Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Difteri, polio och tetanus-skydd såg bra ut sedan ABB-tiden, men nu blev det påfyllning av koleravaccin, plus hepatit A och B (jag skulle egentligen ha fått dem redan i plugget, men jag lyckades vara borta alla vaccinationstillfällena). Känns gott. I Qingdao är det alldeles lugnt tror jag (men varför chansa?), men exkollega Matti berättade att i stan där han jobbar är det 30 % som lider av hepatit A (som man tuggar i sig via maten, om det vill sig illa). Koleravaccinet gillar jag alldeles lite extra eftersom det dessutom stärker försvaret mot vanlig j*vla magsjuka också. Som om inte det vore nog fick jag med Imodiumklon också - det har jag aldrig fått förr, har alltid fått köpa själv.

Om en vecka är det dags för nästa besprutning, sedan om ännu tre veckor och slutligen den sista om ett år (det finns flera varianter att Twinrixa, men denna var den bästa när jag nu ska iväg så snart).

Jag tror att vi måste ha världens trevligaste företagssköterska. Man vill bara sitta kvar och surra med henne hela eftermiddagen - men det går ju inte. Heja Gunvor G på Servicehälsan i Västerås. Du är bäst.

—

Det slank nog med några hjärnceller också, förresten. I kväll hittade jag äntligen en hotellnota från Beijing på tre tusen spänn som fattats min reseräkning fram till nu. Pheeeew. Jag hade ingen lust att bjussa på de pengarna.

Prat om spetsade pålar under hopptorn/bryggor är något som alltid har skrämt mig (jag, bassängälskaren - ge mig svalt turkost vatten och doften av klor any day…), men som jag ändå nogsamt har övertalat mig själv är en “urban legend”. Det är det visst inte :(

När man är så slut i rutan att man måste kolla upp sitt eget postnummer på eniro borde man ha lite mer semester, va? (hmpf)

(nääää, det kan jag inte, som nyanställd har jag inte hunnit jobba ihop full semester, pilutta mig)

Jag ska till företagshälsovården och bli påfylld med både det ena och det andra i vaccinationsväg i eftermiddag, jag ska kolla om de inte har lite friska hjärnceller att trycka in också ;)

Nåja. Jag har tagit mig en oanständigt skön sovmorgon efter två nätter med alldeles för lite sömn, men nu ska jag minsann vara en duktig liten arbetsmyra och cykla bortåt jobbet till. Hej hopp på er!

Jo, jag tog 447 bilder i Italien, men nä, jag tänker inte lägga upp riktigt ALLA här - bara nåååågra till. Ju.

Del av Viktor Emanuel-monumentet. “Det synes mig som om den italienske flaggan vajer mest” ;)

Trötta och smutsiga fötter vilar i en grässlänt på Palatinen.

En RIKTIGT bra grej i ett sommarhett Rom var det faktum att det fanns gott om kranar med kallt, gott och rent vatten. Man köpte sig en vattenflaska och fyllde den gratis hela dagen.

Det hade vi önskat oss i Pompeji också, men icke. Där fanns kranar, men när vi var där var de av nån anledning satta ur spel (till vattenförsäljarnas fromma ;)). Grejen att minnas i Pompeji är att man får ta med sig allt in som man kan tänkas önska sig under dagen. Ingen kiosk eller restaurang fanns öppen inne på området när vi var där.

Gatuhörnshyllning till mamma Mia.

Via dei Fori Imperiali x 2.

Kö för att komma in i Peterskyrkan? Jajamensan! Det gick dock snabbt, snabbare än man kunde ana - och världens största kyrka är VÄRD att köa för.

Nära himmelriket? Trinità dei Monti. Och Kristoffer.

Palatinen.

Piazza della Rotonda, med det märkvärdiga mästerverket Pantheon i bakgrunden.

Oculus, det enda ljusinsläppet (9,1 meter i diameter). Nån var JÄKLIGT bra på att räkna. Nån skulle kanske kanske (trots förmodad insikt om sina egna matematiska färdigheter ;)) bli glad och överraskad över att denna snudd på tvåtusenåriga byggnad står där hel och fin än i dag, med sin fantastiska kupol.

