Not-so-Spinster and Spin(n)ster

Ett samtal med mammas doktor i dag fick fälla avgörandet - jag åker till Kina trots allt (mamma blev tokig av tanken på att jag ens funderade på att stanna hemma för hennes skull (*, och hon är rätt… bestämd, för att uttrycka det milt). Från början var det sagt att jag skulle vara borta en månad, nu blir det inte så länge och jag är lovad att få åka hem igen om minsta lilla skulle hända. Alla vet dessutom att jag inte är mitt vanliga energiska jag. Med tanke på att mina kolleger i Qingdao brukar säga att jag är väldigt överflitig i vanliga fall så får vi hoppas att min trötta och ledsna jag räcker ändå då. Nu kanske jag blir lagom?

(nä, det blir jag väl aldrig, på något vis alls)

Blogsome var svårt att nå från det stora landet i öst, så jag har reggat en id (semestersiv - vilken överraskning va?) på resdagboken.se också.
Välkommen att hälsa på mig — HÄR —

*) att jag kanske hade velat stanna hemma för MIN skull slog henne nog inte ens mitt i stressen… mammas doktor Herr Hematologen sa att de också hade noterat att det är rätt viktigt för kära mor att jag åker, men jag tror att han var ärlig, jag tror inte han sockrade sanningen för att få iväg mig.

Jag fick en första bra dag som fortysomething, sedan kom ett telefonsamtal och allting ställs på ända igen. Fy fan vad jag hatar cancer. Hur kan en människa få cancer för andra gången på sju år? En helt annan sort, inte en följdsjukdom av det första? Hur får det vara så?

Men mamma är ju som hon vart. De hade ett mors på avdelningen där hon ligger i går, och när vaktisen - som i vanliga fall är en kollega - kom med den (då ännu tomma) gröna liklådan ute i trapphuset så hojtade mamma ett “nä, nu är du allt lite för tidigt ute” till honom.

Racervända Karlstad t o r i går kväll. I dag portakateteroperation. Cellgifter kan inte bota, men i 2/3 av fallen förbättra och förlänga en stund.

Vad kan man säga? “Lev i dag, i morgon vet man inte”? Ge tusan i att älta finnar, bilringar eller risigt hår? Köp inte de där löjligt dyra märkesjeansen, du kan ändå ingenting ta med dig dit du går och sånt är inte viktigt ändå?

Världen stannar inte fast jag gör det för en stund, det vet jag. Bit ihop och orka ett tag till.

Min blick fångades av katterna. Där också. Så klart.

Fantastiska, färgsprakande målningar, blandtekniker, svartvita akvareller, allt allt allt i skyltfönstret fick mig att känna “vill HA!”.

Hennes ateljé låg nära vårt hotell, vi passerade varje dag på väg hem från alla sevärdheter. “Har jag pengar kvar i slutet av veckan så går jag in” sa jag - och det hade jag. Massor. Kristoffer fyndade kopiöst mycket coola och billiga kläder, men jag? Ingenting.

Vilken tur, då kunde jag ju shoppa konst istället! Original, en aning roligare än IKEAs affischer (ja, det var väl dagens understatement antar jag).

Elif Nursad Atalay visade sig vara en ung kvinna med skön attityd, hon var en sån där som jag önskar att jag kunde gå in till en gång i veckan för att se vad hon håller på med för dagen. Ateljé och utställningslokal i samma rum gav en skön känsla - alla som precis som jag njuter av doften av färger vet vad jag menar.

Hon hade HUR mycket som helst att välja på, vilt skiftande motiv (men hon ÄR suverän på att fånga katter - vackra katter, men också fula-arga-roliga - de senare var i mitt tycke mycket intressantare än just de “vackra”) och jag tycker att priserna var väldigt överkomliga. Jag vågade inte ens fråga vad de större oljorna kostade, jag hade redan bestämt mig för att det skulle bli nån akvarell - en eller två, beroende på pris.

Det blev två. Det blev katter (mer otippat än ni kan tro, Izzy har massor av kattavlor i sitt rum [vadå? har inte alla katter eget rum? *harkel*] men i övriga lägenheten förekommer även annat på väggarna), men det fanns massor av annat som jag också hade kunnat tänka mig om jag hade haft mer väggyta, mer pengar och mer plats i väskan. I ett annat liv… och jag har ju egna pannåer och färger här hemma. Ju. Det är dags att greppa penseln igen, det var alldeles för länge sedan nu. Att möta en så kreativ människa som Elif gav en kick!

