Spinster and Spin(n)ster

Brainflakes skriver smart formulering om nulycka kontra wowlycka. Kanonbra!

Jag har blivit otroligt bra på nulycka. I går hade jag nulycka, även om man kanske skulle kunna tro annat.

Saker skulle ju skickas till andrasidanjorden, jag hade enligt ursprungsorder byggt vidare på det som fanns (och som en gång kom just från andrasidanjorden). Allt skulle skickas i går morse, men jag skulle invänta go ahead från höjdare.

8.30 ringer höjdaren, säger “Näää, det [som jag från början fick från dem, n b ;-D] ser förJ*VLIGT ut med det där upplägget, vi behöver göra ett eget dokument istället”.

Ehum.

Andrasidanjorden måste ha det på morgonen i dag (det som är morgon för dem är mitt i natten för oss), jag skulle sitta i höjdarmöten hela dagen i går. What to do?

Jag blev inte ens arg. Eller trött. Jag var beyond. Jag bara flinade. Meddelade andrasidanjorden om läget, killen där svarade “keep your smile, and a copy of the old version” och jag gjorde båda, just in case.

Efter mötena gjorde jag en helt ny mall efter konstens alla regler, tog så med mig pärmarna med testinstruktioner ut i solen (klockan var ändå 16.30 och jag hade varit på jobbet sedan 7) och satt sedan på en filt i Rudbecksparken med alla mina A3:or och den tjocka pärmen framför mig. Insikterna haglade och pennan glödde. Faktiskt.

Det var där nulyckan inföll. En varm och solig försommarkväll, en rolig hund som lekte en bit bort, en ljuvlig doft av syrén och så dessa arbetsuppgifter som är så genuint roliga.

Var klar vid 19-tiden, cyklade hem, vi åt bra och gott (viktigt vid stress!), sedan åkte vi (Kristoffer var snäll nog att sympatifölja med en stund, han har det också körigt nu) tillbaka till jobbet igen och skrev det sista. 21.20 tryckte jag på “send” och den känslan som spred sig i kroppen då är kanske inte så svår att tänka sig.

Jag tror att det skönaste av allt var att slippa ilskan (eller för den delen paniken), att just för denna gången bara göra. Så blir jag av beröm, och beröm har jag fått mycket av de senaste dagarna. Det är både bra och dåligt att gå loss på och drivas av sug efter beröm, men just nu är det ju ganska bra. Ju.

—

Senare: Jag måste ASGARVA, för nu KOM det respons från andrasidanjorden - de ville inte alls ha det så noggrannt som jag hade gjort det nu, de ville ha den gamla versionen :-D :-D :-D

Vilken tur då att jag BÅDE “kept my smile and a copy of the old version :-D”

Och i sanningens namn så var det otroligt värdefullt för mig rent pedagogiskt att göra det där jag gjorde i går. Insiktermna haglade, som sagt, och det var både roligt och skönt.

Ajvide Lindqvist, John, Människohamn
Blædel, Sara, Bara ett liv
Jansson, Anna, Inte ens det förflutna
Jungstedt, Mari, Den mörka ängeln
Kallentoft, Mons, Sommardöden
Keyes, Marian, This charming man
Loe, Erlend, Gör vad du vill
Läckberg, Camilla, Sjöjungfrun
Persson, Leif G. W., Den som dödar draken
Robinson, Peter, Kall som graven
Svensson, Amanda, Hey Dolly
Swedenmark, Eva, Hallon och hat
Weisberger, Lauren, Chasing Harry Winston

—

Jag fortsätter Arne Dahl-kalasandet med Europa Blues. Jag är så fast i A-gruppsbehovet nu att jag redan på förhand sörjer att jag bara har 4,5 bok kvar i serien att njuta av. Sen är det slut, sägs det. En dekalog. Det tråkiga är att det alltid (nåja, men oftast) är de bra författarna som är karaktärsfasta, säger de att de ska avliva en serie så gör de oftast det, till skillnad från mer mediokra diton som gör avsteg på avsteg.

Jaja. Om 4,5 böcker om A-gruppen kanske jag har tröttnat. Fat chance.

Arnald! Snälla! Hitta på ett nytt gäng.

Tänk att ett par såpass fula ord som “du har fan KOLL på det här!” kan värma så otroligt, mitt i stress och press och förtvivlan.

