Det finns så roliga människor. När jag hade låst upp cykeln i morse ville den INTE röra på sig, eftersom nån under natten hade dragit fast hjulet i skärmen med ett kraftigt vitt buntband i plast. Rusa in igen, leta avbitare.
Ja, det var väl en skojig grej nån bjöd mig på, kvart över sju på morgonen?
Det MÅSTE bara bli en haiku av det:
sadeln är så kall
låt min cykel vara nu
annars dör du snart
Åt en riktigt grym pastasås hos Salvatore i Qingdao (jo, det finns ett gäng riktigt bra italienska restauramnger där), ville rippa idén och göra nåt liknande här hemma. Det blev väldigt gott.
Att hitta pecorino (ost) kan vara klurigt, men i Västerås finns det bl a en variant på ICA Maxi. (Går man till Ericssons frukt och grönt har de förmodligen en ännu bättre variant, har inte kollat där)
Here goes:
- en liten burk avrunna vitlöksmarinerade grillade kronärtskockor (Hemköps/Willys egna är faktiskt riktigt riktigt goda!)
- en låda färska sockerärter (med balja), ca 200 g
- pecorino, ca 200 g
- riktigt smakrik salami, ca 200 g
- 2 dl matlagningsgrädde
Krydda med (rikligt :)) svartpeppar, vitlök och persilja
Det går väldigt snabbt att göra såsen, så börja koka upp pastavattnet redan innan du börjar. Hela idén är att såsen inte ska vara “överkokt”, sockerärterna ska fortfarande vara krispiga. Det är “crunchet” i sockerärterna som gör “det” i den här såsen.
Använder du en teflonpanna behöver du absolut inte tillsätta något extra stekfett, även om de inlagda kronärtskockorna är avrunna är de oftast oljiga fortfarande. Salamin är fet i sig även i mager variant, etc.
Allt ska vara ganska “chunky”, så skär inte för små bitar. Jag köpte en “liten” salami (diameter ca 30 mm), och lät skivorna vara hela som de var. Kronärtskockorna delade jag i 3x1 cm stora bitar (ungefär), sockerärterna skar jag (snett, så de blit snygga ;)) i ca 2 cm stora bitar.
Jag började alltså med att lägga i kronärtskocka och salami i pannan, när det började bli varmt tillsatte jag matlagningsgrädden och osten. När osten kändes något så när upplöst vände jag ner sockerärterna och lät dem värma med en kort stund. Varma, men inte mjuk-kokta, sa vi!
Det blev middag för två och sedan två rejäla matlådor. Inte dumt alls. Lite för fett och kaloririkt för att vara varjedag-mat, men helt klart något väldigt gott att unna sig ibland.
Vegetariskt??
Ja, salamin ger mycket smak, men jag misstänker starkt att en sås med bara pecorino, kronärtskocka och sockerärter är väldigt god också. Öka på svartpeppars- och vitlöksdosen bara.
Minns ni “cave canem” i Pompeji? Bibblan i Västerås har en egen variant. Inte riktigt lika gammal, men minst lika snajdig!
Reservationslistan, igen:
Axelsson, Majgull, Is och vatten, vatten och is
Bennett, Alan, Drottningen vänder blad
Edelfeldt, Inger, Namnbrunnen
Edwardson, Åke, Den sista vintern
Eriksson, Kjell, Svarta lögner, rött blod
Guillou, Jan, Men inte om det gäller din dotter
Keyes, Marian, This charming man
Lodalen, Mian, Dårens dotter
Malmsten, Bodil, Sista boken från Finistère
Mattsson, Åsa, Salong F
Pittstim
Robinson, Peter, Kall som graven
Sebold, Alice, Månvarv
Sutcliffe, William, Whatever makes you happy
Theorin, Johan, Nattfåk
Wennstam, Katarina, Dödergök
—
Jan Arnald/Arne Dahl stod minsann på scenen och LOVADE att Paul Hjelm och gänget kommer tillbaka i fler kriminalromaner. Yay. Jo Nesbö, å andra sidan, lovade väl mer eller mindre att ta livet av Harry Hole några romaner fram. Hoppas “några” betyder “många”.