Den ena tavlan som jag fastnade för var väl mer vacker än rolig - men den VAR Izzy, hennes kattityd på pricken, det gick inte att motstå den. Tavla två var mer flippad, men jag älskade den. Crazy cat ladies? Ja, kanske. Jag är väl en sån.

Izzy vill emellertid INTE kopplas samman med tavlan till höger.

“Ribba” från IKEA blev snygg inramning. Jag tänker inte ens berätta vad min rolige respektive sa när han bar ut ramarna från IKEA. Har man minsta lilla snuskgen i sig kan man gissa. Ungefär.

(Jo, OK då, jag garvade. Jag erkänner. Jag har också pubertal humor.)

Istanbul part III:

“Den som har gjort en resa har alltid något att berätta” sa en av mina chefer en gång för drygt femton år sedan (det där lät poetiskt, men det var rätt krasst - han ville mest bara tvinga alla att bli lite flitigare med att skriva reserapporter).

I Istanbul finns alltid något att titta på. Ja, det finns det väl överallt om man bara vill se, men i Istanbul behöver man inte anstränga sig. Det är bara att öppna ögonen och låta intrycken flöda in i hjärnan.

De roligaste ögonblicken hinner ofta passera innan hjärnan registrerar (eller vidarebefordrar) att det är dags att greppa kameran, men några av mina favoritintryck kan jag dela med mig av här. Okommenterat, men många av bilderna är ganska lättolkade, misstänker jag.

Den törstiga katten som smög upp och halvt skrämde livet ur killen som tvättade sig innan bönen i moskén (men killen var snäll, han lät kissen dricka sen). Den absurda sultandräkten i miniformat (var det en maskeraddräkt eller inte?). Alla dessa ljuvliga tanter. En till synes övergiven prinsessklänning mitt i den kvällströtta gränden. Farbrorn som satt och sålde sina egenstickade mössor.

Ja, och mer, och mer, och mer, och mer. Jag har över sexhundra bilder med mig hem… (bäva!)

Japp, katter på många bilder här också. Det drällde som sagt av katter, och folk interagerade med dem! Jag har aldrig sett en stad där man tycks tycka så mycket om löskatter. Många butiksägare hade en skål med kattmat utanför dörren, satt det en katt i butiken kördes den sällan ut. Folk lekte med katter på gatorna, kelade med dem. Körde sällan ner dem på marken när de hoppade upp i knät.

Istanbul part II:

Vi bodde alldeles förträffligt fint och trevligt bara några hundra meter från Topkapi-palatset, Hagia Sofia och Blå Moskén. Det var bara en sak vi funderade på, där vi stod i hissen - alltså, kommer man VÄLDIGT långt ner om man tryckar på knappen längst ner till höger?

Istanbul part I:

Det fanns attans många fina katter i Istanbul…

Hur många jag ville ta med hem? Aaaaahahahahahaha… (säg inget till Izzy)

“Men jag ska ju bara gå på toa, katten — [mjaaaao] — Va, vill du med? — [mjao] — Jaja, skyll dig själv då!”

(och så skrattar folk åt mig när JAG pratar med Izzy? Hmf )

Jag skulle aldrig kunna ha en relation med en människa som inte tål eller tycker om min katt, men att de skulle komma så otroligt bra överens som de gör är en extra bonus.

Nu är det alldeles alldeles strax dags att få uppleva Istanbul för första gången. För mig som är förfärligt mycket extra höstotröstlig i år känns det ljuvligt att se noteringen “21 °C” som temperaturrelaterad beskrivning av dagen i dag.

Har du varit där? Har du några tips? “Missa inte/strunta i”?

En sak som vi är rörande överens om är att det är väl värt att satsa sex timmar någon av dagarna för en färjetur på Bosporen. Solglittrande vatten och spännande vyer, det är alldeles vad jag behöver.

Bered er på orgier i närbilder av turkiskt kakel och små snirkliga detaljer nästa vecka.

Det är intressant hur man interagerar i en relation. Ja, åtminstone i en sund relation (om bara den ena påverkas av den andras intressen vore det väl rätt trist?).

Jag hade kanske aldrig trott att jag skulle känna igen, än mindre KOMMENTERA, en Brooks-sadel. Att jag skulle debattera huruvida den ramen är snyggare än den. Jo, jag gillar snygga cyklar, och jag köpte min cykel delvis baserat på att den var snygg (och verkade lagom bra för mig), men det finns ju cykelrelaterade detaljer som åtminstone jag inte ens skulle ha funderat över utan Kristoffers inblandning.

