Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Dags att återvända till Qingdao. Wish me luck, underhåll mig gärna med mail :)

När vi såg en slemmig fisk ligga i en fontän i Rudbecksparken för ett tag sedan började jag recitera de odödliga raderna

“en slemmig torsk,
en slemmig torsk,
i en brödrost”

…och den vackre unge mannen i mitt sällskap tittade så underligt på mig. Nä, han hade ju aldrig hört KSMB, men det är åtgärdat nu.

—

Nähä, åter till packa-jobba-fixa det sista. Jag vill inte åka! Det borde vara en ynnest att få åka iväg och jobba i en stad där OS-seglingen pågår två kvarter från mitt hotellrum, men tro mig, jag vill bara slippa denna gång :(

—

Dagens snyggaste grej: konkurrenten som ordnade så att Alshammar skulle hinna fram till starten i tid. Nu hjälpte det inte - men snacka om sportsligt uppträdande!

Mattias gatugrillade bläckfisk-på-pinne gick inte heller av för hackor.

…men nej, jag tänker inte äta sjögurkor under den kommande resan heller. Sjögurkor finns i många varianter, men denna är en av de mest, um, fnissframkallande.

(De här fotograferade jag hos en fiskmånglare under en promenad i Qingdao i juni. Ända sedan jag besökte Sydkorea 1999 har jag pratat om de här simmande små snopparna - men ingen har trott mig. Nu har jag bildbevis.)

—

Vi var på en sån där restaurang där man pekar ut det man vill ha tillagat. Det var en av stans absolut dyraste och finaste restauranger (och resulterade i att jag numera bl a har ätit krokodil… samt att jag fick genomlida en riktigt jävlig magsjuka efteråt), men jag var måttligt road. Jag vill INTE lära känna maten jag ska äta innan den tillagas.

Vissa saker vill jag inte ens SE, om jag ska behålla matlusten. Geoducks är ett sånt exempel. De är också vidriga, och ser ut som… ja, döm själv.

(nä, vi åt inga såna)

(något är grynigt och skumt med bilderna, oklart vad. fixar sen. kanske.)

Det går ännu inget vidare för de svenska OS-seglarna i Qingdao, det är tydligen inte alldeles lättseglat, men när vi var i stan såg det illa ut på andra vis också. En algblomning vars like aldrig hade skådats drabbade stans stränder - att se den massiva insatsen av skolungar, soldater och vanliga frivilliga stadsbor för att rensa upp var alldeles alldeles fantastiskt. Alla jobbade tillsammans, inga sura miner, bara hårt jobb och en kopiös stolthet. Politik eller ej, de älskade sin stad och ville visa den för hela världen.

—

Jag åker tillbaka till Qingdao igen på söndag om inget oförutsett inträffar. Det blir roligt att se hur det ser ut då (bortsett från den lilla petitessen att själva jobbet jag ska göra ger mig ont i magen, men det är en heeelt annan sak…)

Kolla de små vita figurerna, det bara VÄLLDE in nytt folk hela tiden, busslast på busslast.

Ouch! Läbbigt. Det luktade inte hallon heller, kan jag säga.

Kristofferpappa med fru på besök - vi åkte till Skansen! Jag har inte varit där sedan nittonhundrasjuttifyrakallt, så det var attans kul!

Det var kanske inte helt oväntat, eller för den delen unikt, att vi alla skulle bli kära i lemurerna.

Små små håriga händer. Snudd på.

Lemurbebisar har gott om energi. Den här for runt så mycket att det var en bedrift att lyckas fånga honom eller henne på bild.

Kompisar. Nej, det är inget snuskigt på gång, det var bara kuddmys.

Man fick ju inte klappa lemurerna, hur mycket det än kliade i fingrarna. Ingen hade dock lyckats förklara för dem om att de inte skulle klappa människor, så rätt som det var smög en liten svartvit krabat upp vid min sida där jag satt på huk. Kunde den ha flinat [så att jag förstod att den flinade, I suppose] så hade den nog gjort det, sedan grabbade den tag i min kamerarem. Den såg tydligen god ut.

Trist att jag lyckades så dåligt med vinklar och fokus, men jag ville inte mickla för mycket så att min nya kompis skulle skutta iväg igen.

Druggarna. Det är också himla roliga djur :)

När Kristoffer skickade facebook-inbjudan till ett gansgterspel suckade jag lite - jag tröttnar ju alltid på såna där spel. Kommer aldrig igång. Är sug-usel på den där typen av nätspel där det händer väldigt lite.

Ja, och så blev jag gängets toppmördare? Men huvva. Jag vet inte jag.

Jag fick nog inga hjärnceller i mina vaccinations-sprutor, ändå.

Jag börjar liksom bli gammal såtillvida att mina glasögon (för närsynthet) inte är så bra när jag ska läsa nåt på nära håll, då skjuter jag upp dem på skallen på värsta tant/farbrorvis. Ännu värre är det att jag hela tiden lyckas lägga bort glasögonen - men då är det ju tur att jag har tre par av olika årgångar, men med samma styrka. Det är bara att plocka nåt gammalt par en stund. Ju.

…och i kväll blev det så himla ont om glasögon, plötsligt. Hittade till slut ett par gamla, skulle läsa mail, drog upp brillorna i håret bara för att inse att - men heeey - det ju redan satt ett par brillor där. Ja, men inte undra på att det var svårt att hitta glasögon då, när jag redan hade två par på mig.

(gladiatornödutgång? - Colosseum, juli 2008)

—

Men HUUUUUR trött kan man bli av att bara jobba en vecka? Jag baxnar. Jag är helkörd, nu igen.

Den enda ansträngning jag tar mig för är att lyfta boken - å andra sidan så är Ken Folletts “World without end” är en tegelsten på alla sätt och vis. 1014 sidor, inbunden. Det är en fristående fortsättning på de ljuvliga böckerna om den fiktiva engelska medeltidsstaden Kingsbridge (aha, nyutgåva på väg och nu slås de två böckerna - i Sverige delades verket upp i två böcker i första utgåvan - även på svenska samman till en bok med titeln “Svärdet och spiran“). 1100-tal är nu 1300-tal, men alla ingredienser är desamma. I love it. MEN - jag kan inte låta bli att tänka att om en kvinna hade skrivit böckerna så hade de avfärdats som romantik-smörja och hamnat nånstans i trakterna av Sandemo-hyllan (kanske lite att ta i, men inte helt osant). Mycket kärlek, mycket trånande, många relationer.