Det var dags för första redovisningen av det jag kommit fram till som test manaaaaschär i dag, och det där var orden jag fick. Lycka. Nu ska jag skicka det till andrasidanjorden, vi får väl se vad de säger.

(bara jag inte jinxade allt nu, bara för att jag gonade mig en stund)

Jensens Bøfhus har öppnat i Västerås (i Kina-Thais gamla lokaler *gråt* jag saaaknar Kina-Thai), dags att lunchtesta det då.

Ja. Nja. Priserna på lunchmenyn ser ju OK ut vid första anblicken men… ingenting ingår mer än maten. 19:- för mineralvatten kommer till, precis som kaffe. Maten i sig smakade otroligt bra (en varsin BBQ-burgare a 89:- - lite dyrt för en vanlig lunch men vi var trötta och sega och UNNADE oss det i dag!), men vi fick vänta en halvtimme på att få den, och sedan femton minuter till för att betala den. Det fungerar ju inte riktigt på lunchen.

Så - nja. De får nog bli lite varmare i kläderna. Och sänka priserna lite.

Det allra fnissigaste var när vi skulle betala och servitrisen sa “jag måste hämta en miniräknare…” (89 + 19) med tillägget “…bra på huvudräkning är man ju inte” i ett sånt där svepande liksom allmängiltigt ordalag (”man” lät som “alla vi tre runt bordet”, trots att 2/3 av oss runt bordet mumlade 108). Där satt jag mittemot en människa som lic:at i reglerteknik. Då ÄR man bra på matte. Huvudräkning också. Oftast. (TROTS att man är kvinna, blond, lång och snygg ;))

—

Dagens favvo-FB-statusrad: Xxxx Xxxxx is back at work. How fun is that on a scale…?

Skön svengelska från Schweiz.

—

Å nej, jag har ju högerbena! Äntligen förstår jag varför jag fortfarande inte är president i USA. Puh. Jag får väl gå hem och… kamma mig. “Klipp dig och skaffa dig ett jobb” heter det ju. Eller så har jag jobb så det räcker. Jaa.

Tack gode gud för gamla, rutinerade och bestämda kolleger.

“Är du här redan?” sa P som annars alltid brukar vara först på jobbet - jo, det var ju lika bra att kliva upp tidigt och cykla iväg, för jag var ändå så stressad att jag var uppe under natten och skrev ner saker som inte fick glömmas bort samt hastigt uppkomna idéer.

“Det skriver du övertid på” sa han, med den där finlandssvenska och bestämda rösten. Det var inte ens ett förslag, det bara var. Och han har ju rätt. Jag har trillat ur det gamla luttrade jobbjaget (hon den där som jag var före Uppsalavändan), så jag hade nog inte kommit på tanken själv.

P går i pension under sommaren, ingen kan övertala honom att stanna. Det är lite halvkatastrof på många vis, det.

—

För att kontra all stress och allt elände så tänker jag på årets midsommar, som kommer att spenderas här. Torsmo, granne med Paradiset.

Jag har känt mig så liten så ofta på sistone. Liten och maktlös. Dödsfall i kärestafamiljen, lilla A som är så illa sjuk och i dag ett samtal med en vän som miste sin nya käresta i en älgkrock i natt. Livet far sannerligen inte alltid så varligt fram med människorna runt mig (tja, periodvis inte med mig heller) och där står jag som ett fån brevid och klamrar mig fast vid det lilla jag vet om alltet och kan ingenting göra. Och det absurda är att allt man för en stund VILL göra är att fullständigt ge upp, luta sig tillbaka och tänka “alltig suger”, men det är samtidigt det sista man kan eller FÅR göra.

Livet är ju så skört. Kl 02.30 - 06.00 natt mellan lördag och söndag skjutsade vi Kristoffers mamma och syster till Skavsta t o r (ja, alltså, de klev ju av i Skavsta, det var bara vi som for t o r om man ska vara petnoga). Det blev inte bara en panikinbromsning under den resan, och vi sa just det - vilken tur man måste ha ibland.

Jag har kört en hel del under vår- och försommar-nätter, men jag har aldrig sett något liknande. På dessa… vad blir det, 30? Ja, på dessa ca 30 mil passerade vi, ibland obehagligt nära, två älgar (på olika ställen), ungefär tjugo rådjur, rävar, harar, grävlingar, katter… ja, alla djur var som tokiga. De varnade också i natt-radion för att det var extremt vilt-tätt på vägarna i hela landet.