Huääääääh :)

Tågnörd II läser italiensk tidning, utan att kunna italienska :)

För att RIKTIGT inskärpa att de minsann inte var hedningar längre så tog nån smartskalle och byggde en kyrka INUTI det som tidigare var Antoninus och Faustinas magnifika tempel på Forum Romanum.

Otaliga är de kyrkor (och för all del privatvillor) i Rom som “berikats” med grejor som rövats från Forum Romanum genom århundradena. Synd! Å andra sidan - det är ju motsatsen till slit-och-släng.

Nattsuddig Kristoffer vid Fontana di Trevi.

—

Jag har insett att jag är sned i huvudet. ALLA mina horisonter lutar ungefär lika mycket, åt samma håll. Jag måste nog införskaffa lämpligt program a la Photoshop för att börja dölja/efterhandskorrigera den typen av fåniga missar (det spelar dock ingen roll att jag vet om det - hur jag än försöker korrigera horisonten när jag ska ta mina bilder så blir det snett likförbaskat. “Avtryckar”-fenomen?)

Höstböckerna börjar trilla in - yaaaay! Jag har läst enormt mycket under sommaren, men viljan och orken att skriva om böckerna har saknats. Värd att nämna är dock Johanna Nilssons senaste - SOS från mänskligheten, som alltid skriver hon vackert och eftertänksamt om trasiga människor. För en del av dem slutar det bra, för andra inte. Jag tycker att boken har passerat alldeles oförtjänt obemärkt förbi, helt klart.

—

Dahl, Arne, Elva (jag läääängtar - men med visst depp också, ska det verkligen ta slut nu?)
Ernestam, Maria, Alltid hos dig
Follett, Ken, World without end
Keyes, Marian, This charming man
Larsson, Åsa, Till dess din vrede upphör
Lloyd, Josie, Sjuårskrisen
Malmsten, Bodil, Sista boken från Finistère
Marklund, Liza, En plats i solen
Nesbø, Jo, Snömannen (också längtan! nu har jag åtminstone beställt de första två böckerna från adlibris, startade med Rödhake och läste sedan framåt, men bestämmer mig nu för att de första två också är läsvärda)
Nesser, Håkan, Berättelse om herr Roos
Qiu, Xiaolong, De röda råttorna
Robinson, Peter, Kall som graven
Swedenmark, Eva, Hallon och hat
Thulin, Kristina, Vi som hade alla rätt
Tursten, Helene, Det lömska nätet

Pompeji. Vi ville dit. I torsdags blev det av.

InterCity-tåg från Rom till Neapel tog ungefär 2,5 timme enkel resa, förstaklassbiljett kostade 51 euro t o r per person (andra klass 39, med så liten prisskillnad tyckte vi att det var godis att kosta på sig första klass, vi tog det som ett studiebesök, som de tågnördar vi är ;)). Det finns expresståg som går på cirka två timmar, mycket dyrare, och så finns det regionaltåg som tar ca 3,5 timme på sig - det alternativet kollade vi inte ens pris på när vi nu skulle t o r på en dag.

Väl framme på station Napoli Centrale förflyttar man sig mot station Garibaldi på Circumvesuviana-banan (lokaltåg som går runt Vesuvius), några minuters promenad och bra skyltat. Väl där väljer man blå linjen mot Sorrento och kliver av vid Pompeji Scavi, inget annat (det tar ungefär 35-40 minuter från Garibaldi). Kliver man av vid “bara” Pompeji så hamnar man i den nya stan - och det är ju sällan vad man som turist tänker sig (det där visste jag som tur var på förhand, så den missen slapp vi göra).

En lång rad varningar fanns att begrunda där man köpte biljetter. Förutom att det varnades för att området är stort, så man kan bli trött (det var det, och det blev man - men, uff, ska man behöva få det berättat för sig? kan man inte ana det själv?) så varnades det också för alla lösspringande strykarhundar. Nåja. Vi såg inte en enda som inte sov…

Detta är såååå kultigt. Cave canem - “varning för hunden” som golvmosaik innanför ytterdörren redan 79 e Kr.

Bättre bild finns här!

