mindre än ett sandkorn
Jag har känt mig så liten så ofta på sistone. Liten och maktlös. Dödsfall i kärestafamiljen, lilla A som är så illa sjuk och i dag ett samtal med en vän som miste sin nya käresta i en älgkrock i natt. Livet far sannerligen inte alltid så varligt fram med människorna runt mig (tja, periodvis inte med mig heller) och där står jag som ett fån brevid och klamrar mig fast vid det lilla jag vet om alltet och kan ingenting göra. Och det absurda är att allt man för en stund VILL göra är att fullständigt ge upp, luta sig tillbaka och tänka “alltig suger”, men det är samtidigt det sista man kan eller FÅR göra.
Livet är ju så skört. Kl 02.30 - 06.00 natt mellan lördag och söndag skjutsade vi Kristoffers mamma och syster till Skavsta t o r (ja, alltså, de klev ju av i Skavsta, det var bara vi som for t o r om man ska vara petnoga). Det blev inte bara en panikinbromsning under den resan, och vi sa just det - vilken tur man måste ha ibland.
Jag har kört en hel del under vår- och försommar-nätter, men jag har aldrig sett något liknande. På dessa… vad blir det, 30? Ja, på dessa ca 30 mil passerade vi, ibland obehagligt nära, två älgar (på olika ställen), ungefär tjugo rådjur, rävar, harar, grävlingar, katter… ja, alla djur var som tokiga. De varnade också i natt-radion för att det var extremt vilt-tätt på vägarna i hela landet.
—
…och det här är bara så obehagligt och sjukt så det finns inte. Stackars familj!
Vad säger man? Orden är svåra att finna när man behöver dem, en beröring säger så mycket mer. Eftersom det här är internet får det bli en mental beröring.
Kram Åsa
Comment by Åsa H — May 26, 2008 @ 3:28 pm
Om du visste vad ditt samtal betydde. Du är så fin, finaste Siv.
Och livet kommer att gå vidare. Men inte just nu…
Comment by Tea — May 26, 2008 @ 3:50 pm
Ja ibland känner man sej bra liten! :0/ Det händer så många onödiga saker, iallafall sett från ett litet människoperspektiv…
Kram//E
Comment by Molina — May 26, 2008 @ 3:52 pm