—

…och det här är bara så obehagligt och sjukt så det finns inte. Stackars familj!

Vill man sucka och himla med ögonen en stund så kan man alltid läsa debattinläggen på expressen.se. I dag tycker signaturen Roland X att det är dumt att glamourmodellerna byter ut silikoninläggen mot mindre diton med argumentet

“Kvinnor skall se ut som kvinnor, inte som outvecklade barn.
Det är jättetråkigt om pedofilidealets platta bröst har blivit norm. “

(man kan ju alltid hoppas att han är en ironisk låtsasfigur ;))

Hur många tycker att Björn Gustafsson är urgullig här hemma, men att han sjönk som en sten i Eurovisionstjossanet i går? Räck upp en hand.

Ajvide Lindqvist, John, Människohamn
Blædel, Sara, Bara ett liv
Jansson, Anna, Inte ens det förflutna
Jungstedt, Mari, Den mörka ängeln
Kallentoft, Mons, Sommardöden
Keyes, Marian, This charming man
Loe, Erlend, Gör vad du vill
Läckberg, Camilla, Sjöjungfrun
Persson, Leif G. W., Den som dödar draken

—

Jag börjar läsa annat, men återvänder hela tiden till kriminalromanerna, det är det enda mit slitna hjärna orkar med just nu. Håkan Östlundhs “Blot” är avslutad, den var alldeles OK men långt ifrån hans bästa. Jag fortsätter så med Arne Dahls Upp till toppen av berget. Böckerna om A-gruppen känns som gamla kompisar - men vet vad man får, genomgående hög kvalitet och det är alltid lika trevligt att återvända till huvudpersonerna. Jag har inte riktigt läst dem i rätt ordning och det är ganska dumt, de vinner nog på att man gör det.

Jan Arnald, som Arne Dahl egentligen heter, satt och signerade sina böcker på Bokmässan - jag undrade hur han signerade dem? Som Jan eller Arne? Nej, jag tog aldrig reda på det, trots att man kunde få en kanondeal på böckerna i montern (men det kunde man ju i så MÅNGA montrar, så kassen med böcker var redan tung ack så tung :)).

Kristoffer är sneakers-och-jeanskillen personifierad, alltid snygg i det han har men svår att föreställa sig i kostym. I morse åkte kostymen på för första gången sedan vi började umgås och vem var den DÄR snygge killen? Va, är han min? Oj! :-O

Man kunde bara ha önskat att kostymen hade åkt på av en roligare anledning än begravning, men så blev det nu och stackar’n har många mil att köra fram och tillbaka över dagen i dag.

Och han kommer fortfarande vara fin(ast) som sneakers-och-jeanskillen också, såklart.

Här går jag och fryser och ältar skitväder - så hittar jag tillbaka till Fallfrukt efter LÅNG bortavaro (men sajten var nere så ofta ett tag att jag glömde bort den) och Bastets bild fick mig att (f)rysa!

Jag ska sluta gnälla. Jag ska. Men LITE surt är det att cykla till jobbet med handskar på tassarna i slutet av maj. Lite. Mpf. Jag bor ju ändå söder om Dalälven!

—

Jag skrev nyss på FB att jag är så trött att jag nästan dör ihjäl. Magen jävlas, magkatarr, och det är en dålig kombo med trötthet (även om de hänger samman, på vissa vis).

Hur man gör mig pigg/snäll/glad:
1) kaffe
2) chili

Båda delarna högst olämpliga nu. jag försöker att byta någon av de ungefär tio (nej, det är inget skämt) dagliga kaffekopparna mot grönt te, men det gör mig vare sig pigg eller snäll. Smärta.

Hur jag ska klara mig utan chili återstår ännu att se. Det finns ju de som talar om kärlek het som chili, men efter riktigt bra och het kärlek blir jag bara trött-nöjd-slö och vill sova. Fungerar alltså inte :)

Femton minuter innan Kristoffer kom hem läste jag ut Aldrig fucka upp - tur var kanske det, för det var länge sedan en bok gjorde mig RIKTIGT så asocial. Tät upplösning, minst sagt.

Går genast vidare med nästa kriminalroman, Håkan Östlundhs Blot är inte alls tokig den heller.

Efter det här deckarstimmet blir det nog lite historiska romaner igen, tror jag. Londonbesöket triggade igång det gamla Tudorsuget, och efter tips från AnnMarie råkade jag visst beställa en bunt böcker av Alison Weir.