Bokmässan var urtrevlig, såklart. Tråkigt nog hade vi bara tagit med Kristoffers kamera, som är lite mindre och smidigare än min, och hans kamera valde helt sonika att lägga av innan den tog en enda bild. Hmpf.
Med tunga steg gick jag till Kristoffers skrivbord. “Jag har nåt att berätta” sa jag.
Kastade fram brevet - brevet från XXX i Beijing, som ska ordna mitt multiple entry business-visum - där det står att type test manager Mr Siw Exxxx Ixxxxxxx Andersson härmed högaktningsfullt inbjudes till Kina, blubb blubb.
Kristoffer tog det med fattning (”man får inte vara så kinkig”) och min chef nickade eftertänksamt när jag påpekade att nu får han väl höja min lön lite, nu när jag behäftats med testiklar, visst är det väl så det fungerar?
Det är ju inte första gången jag heter Mr, men det är nog första gången jag får heta det TROTS att jag skrivit “female” efter mitt namn och passnummer.
Silbersky läser Dagerman (obehagligt? umf, för vem? smått obehagigt… eh, att få sitt barn mördat också, eventuellt)
Så jävla idiotiskt. Smaklöst.
(jag vet, ingen ny eller ens speciellt unik åsikt, men jag bara… måste skriva det)
—
Inte i samma liga - men billigt trick icke desto mindre (fast jag är inte förvånad) är hur Idolproduktionen flyttar delar av uttagningen utomlands, till varmare trakter, vaaaad är väl bättre än att kunna zooma in de sjungande ungarna (hur många sextonåringar blev det till slut? läskigt många) som badande bikinibrudar och badbyxpojkar?
Jag hejar (ja, för trots att jag suckar över produktionen så kan jag ju inte låta bli att titta *harkel*) på LouLou. Vilken stjärna!
(och hur kan man - den underbara rösten frånsett - INTE älska en människa som tröttnar på livet i Malmö, drar till Burträsk och köper en gård med höns?)
Nåja, det där kanske var en sanning med modifikation, men just till InnoTrans i Berlin fick jag INTE komma. Det fick däremot min käresta, så ni får helt enkelt hasta iväg och titta på t ex “mina” hjul (OMISTLIGT!) här.
—
Nä, jag får inte resa som sagt. Aldrig. Fast likförbaskat så drar vi till Istanbul i oktober och sen till Kina i november (jo, det verkar banne mig som om jag kan ta med mig K åtminstone en vecka denna gång - inte mer än rätt för den här gången blir jag kvar en månad) och så tre veckor i februari igen.
Och så kan det bli Berlin för mig med, dessemellan nånstans. Fast det är inte säkert än. Det kanske räcker ändå…?
Äntligen sa det “plong” i inlåddan och jag fick meddelande om att Arne Dahls “Elva” fanns att hämta på bibblan. Yay, vältajmat - jag är segförkyld och vrålhängig, det är snudd på bara en bra bok som är räddningen.
Jag älskar den! A-gruppens fall var alltid smart uttänkta och intressanta, humorn ständigt närvarande (kodord: “klurig”) - det här är något HELT annat men jag köper det också. Arne (eller snarare Jan) briljerar loss och serverar en bunt smarta noveller, allt förklätt som en återsamling med A-gruppen; en natt på en mystisk herrgård med god mat och gemensamt historieberättande. Stämningen är lätt spöklik (”är detta tio små negerpojkar?”) och det finns naturligtvis en noggrannt uttänkt ramhistoria - tillika en elfte person (gissa vem? nej, det är inte inte U N Owen).
Jag känner som alla andra som har läst boken verkar göra - det bäddar för ytterligare möjligheter, detta. Ska han ge oss mer? Är inte detta också en liten smakbit, en stig av brödsmulor som ska leda oss mot Jan Arnalds övriga författarskap, bortanför den lättillgängliga deckar-motorvägen?
Som alltid numera när någon är ungefär lika gammal som jag (Arnald är född 1963) drabbas jag av några liter åldersångest - är vi så vuxna nu? Hur kan nån som bara är fem år äldre än jag vara så outhärdligt allmänbildad, kreativt tankespretig och bedövande briljant? Puh.