Ironiskt nog så låg denna trötta jycke alldeles utanför den tragiske poetens hus, där golvmosaiken återfinns - men just denna voffe verkade så måttligt farlig.

…och den här kraken var möjligen farlig före augusti år 79. Huvva.

(morbida jag hade f ö sett fram vääääldigt mycket emot att se alla de berömda gipsavgjutningarna av de döda människorna - men icke, vi fann dem inte, ingen ledtråd fanns heller i guideboken. de enda vi såg låg stuvade på hyllor (!) i det förråd där också hunden på bilden stod undanskuffad. Som tur var kunde man åtminstone kika in i förrådets gallergrindar)

Den här, i Appolos tempel, tittade åtminstone upp på mig och viftade på svansen en stund innan den somnade om.

Basilikan. Blå himmel. Ljuvligt.

Forum.

Det ska tydligen finnas gott om oanständigt klotter, men jag hittade tråkigt nog aldrig något jag kunde tyda :)

Denna stod dock för sina åsikter alldeles utan skriven text (ah, den var dålig. sorry)

Ja, stort område ja.

Vilse var ordet, sa Bull.

…men Vesuvius var allorstädes närvarande, hur vilse man än kände sig.

Snyggo!

Inträde till Pompeji kostade 11 euro. Det var värt varenda öre. Att sitta på tåg och lokaltåg kändes heller aldrig trist eller betungande - det finns mycket att se utefter vägen. Har man en vecka i Rom och känner att man sett det mesta av det man vill se under de första dagarna så kan jag absolut rekommendera en avstickare ner till Pompeji.

Ingen av bilderna är det minsta photoshoppad, förresten. Himlen VAR verkligen så där blå!

(just den här kissen vaktar dock Capitoleum, inte kattcentret)

Gillar man katter ska man absolut inte missa ett besök på Largo di Torre Argentina i Rom (mindre än tio minuters promenad från Viktor Emanuel-monumentet) - från att ha varit inofficiellt kattcentrum (kissarna hängde runt ruinerna långt innan kattcentret fanns) är det numera en plats där katterna blir matade och omhändertagna. Längs ena kortsidan finns en trappa ner till ett center som adopterar ut övergivna kattungar (nej, jag kunde inte ta hem kolsvarte Vesta till Sverige trots att jag blev kär i honom ;)).

Vi hamnade där tre dagar på raken - och nej, det var inte bara för att jag är en crazy cat lady (eller åtminstone väldigt nära att bli en ;)), det var faktiskt Kristoffer som förslog det varje gång efter att jag hade släpat dit honom den första gången.

Man kan till och med gå dit om man “bara” är historiskt intresserad. Katterna regerar över den ruin där Julius Ceasar mötte döden 44 f Kr (se schnygga pilen nedan).

Sista-minuten-beslut just i semesterns början: Rom skulle det bli, 20-25/7, och så blev det också. Dagstur till Pompeji dessutom. “Mer bilder kommer så snart jag orkar”, som vanligt.

Märkligt att man bränner sig mer på tre timmar vid en sjö strax utanför Surahammar än man gjorde på fem dagar med stekande sol i Rom och Pompeji :)

hälsningar,
lysmasken (nåja, jag är brunröd, inte rödröd)

…så skriver jag samma bloggpost för andra gången idag. Piss-blogsome fick tuppjuck förut och sumpade förra försöket, samt ansåg i flera timmar att min IP inte ens skulle få nå blogsome.

Nåja. Vi tvärbestämde oss för att vi behövde en vecka i norr, och drog sålunda iväg till Lappland med kort varsel.

Ljuuuuvliga Ormsjö. Väl där pös jag ihop som en ballong under knappnålsattack, och efter första dagens utflykt till Stekenjokk stängde jag i stort sett in mig (ja, vi gjorde samma sak båda två) och LÄSTE resten av dagarna. Fullständigt asocial. Orkade inte ens åka till fina vännen i Rossön trots att det bara (…ordet “bara” sagt som i norrlandsmått mätt) är åtta mil dit.

