Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Resan förlängdes med några ynka dagar på grund av ett hastigt påkallat möte i Beijing, och jag blev så SUR, så där fånigt sur. Vad gör det att komma hem lördag istället för torsdag? Egentligen? Ja, förutom att jag nu måste tulla lite på min ynkligt korta men hett efterlängtade och oerhört välbehövliga semester kommande vecka. men så där kan det vara, allra helst när resan förlängs med Läskigt Möte.

Mötet avklarades på en dag istället för två (det var hos ministeriets testinstitut, inte helt bekvämt rent mentalt för vi behövde diskutera saker som jag egentligen inte har så mycket koll på [som jag vill ha] än, och som ensam västerlänning kändes det också otroligt utlämnande att inte ha en aning om vad som avhandlades när det under väldigt långa stunder talades kinesiska istället för engelska).

Man får inte vara squeamish heller. Ta sig till testinstitutet? Ha, då fick jag leta rätt på en taxi, sedan ringa upp en kinesisk kollega som per telefon skulle förklara för chauffören hur han skulle hitta dit. På det tredje försöket hittade jag en förare villig att försöka (VET ni hur stor den där stan är??), och sedan vidtog en lång och förvirrad taxifärd men fram kom vi till slut (då hade chaffiskraken fått stanna flera gånger och fråga sig fram), två minuter före utsatt mötesstart.

(till nästa gång har jag visitkort med adressen att visa upp ;))

Jo, det gick bra. Och alla flighter till Sverige var fullbokade på fredagen, så jag lullade runt några timmar i förbjudna staden (jo, bilder kommer - en annan dag) men att turista ensam var så trist så trist, så resten av tiden fram till den efterlängtade tidpunkten 14.45 på lördagen (avstamp för flight SK994 till Arlanda) fördrev jag med att titta på film. Ibland är man en trist tröttmössa, men så får det vara.

På flyget råkade jag sätta mig i stol 2B istället för 3B (det gjorde inget, business-delen var mer än halvtom) och snubben brevid sa hej och frågade vad jag hade gjort i Kina. Han själv var Hög Chef på Stort Företag i Kina, många tusen anställda, men han hade ju ett förflutet i Ludvika… lucköppning vidtog och vi kom fram till att vi är gamla kolleger, när han sa sitt förnamn kunde jag fylla i med efternamn och sedan surrade vi i stort sett hela vägen till Sverige. Otroligt kul och ett underligt sammanträffande. Men lite ledsamt blev det också, han hade redan dragit utomlands när exkollega Kent dog så han hade ingen aning, och beskedet att det dessutom var för egen hand det hela skedde var omstörtande (naturligtvis).

På Arlanda stod en Kristoffer och väntade, att det var ljuvligt att bli mött istället för att behöva hasa sig till flygbussen var väl dagens understatement. Izzy är rätt nöjd att ha hela flocken samlad igen :) Jag åker förmodigen tillbaka i mitten av augusti, men just nu ska jag bara njuta av att vara hemma. Igen.