Kristoffer är i Skövde och pysslar om sin mamma, kvar hemma är jag och tar det lugnt för vad som känns som första gången på tre veckor.

Har varit långsnuvig/hostig dessa tre veckor och ironiskt nog har de krönts av en rejäl arbetstopp och en Londonresa (jag var riktigt sjuk på lördagskvällen - sålunda blev den inte mer rafflande än att vi åt indisk take away i sängen på hotellrummet, underligt nog var detta en av de absolut mysigaste stunderna på hela resan). Jag skulle ha rest till Karlstad för att titta till mamma/syster yster/Maria/prinsessan Andrea, men det sista de behöver är att bli smittade av mig - på BIVA ska man inte ens fundera på att gå in om man rasslar som jag. Sålunda: hemma, såsande i nattlinne. Jag huttrar och fryser, så duntäcket får följa med från sängen till soffan. Mys.

Svepläser Aldrig fucka up av Jens Lapidus och överallt läser jag att den är sämre än Snabba cash men icke desto mindre är det som om det finns en krok i boken som bara DRAR mig igenom. Snabba cash blev en kopiös succé, jag tror inte att Aldrig fucka upp kommer att floppa heller - ändå tror jag att båda böckerna tappar en rätt stor vanlig deckar-läsarskara, den äldre generation som inte riktigt hajar tugget. Mycket slang.

Böckerna sägs vara otroligt populära också bland “buset” (*lol* jag skriver som den förfärliga snuten Thomas i boken skulle prata :)) så man kan sannerligen fascineras över hur den så fläckfritt bildsköne medelklassmänniskan Lapidus har plockat upp så mycket han inte “borde” veta. Jo, han är färdig advokat nu, men det är vad jag kan förstå inte förrän det senaste året han gått från affärsjuridik till brottmål.

Annat läst på sistone är Jo Nesbøs fantastiska kriminalroman Rödhake. Boken pendlar mellan nutid och andra världskriget, Nesbø erkänner utan omsvep i pocketupplagans extramaterial att hans far var en av de män som kämpade för tyskarna under kriget, och mycket av de initierade beskrivningarna har han också fått av fadern innan denne dog. Läsvärt om en tid i Norges historia som åtminstone jag hade väldigt dålig koll på förut.

Huvudvärken plågar mig, det är dags att återvända till soffhörnet. Bis später!

Eftersom det är dumt att ha för lite att göra på jobbet så har jag tagit på mig ytterligare ett uppdrag (det tangerar arbetsuppgifter från förr, jätteroligt!) så nu ska jag vara manager (läs det manaaaascher, det är så vi kallar det ;)) för typtestplaneringen också. W på grannavdelningen - som brukar göra typtestplanering och dylikt - brukar få heta “Dr Snuggles”, så nu är det beordrat från hans chef att jag bör att gå under kodnamn “Kosmoskatten“.

Hädanefter kommer kollegerna följaktligen att finna mig sittande i ett träd ute på gården, endast iklädd ett väldigt drogat flin och konstiga pluppar på öronen.

Bäva.

Towern är en ständig storfavorit, och det var det enda vi betalade inträde till på hela resan (alla de stora muséerna är otroligt nog gratis!). 16,50 pund, och värt varenda öre. Kristoffer blev lika frälst som jag.

Henrik den åttondes blygdkapsel var sannerligen inte blyg(d)sam.

Jag visste inte ens att kvinnor fick bli Yeoman Warders, men tiderna ändras. Yay!

—

Hackney Rd (Shoreditch) är minst sagt speciellt. Hela området boomar, men här och var ser det ut som vilken gata som helst på… Sri Lanka. Ungefär. Vårt hotell var alldeles nyöppnat, drygt en månad gammalt, men resten av gatan var inte riktigt lika fräsch. Vi tyckte att det var kul, men jag kan tänka mig att alla turister inte blir lika glatt överraskade.

Ja, men man SER ju hur elegant stället är!

—

British Museum - detta fantastiska gratisnöje. Kristoffer ovanför, kattmumie nedanför. Ja, om nån undrade :)

Blommig solklänning och nya Dr Martens, ur fågelperspektiv.

—

I många delar av världen skyltar vi i andan “hörru turistelände, ge f*n i att bada i fontänen!”. I London kontrar man med ett vänligt “Not safe for public use”. Sweet.