—
I kväll är det fest hos Lisa, men jag är inte frisk nog, Kristoffer får gå ensam. Peter Robinson eller Maria Ernestam (japp, det var storslam på bibblan i går!) får hålla mig sällskap. Det är dessutom Kulturnatt och jag hade velat gå på det OCKSÅ - men förkylningen vinner. Damn!
—
Reservationslistan 080920
Axelsson, Majgull, Is och vatten, vatten och is
Edelfeldt, Inger, Namnbrunnen
Edwardson, Åke, Den sista vintern
Eriksson, Kjell, Svarta lögner, rött blod
Guillou, Jan, Men inte om det gäller din dotter
Keyes, Marian, This charming man
Lodalen, Mian, Dårens dotter
Malmsten, Bodil, Sista boken från Finistère
Mattsson, Åsa, Salong F
Robinson, Peter, Kall som graven
Theorin, Johan, Nattfåk
—
Tillbaka till bibblan, outläst: “Sjuårskrisen” av Lloyd/Rees. Jo, det skiljer i synen på föräldraskap (företrädesvis pappa-barn) mellan Sverige och GB, men detta gav mig bara psykbryt i alla sina så otroooooligt sökta “Män-är-från-Mars-kvinnor-är-från-Venus”-överdrifter.
Det var inte länge sen sist, och nu var det dags igen; brilldille. Kristoffer börjar nog inse så smått vad det innebär att dela kudde med en förvirrad gammal människa - härom kvällen var det dags igen.
Jag tafflade runt förtvivlat i dimman, K undrade “kan jag hjälpa dig med något?” varpå jag svarade att han gäääärna kunde få hjälpa mig att leta upp mina glasögon, ty jag kunde inte hitta dem och just i den sitsen är närsynthet inte nåt vidare praktiskt.
Kristoffer sa ingenting, han sträckte bara - riktigt ömsint - fram händerna och drog försiktigt ner mina glasögon som jag… hade skjutit upp i håret.
Igen.
Lassie-special nu när det rullar trailers för Robert Wells OS-show i parti och minut är att just densamme satt några rader bakom mig på flighten till Beijing i augusti. Den berömda frisyren blev inte bättre av en natt på planet. Jag förstår att ni verkligen undrade.
(kollega Patrik åkte några dagar innan mig, han fick sällskap av trevliga delar av svenska friidrottslandlaget han *mutter*)
—
Där fick vi, minsann - hästlampan från Moooi som fick oss att börja ASGARVA i Hisense-gallerian i Qingdao utnämns av Trendgruppens Stefan Nilsson till en blivande designklassiker i senaste numret av Femina.
Vi fann den oemotståndligt absurd - gigantisk, svindyr och… ja, nej, vi kunde kanke inte riktigt begripa var den skulle kunna funka, men OK då - vi är tågnördar, inte inredare. Det var ändå rätt skoj att kunna kliva in i en möbelaffär som ens HAR dylika ting, även om jag aldrig kommer att förstå hur alla dessa exklusiva butiker i Qingdao (några miljoner invånare) kan gå runt. Jag har hittills sett FYRA olika shoppingmalls som alla koncentrerar sig på Chanel, Prada och dylikt. Nej, då snackar vi inte fejkvarianterna a la Silkmarket. This is the real shit.
Själv är jag mest inne på IKEA, fortfarande (tågnörd var det ja). Serien Stockholm, i ek, tilltalar mig. Soffbordet i ek är ursnyggt (finns inte på hemsidan än, tyvärr, de nya grejorna ska visst släppas om nio dagar), och bokhyllorna verkar sluka riiiiktigt många böcker.
“Stora” bokhyllan i vardagsrummet (jag har ju ganska många olika bokhyllor, uff) har ju faktiskt hängt med sedan 1985, nu tillverkas den nog inte ens längre (lagerhyllan Nisse, från otrooooligt exklusiva Obs), för den delen får jag inte plats med fler sektioner vart fall. Stockholm är högre, man får in fler hyllplan. Det kanske är dags att bli “vuxen” och uppgradera?
Annat hemmapyssel - vi får se vad som hinns med i helgen - blir att titta ut en fondtapet till köket. Det har varit helvitt alldeles för länge nu. Kommande vinter kräver mer värme, mer färg.
—
Veckans lycka: det är äntligen bestämt att K och jag sticker till Göteborg den 26/9 för att gå på Bokmässan. Fattar ni vilken jackpot det är att hitta en grabb som OCKSÅ är boktok?