En hel bunt Arne Dahl (de tre sista böckerna i serien om A-gruppen - i e de tre sista frånsett den kommande boken Elva) avnjöts, de var inte helt oväntat alldeles fantastiska. Läste jag mer? Ja, men jag minns inte vad. Jag antar att det säger en del om den stressnivå jag nått den senaste tiden.

Vacker jätteloka i Fatmomakke.

Fusk-sejt i Stekenjokk. Att komma dit är alltid lika mäktigt, men visst hade det varit roligare med sol…

Stekenjokks centralsjukhus! Nåja, men nog kan det göra nytta. Några bårar, första hjälpen-kit och värmeljus, inte det sämsta om man kliver fel ute på fjället.

Rakborste. I tistelformat.

Um, nä, vi åkte aldrig och kollade på Appendix. Sorry grabbar, men vi hoppas att ni spelar bättre än ni fönar håret.

Älskade Ormsjö.

Kristoffer tyckte som tur var lika mycket om mitt paradis som jag gör. Mountainbiken fick följa med, den nyttjades friskt utefter högremsvägen!

(återigen förbjudna staden, Beijing)

Jodå. Den som tror att jag gärna fixerar mig vid enstaka detaljet tror helt rätt!

Man bara måste älska snirkliga detaljer.

Resan förlängdes med några ynka dagar på grund av ett hastigt påkallat möte i Beijing, och jag blev så SUR, så där fånigt sur. Vad gör det att komma hem lördag istället för torsdag? Egentligen? Ja, förutom att jag nu måste tulla lite på min ynkligt korta men hett efterlängtade och oerhört välbehövliga semester kommande vecka. men så där kan det vara, allra helst när resan förlängs med Läskigt Möte.

Mötet avklarades på en dag istället för två (det var hos ministeriets testinstitut, inte helt bekvämt rent mentalt för vi behövde diskutera saker som jag egentligen inte har så mycket koll på [som jag vill ha] än, och som ensam västerlänning kändes det också otroligt utlämnande att inte ha en aning om vad som avhandlades när det under väldigt långa stunder talades kinesiska istället för engelska).

Man får inte vara squeamish heller. Ta sig till testinstitutet? Ha, då fick jag leta rätt på en taxi, sedan ringa upp en kinesisk kollega som per telefon skulle förklara för chauffören hur han skulle hitta dit. På det tredje försöket hittade jag en förare villig att försöka (VET ni hur stor den där stan är??), och sedan vidtog en lång och förvirrad taxifärd men fram kom vi till slut (då hade chaffiskraken fått stanna flera gånger och fråga sig fram), två minuter före utsatt mötesstart.

(till nästa gång har jag visitkort med adressen att visa upp ;))

Jo, det gick bra. Och alla flighter till Sverige var fullbokade på fredagen, så jag lullade runt några timmar i förbjudna staden (jo, bilder kommer - en annan dag) men att turista ensam var så trist så trist, så resten av tiden fram till den efterlängtade tidpunkten 14.45 på lördagen (avstamp för flight SK994 till Arlanda) fördrev jag med att titta på film. Ibland är man en trist tröttmössa, men så får det vara.

På flyget råkade jag sätta mig i stol 2B istället för 3B (det gjorde inget, business-delen var mer än halvtom) och snubben brevid sa hej och frågade vad jag hade gjort i Kina. Han själv var Hög Chef på Stort Företag i Kina, många tusen anställda, men han hade ju ett förflutet i Ludvika… lucköppning vidtog och vi kom fram till att vi är gamla kolleger, när han sa sitt förnamn kunde jag fylla i med efternamn och sedan surrade vi i stort sett hela vägen till Sverige. Otroligt kul och ett underligt sammanträffande. Men lite ledsamt blev det också, han hade redan dragit utomlands när exkollega Kent dog så han hade ingen aning, och beskedet att det dessutom var för egen hand det hela skedde var omstörtande (naturligtvis).

På Arlanda stod en Kristoffer och väntade, att det var ljuvligt att bli mött istället för att behöva hasa sig till flygbussen var väl dagens understatement. Izzy är rätt nöjd att ha hela flocken samlad igen :) Jag åker förmodigen tillbaka i mitten av augusti, men just nu ska jag bara njuta av att vara hemma. Igen.