndagsmat idag ;))

Marinerad (habanero, tomatsås, tequila, soja, vitvinsvinäger, olivolja, honung, salt och peppar) fläskfilé, rödlökar och zucchini. Mumma.

Tillbehör - ljummen potatissallad. Kokt skivad potatis och rödlök blandad med smet av olivolja, vinäger, persilja, vitlök, stark senap, färsk basilika, salt och peppar. Vänd ihop medan potatisen ännu är varm så gojsar allt ihop sig på riktigt smarriga vis.

Ananas, marinerad i päronvodka och honung. Skall ätas till vaniljglass.

—

Allt blev så löjligt gott att vi bara flinar lyckligt. Så kan man också ha det en alldeles vanlig måndag i slutet av april.

“Jag känner mig hånglig i dag” sa Kristoffer förut. Känna sig hånglig, det var väl ett kanonbra uttryck tycker jag! Varsågod, use it. Mycket sötare än den något klumpigare “hångelsugen”.

ÄNTLIGEN någon som står upp och försvarar den stackars förtalade potatisens heder!

Jag älskar potatis och tycker att det blir rent absurt när folk i förmodad hälsoiver ska slå ner på den, “jag kan/får inte äta kokt potatis”, yada yada.

Jag är en klunsmulla, men jag kan lova att det där som dallrar kring ändalykten - det kan jag INTE skylla på kokt potatis!

(umf, se glassrecensionen nedan, om inte annat ;))

Wooohohoooo, Ben & Jerrys nya ‘wich är ju hur god som helst! Vi skulle bara ta en promenad efter att ha tryckt en varsin förvisso rätt god matlåda men i ett otroligt trist och stökigt lunchrum, solen sken INTE men termometern hävdade 18 grader varmt ändå, klart man ska långpromenera. Och jaaa, man måste ju köpa brittiska tidningar för att leta evenemangs- och shoppingtips och hejsan hoppsan - Pressbyrån vid tågstationen kanske? Jorå. Där fanns de, glassarna. Kakorna som omsluter glassen är så där häääärligt blötsega!

Gå och äta? Näe. Denna goda glass förtjänar att njutas sittande. Vi satte oss på en bänk vid stationen, och insåg först försent att vi verkade mer än nördigt nördiga, som de värsta trainspotters vända mot järnvägen. Yrkes-skador :)

Blædel, Sara, Bara ett liv
Falcones de Sierra, Ildefonso, Katedralen vid havet
Kallentoft, Mons, Sommardöden
Kärnborg, Ulrika, Myrrha
Lapidus, Jens, Aldrig fucka upp
Läckberg, Camilla, Sjöjungfrun
Östlundh, Håkan, Blot

Jag är mitt i massor av böcker, men ingenting förmår riktigt väcka intresse nog att avsluta. Jo, Londonböcker - jag har klämt två stycken den senaste veckan. Andrew Duncans Walking London är riktigt trevlig, vi kommer nog inte att följa någon av hans exakta rutter, men det finns många bra tips på roliga saker som man inte skulle ha tänkt på om man bara passerat förbi. Jag är ju en sån där som gillar små fåniga detaljer, värdelöst vetande, yada yada. Kanske den där lilla, ganska oansenliga men ändå roliga statyn inne i gränden som jag annars bara skulle ha passerat utan att vända på huvudet. Ja, ni vet.

Jag var ju bara tvungen att köpa mig en bok på Världsbokens dag också. Ju. Det blev London topp 10, en liten, lätt-å-stoppa-i-fickan-bok om London, allt igenom upplagd som en bunt tio-i-topp-listor om nästan allt i hela världen (eller åtminstone London), för reapriset 99:-. “Knasigt upplägg” tänkte jag initialt, men med facit i hand var det ett otroligt ROLIGT upplägg, som verkligen fick mig att vilja svepläsa hela boken på en gång (um, ja, det gjorde jag :)). Kristoffer blev lika förtjust som jag.

(Angående London så är den stora frågan just nu Windsor eller Hampton Court? Tål att tänka på. Jag är sugen på båda, men med bara fyra dagar och en hel bunt andra måsten så får man sålla hårt bland de lite mer avlägsna utflyktsmålen. När det gäller shopping har vi allvarliga planer på att överge innerstan och faktiskt kolla in Bluewater som ligger några mil ut från stan. Bluewater är Europas största shopping-mall, bara det låter ju, eh, spännande :))

…och så blev det en relationsroman också. Sådana läser jag VÄLDIGT sällan (åtminstone rena relationsromaner utan en twist av historia eller kriminalfall), men å andra sidan var detta också en liten reseroman i sig, åtminstone om man som jag fascineras av Sicilien och Etna. Helena von Zweigbergks nya bok Ur vulkanens mun är en välskriven historia om en relation i upplösning - hur bra går det egentligen att dra iväg med två barn och “laga” sin relation under en semastervecka? En semestervecka man egentligen kanske inte har råd med, som därför får tillbrngas i ett trångt rum utan luftkonditionering.

Huää, dialogen var så smart och “naturnära” skriven att jag trots att jag tyckte mycket om boken och verkligen ville veta mera tvingades läsa den i små doser. Den gick rakt in i magen, JAG fick ångest av Annas och Mats bråkande.