Nu har jag dessutom övertalat honom - ja, det gjorde jag helt enkelt genom att regga bloggen, jag behövde inte tjata SÅ mycket - att börja cykelnörderi-blogga. Cykelnörderi i ett vidare perspektiv.
—
Cracks me up, every time:
“Den här katten jamar inte mer, vettu”
(Micke Persbrandt i trailer för kommande serien [på nåt märkligt vis låter han ändå som Gunvald] “Oskyldigt dömd” - oslagbart)
Vilket jäkla öde att vara snäcka, egentligen. Åtminstone om man kidnappas av pärlodlare.
Tänk er själv? Där glider man omkring, och bara… tja, snäckar hela dagarna (ja, vad snäckor nu gör, de spelar knappast Playstation 3 va?), så kommer nån [censur] och stoppar in en massa [censur] gruskorn innanför skalet. Men det måste ju vara VIDRIGT? Som ett kostant skavsår, över hela kroppen? VAR är snäckombudspersonen, undrar jag.
Ändå har jag blivit en snäckplågare, jag också. Nära Qingdao, vid berget Laoshan, finns enorma pärlodlingar. Jag har sett mer än en medarbetare (oavsett kön) bli vild och handla handla handla på olika marknader i och omkring Qingdao. Företrädesvis säljs odlade pärlor, alla prisklasser-former-färger… Nä, det där sista var LITE av en lögn, för de klart vanligaste färgerna var vitt, cremevitt och (RYYYYS!) peachfärgat (*. Ja, men peachfärgade pärlor? Näe. De flesta halsbanden var så mycket Östarmalmstant Going Riot att jag bara backade direkt de första två veckorna.
Så mjuknade jag. Hittade ett långt halsband i antracit, fula (i e defekta på olika vis, men fina för mig) billiga pärlor - jag gav strax under 40:- för hela. Ingen [i e ingen kines - de vill ha fina och dyra pärlor] kunde begripa varför jag ville ha det, men jag tycker att det är fint. Det är dessutom långt nog att knyta på olika vis så att man blir mindre Österma… ja ni vet.
Det billiga priset till trots så har nån krake faktiskt knutit det pärla för pärla (nåja, jag såg hur de gjorde, har man bara rätta knycken så går det rätt geschwinnt, men ändå), så det får förbli som det är, det slipper slaktas ty att slakta ett knutet långt halsband pärla för pärla är SEGT. Jo, så gillar jag det som sagt som det är.
Jeremy hade varit i Kina nog länge att lära sig oväntat mycket om pärlor och hur man bedömer kvalieten. Här har han kurs med Mattias, men det var också han som lärde Cecilia och mig varför vi skulle betala mer för vissa pärlor än för andra, även om inte någon av oss någonsin betalade värst mycket alls. Ingen av oss gillar Fina Pärlor. Absolut inte peachfärgade dito.
Några dagar senare slog jag till och köpte lösa pärlor också. De hade en fantastisk lyster, de var bruna (den som känner mig vet att när jag vill piffa till mig, pigga upp allt, så släpper jag det svarta och slår mig lös med lite BRUNA kläder istället ;)) och för dem betalade jag faktiskt strax under hundra kronor för en påse - men jag insåg att det skulle gå att göra en hel del av den där påsen eftersom jag knappast var sugen på ännu ett ouppblandat bara-pärlor-halsband.
Jag ärvde ju alla Fredrikes smycketillverkningsgrejor när hon dog, sedan dess har jag ironiskt nog knappt velat göra något pyssel alls. Anledningarna är lika många som spretiga, men visst är Fredrike själv en av dem. Efter snart två år fattar jag ju fortfarande inte att hon är borta, men alla hennes grejor som står inne i tredje rummet är onekligen en handfast påminnelse. Sen började “alla” göra halsband (i e min lust att göra till andra minskade ännu mer eftersom jag alltid kände att vem som helst med en smula idoghet kunde göra det lika bra som jag) samtidigt som jag började jobba ganska mycket och… ja, allt går i vågor.