(vi satt på Trafalgar Sq med stekheta ömmande fötter i söndags kväll, det kostade på att vara “safe” och inte bada i det läget kan jag meddela ;))

—

Imperial War Museum. “Gatskyltar” som soldaterna gjorde för att piffa upp (nåja) skyttegravarna under första världskriget.

Den Förbjudna Bilden. Förbjudet-att-plåta-skyltarna på Tate Modern var så små (och satt bara en enda på var våning :-O) så jag hann pinsamt nog hala upp kameran och föreviga Kristoffers första möte med Pollock innan en mycket artig vakt sade till mig att jag inte fick plåta ens utan blixt. Hupp.

(…”medan de andra fikar”, del 34587360 ;))

Ajvide Lindqvist, John, Människohamn
Blædel, Sara, Bara ett liv
Jansson, Anna, Inte ens det förflutna
Jungstedt, Mari, Den mörka ängeln
Kallentoft, Mons, Sommardöden
Keyes, Marian, This charming man
Lapidus, Jens, Aldrig fucka upp
Läckberg, Camilla, Sjöjungfrun
Persson, Leif G. W., Den som dödar draken
Östlundh, Håkan, Blot

Det är som alltid mest lättviktsböcker på listan, men de böcker av lite mer allvarlig karaktär som jag vill läsa köper jag helt sonika.

—

Jag ska få hämta Lapidus-boken idag, tjohooo! Jag saknar inte direkt ny läsning, det kom en stor kartong (gemensamt inköp med K, så det var inte BARA mitt fel att lådan vägde fyra kg) från adlibris igår, men den där har jag en svag aning om att jag kommer ha svårt att låta bli att börja läsa med en gång.

I gårdagens låda fanns bland annat Jan Stenmarks “Storpack“, jag fnissade gott åt många av bilderna men kunde samtidigt besviket konstatera att jag saknade en hel del av de gamla klassiska storfavoriterna.

Mamma ska få Elvis: en liten stund med katten Sonny i morsdagspresent (ja, jag provläste naturligtvis!) och åt den skrattade jag så att jag grät, detsamma gjorde Kristoffer. En aning tunn, men värd varenda öre för den som tycker om katter och aldrig upphör att förbryllas över livet med dem. Väldigt tunn men mycket roande var också “Det bästa ur Nordisk Familjebok“.

Jo, det blev många humorböcker den här gången. Jag behövde det. Annat spännande i paketet var bl a “Spook” av Mary Roach (samma Mary som skrev den ljuvliga “Stiff“), “Överklass” av Susanna Popova och “The Dirt” av Neil Strauss. “Vilt blandat, allting vunnet”, som vanligt.

Med brännblåsor på ryggen (jag) och shorts på benen (Kristoffer) klev vi ut från Arlanda terminal 2 inatt. Brrrr, vad är detta? Från tropisk värme i London (ja, även på natten) till nollgradigt i Sverige? Huvva!

Det där med brännblåsorna var ju synnerligen amatörmässigt, men jag fattade inte att solen tog så illa. Det värmde ju på nacken och ryggen när vi gick (blommig solklänning och nya svarta Dr Martens-Mary-Janes (* (kombinationen man aldrig anade att den fanns, men det gör den :) kolla in de som heter Cissie Mary-Jane] på fötterna - jag kände mig FIN :)) och jag lade en tröja över axlarna i - vad jag trodde var - god tid, men det var visst inte god tid.

Vi har gått och gått och gått och verkligen haft det kanonbra. Vi orkade inte ens hälften av det vi planerade (åh, jag är så förvånad… inte :)), vi kostade på oss att ta det lugnt. Kristoffer blev lika kär i stan som jag redan är, så det är inte direkt otroligt att vi hinner med allt det där vi prioriterade bort nu en annan gång. Vi kostade t o m på oss att ta en liten tupplur i gräset i Hyde Park i går innan vi åkte till Heathrow. Vi hörde hur det liksom började låta nerifrån fötterna… en känd melodi, men lite annan text:

Fötterna protesterar
fötterna har fått nog
fötterna vill ha frihet
ifrån sin trånga sko

Summa summarum: precis vad vi behövde, sol och god mat och distraktion från jobbstress och privat ledsenhet. K miste en närstående familjemedlem efter lång tids sjukdom förra veckan, och jag är ledsen och orolig för den lilla nyfödda prinsessan som fortfarande inte alls mår bra. Det var skönt att få tänka på annat en stund, vi behövde det.