Nu blev det i alla fall ett ganska kort och enkelt halsband tillverkat “in the spur of the moment”, mer lek med färg (nåja, men grönt är ju ganska busigt för att vara jag!) och struktur än de vanliga skrufsrufsiga halsbanden jag brukade göra som oftast förr. Mina härliga bruna pärlor samsas i väl avgränsade fält med kantiga gröna glas-stenar och släta men oregelbundna vita dito. Kan eventuellt vara månsten i på vissa ställen. Billig månsten. Jag tror att jag kommer att kunna använda det ganska mycket (det grå som jag köpte HAR jag redan använt massor, det är faktiskt något extra sensuellt med äkta - om än odlade - pärlor mot huden) till mina ärtigt illbruna höstkläder. Hmf ;)
——————
*) Jag undrar jag om inte en sån liten förtjuuuusande dam som Barbro Green skulle gilla persikofärgade pärlor?
“Den där familjen Herngren känns rätt överfylld med kreativitet” tänker jag fascinerat. Brorsorna - ni vet vilka - behöver nog ingen närmare presentation, men syster Moa är inte lika multikänd - än. Jag har läst krönikor i diverse glossiga magasin, men tänkte inte ens på att det var den Moa när jag beställde “Allt är bara bra tack”.
Jag antar att boken kvalar in under Based On A True Story, eller åtminstone en något omskriven variant av densamma, en genre jag normalt inte läser så vansinnigt ofta. Jag vet inte vad det var som lockade nu heller, kanske att läsa om Paris? En resa? Ett nytt liv på ny plats? Kulturkrock?
Storyn är välbekant, aningens naiv kvinna reser till främmande land, blir kär i Michel som är bohemisk, vild och vacker, men som kanske inte gör sig riktigt lika bra hemma i den bleka svenska verkligheten. Lea blir gravid snabbare än planerat (i e det var inte planerat alls) men faller för den romantiska idén att skänka Michel ett barn - ett av de trauman han ältar från det förflutna är nämligen hur exet Sarah gjorde abort. Konstnären Michel är plötsligt inte alls speciellt framgångsrik och hinkar Famous Grouse som om han hade betalt för det, och stackars Lea får jobba häcken av sig för att ensam försörja den lilla familj hon hastigt fått på halsen.
“Varför går hon inte?” är den klassiska frågan. Det är ju aldrig så enkelt som man tror.
Trots att jag är en cynisk och oromantisk teknokrat av födsel och hävd så gillar jag det här. Jag svepte boken under en sömnlös natt och jag blev minst sagt engagerad. Mycket mer engagerad än jag trodde på förhand. Jag kommer garanterat läsa nästa bok av Moa Herngren. Skriv nu, Moa.
—
Jag börjar bestämt bli sentimental. En roman enbart bestående av korrespondens mellan mor och dotter via post-it-notisar på en kylskåpsdörr får mig att börja snörvla? Jajamensan. Alice Kuipers slog - utan att ens ta till den rosaluddiga överdrivna verbala storsläggan - hål på min otroooooligt tuffa attityd. Hmf.
Att Nemi 666 skulle få mig att storskratta (ja, Kristoffer skrattar minsann också så det är inte allllls bara tjejer som gillar Nemi, trots att vissa manliga bekanta envist hävdar det) var väl däremot inte speciellt svårtippat.
—
Annat läst sen sist är Nessers “Berättelse om herr Roos” (märkligt seg, en besvikelse), Turstens “Det lömska nätet” (OK, men inte mycket mer) och Åsa Larssons “Tills dess din vrede upphör” (vinnare i denna trio). Kul sammanträffande (?) är att både Tursten och Larsson berör Sveriges pinsamma förflutna som tyskvänligt under andra världskriget.
CCTV - om jag inte minns fel - bygger nytt Beijing. Ingen kan anklaga stadsarkitekterna för att vara konservativa.
Putsa-feja inför Paralympics.
Det blev tyvärr bara taxi genom hutongerna denna gång. Kameran kallar på Riktig Fotopromenad, om jag hinner nästa gång.
—
Jag börjar landa i hemmalivet igen. Märkliga livsformer frodas ännu i bihålorna (det är ingen slump att flunsorna i regel har asiatiska namn, mina vänner ;)) och jag är faktiskt hemma hos Izzy och ynklar mig i dag.
Det blev mycket jobb de där tre veckorna i Kina, både i faktisk arbetstid men också fritid med jobbtankar. Pressen var enorm, när jag väl kom dit insåg jag att det fanns nya krav och förväntningar som ingen hade anat på förhand och när man är borta så där kan man stundtals lika gärna ligga i omloppsbana runt Jupiter - så långt kan det kännas till Sverige, trots att landet bara ligger ett samtal/mail bort.
Nåväl, jag var där, det var bara att bita ihop och Lösa Uppgifterna Då För Hel….
Och det gjorde jag. När jag klev på planet hem efter tre dagar med slutmöten hos ministeriet och testinstitutet i Beijing så var jag ungefär 220 cm lång, men lugn - nu är jag nere på normala 161 cm igen.
Som vanligt både vill och måste jag be att få tacka för all support. Ni är goa ni.
Och han den där mannen i mitt liv ställde klockan på 02.30 en natt mellan söndag och måndag, bara för att kunna skicka ett “hoppas kommande veckan blir bra”-SMS så att jag skulle få det i lagom tid tills JAG kom till jobbet där på andra sidan jorden den där speciella måndagsmorgonen. Det var så sött att jag snudd på fick diabetes :)
Inplanerat just nu (men det kan lika gärna ändras nästa vecka igen) är Kina hela november och ytterligare tre veckor i februari - men det kan bli både fler och färre resor. Jag måste erkänna att suget att resa är lika med noll, men OK - jag lär mig massor på de där resorna, jag får ta en skvätt hemlängtan och trötthet. Först sas det att jag skulle tillbaka redan nästa vecka, men det är avstyrt och jag är vansinnigt lycklig över det!
Alla som förstår minsta lilla om mögelallergi inser nog att det där med att bo i detta härliga hotellrum i 2,5 vecka var allt annat än en hälsokur… gala och glamour att resa for a living? jajamensan, eller inte :) < --- hotellet i Beijing var å andra sidan desto fräschare sen - Jiang Guo hotel är alldeles alldeles jätte-OK!
---
OS-fyrverkeri nästan varje kväll i Qingdao. Gamla skolkollegan Fredrik Lööf missade tyvärr guldet på det allra snöpligaste vis bara en bit bort utanför mitt hotellfönster (jag var ju så klart på jobbet sex mil bort just när de seglade), men ett brons fick man ju som svensk vara nöjd med under katastrof-OS 2008.
Resterna. “Uppbrända pengar och tungetaller spridda hejvilt” tänker urtråkiga jag, som avskyr fyrverkerier
Vi vaknade mitt i natten, det durrade till av ett SMS - äntligen hade fina Regina krossat 300-gränsen.
I loooove tåg. Tänk att jag skulle bli så nördig? Jag är det med glädje, dessutom. Jag är en medelålders nörd. Svenne-ingenjör. Jag känner full acceptans inför detta faktum.
(…så nördig att jag snörper på läppen över ord som “lok” osv i artikeln, men OK då. Man kanske inte ska vara så petig) <— Regina är inget loktåg, hon har inget lok. DI illustrerade enligt rykten SIN artikel med en bild på ett tåg från argaste Konkurrenten :) Proffsigt!
Axelsson, Majgull, Is och vatten, vatten och is
Dahl, Arne, Elva Edelfeldt, Inger, Namnbrunnen
Edwardson, Åke, Den sista vintern
Eriksson, Kjell, Svarta lögner, rött blod
Ernestam, Maria, Alltid hos dig
Guillou, Jan, Men inte om det gäller din dotter
Keyes, Marian, This charming man
Larsson, Åsa, Till dess din vrede upphör
Lloyd, Josie, Sjuårskrisen
Malmsten, Bodil, Sista boken från Finistère
Marklund, Liza, En plats i solen
Robinson, Peter, All the colours of darkness
Robinson, Peter, Kall som graven
Theorin, Johan, Nattfåk
Tursten, Helene, Det lömska nätet
—
Japp, jag landade i Sverige i går kväll. Jag är helt slut, men det är så otroligt skönt att vara hemma igen.
The Great (Fire)-Wall of Cina verkar inte gilla bloggar (kanske inte så förvånande), blogsome m fl var totalspärrade. Jaa, i detta år 2008. Otroligt.
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