Bilder kommer!

*) jag hittade visst ett par grova bruna Mary-Janes från FLY London också. Hupp. Man får passa på, det är sällan skomodet och min smak stämmer överens ;) …ja, och så blev det kanske lite fler/andra skor förutom det. Också. Umf. *rodna* Jag fick lov att kasta de andra svarta favvoskorna (också grova Mary-Janes) innan vi åkte, de var bara helslut, så jag är jätteglad att jag hittade nya liknande skor nu.

Blædel, Sara, Bara ett liv
Falcones de Sierra, Ildefonso, Katedralen vid havet
Kallentoft, Mons, Sommardöden
Lapidus, Jens, Aldrig fucka upp
Läckberg, Camilla, Sjöjungfrun
Persson, Leif G. W., Den som dödar draken
Östlundh, Håkan, Blot

—

Äntligen ger Leif GW Persson den förfäääärlige Ewert Bäckström en egen bok. Vi får väl se om han tar livet av honom nu. På Bokmässan avslöjade han att otaliga poliser bett honom ta Bäckström av daga.

“Katedralen vid havet” ska jag få hämta i dag, det ser jag fram emot. samtidigt återlämnar jag Ulrika Kärnborgs vackra men inte helt okomplicerade bok “Myrrha”. Vilket språk! Vilken tidskänsla! Det viktorianska England får liv (framförallt Londonskildringarna är alldeles ljuvliga) i en annorlunda kärlekshistoria om passion och beroende. Huvudpersonerna har funnits på riktigt, det är otroligt intressant att följa dem i Kärnborgs tolkning. rekommenderas!

Jag hade telefonmöte med våra kolleger i Kina i morse, de reagerade på att jag låter som [insert valfritt fult ord]. “You need to take care of your body” sa de, och jag försökte förtvivlat förklara konceptet “pollenallergi” för dem. Det gick inget vidare :)

Efter mötet slog jag lite i mina böcker och skrev så - på en smula kantig pinyin - “Wo dui hua fen (花粉) guo min” (jag är allergisk mot pollen) och de fattade vad jag menade.

祝你早日康复 “Zhu ni zao ri kangfu” kom det tillbaka. (”May you get well quickly”!)

Det känns lika kul som när jag var i Kina några månader 1998 och tränade lite i smyg på att skriva 瑞 典 (”Ruidian” = Sverige) för att kunna få till det på vykorten. Jooo, man kan skriva Sweden men det är inte lika kul.

Jag hade inga större förhoppningar om att lyckas, för mig ÄR det ju streck hit och dit och ett lite för långt eller för smalt eller vad som helst kan ju ändra betydelsen alldeles fullständigt när man som jag egentligen inte har en aning om vad man egentligen håller på med.

“Does this mean anything?” frågade jag en av kundens representanter och han sken upp och sa (ja, fast på engelska då) “Men, det står ju Sverige!”. Vi blev lika lyckliga båda två. Sällan har jag varit så stolt över min handstil ;)

Japp, jag älskar språk.

Ändå har jag nu i snart två månaders tid sagt nej, nej, nej och nej om att åka till Kina och jobba i drygt ett år. De hade till och med tänkt till lite extra och lockade med att de skulle ordna jobb till K, så att han kunde följa med om jag svarade ja till att ta tjänsten (jag skulle bli nåt chefaktigt, absolut inte sånt som jag gillar m a o) ifråga - men icke. Jag bara VILL inte. De där ynka fem procenten av mig som tycker att det skulle vara utmanande och utvecklande drunknar i resten av mig, alla mina 95% som bara får ont i magen av blotta tanken.

…och detta - att jag sätter mig och skriver en bloggtext istället för att gå ut i fikarummet tillsammans med de andra - är kanske inget bra tecken men jag är så sliten så sliten nu. Jag vill bara SOVA! Eller, kanske åka till London. NU!

Jag går omkring med mina livsprinciper i en plastpåse och undrar vad jag ska göra med dem. Sälja dem på blocket? Skänka till myrorna?
Vem skulle vilja ha den vuxnes version av barnteckningar? Mamma?

Veckans bästa text kommer från Brainflakes: Dagens näradöden-upplevelse

(trött, slut och väldigt igenkännande? jag? jajamensan)