Och så han då. Bonde söker fru, Idol eller Stjärnor på is? Inget av dem skulle ha figurerat framför hans ögon om inte jag hade bytt kanal (nu är inte jag heller någon slavisk tittare, bör jag väl framhålla) men eftersom jag alltid var en skridskostjärna in spe (jag och 74% av alla andra, antar jag - jag skulle bli hockeyspelare ena dagen och konståkare nästa) som liten så gillar jag att se vuxna nybörjare kämpa på (”tänk om jag”, ni vet).

I många år följde jag alla konståkningsmästerskap, det kändes på vissa vis lite kopplat till mitt simhoppande. Man kan slå sig rejält. Det ses som en kärringsport men är både tuffare, mer muskelskapande och läskigare än de flesta kan ana. Det är estetiska sporter. Bedömningsspoter (på gott och ont). Ja, ni vet.

I går satt jag och skrev, på TVn surrade sista timmen av Stjärnor på is och plötsligt hör jag Kristoffer säga “wooooh, han fixade ett flygskär!” och jag såg nog ut som en fågelholk. Har jag förstört honom nu? Hans mor kommer att bli nöjd, om inte annat. Hon älskar konståkning och skulle förmodligen jubla över den där lilla kommentaren.

(med lite tur har vi god ömsesidig inverkan på varandra i lite mer viktiga avseenden också)

—

Apropå ett av programmen här uppe, Suvi fick mig att fnissa mycket hårt och länge (man måste ju inte gilla ALLA delar av en programidé ;))

—

Igår åkte vi till Stockholm för att gå på Chokladfestival med Jens och Suzann. Se där hur man kan trolla bort gråvädret ur sinnet för en stund! Man fick provsmaka nog mycket för att bli osugen på choklad, men eftersom det vore synd att ta risken att bli sugen en stund senare ändå utan att kunna stilla suget så blev det en del handlat, också. Det tar nog en stund innan det konsumeras dock. I går hade vi annat att glufsa när vi om hem, jag hade gjort blåbärstårta till Kristoffer (födelsedag, hurra!) och blåbär är ju illa nyttigt så vi åt två bitar var, för säkerhets skull.

Jag är fortfarande inte sugen på choklad. Min lilla kaka 72-procentig med rosépeppar får vila en stund till.

(…det gör jag med, jag funderar nåt alldeles väldigt på vad Hedda egentligen funderar på?)

Jag går in och tittar på Hedda flera gånger i veckan (ja, jag vet, jag kanske borde spara ner bilden istället, men… ja). Jag blir så glad varje gång jag ser Hedda. Jag vet att man inte kan lägga mänskligt känsloliv i djurs ansiktsuttryck, men jag älskar hennes kluriga min.

“Oj, var det DÄR dina Manolo Blahniks?”

eller

“Asch, ja, jag blir så OTROLIGT uppblåst av Frolic, du vet…”

eller

“NEEEEJ, jag glömde ju betala TV-avgiften!”

eller

“Hur ska jag förklara det där med Boltzmanns transportekvation så att gubbstrutten begriper?”

Vi missade tyvärr alla intervjuer med Leif GW på Bokmässan - som tur är kan man lyssna på “Ulf Elwing möter Leif GW Persson” (P4, 30-dagarsarkivet)

Leif GW må vara… speciell, men han är sannerligen svensk mästare i oneliners. Jag tippar att det redan sen tidigare har framgått att jag älskar hans böcker också.

Jag vet inte om jag håller på att tröttna på Peter Robinson i stort eller om hans böcker - de fortsatt fina recensionerna till trots - börjar gå på tomgång, men faktum är att de inte längre utgör samma sträckläsningslockelse på mig som de gjorde för fem-tio år sedan. All the Colours of Darkness tog en vecka att avsluta (då har jag stuckit emellan med annat, förstås, men det skulle jag ju inte ha gjort förr, när hungern efter Alan Banks eskapader fortfarande var fullt intakt) och jag kan inte påstå att vare sig knivdådet i stans ruffigare bostadsområde (bihistorien som ska legitimera onämnande av snygga Winsome) eller Banks väderkvarsfighter med MI6 gav några i minnet bestående glädjestunder.

It’s the half-term school holiday, and the first warm day of the year has drawn a few children to the River Swain for a swim. When one boy chases another off the path that runs alongside Hipswell Woods, a glimpse of orange through the trees tempts them deeper into the shadows. Their high spirits vanish in an instant when they find a man hanging by his neck from a branch.

Alan Banks is in London with his new girlfriend Sophia when news of the kids’ ghastly discovery reaches the police in Eastvale, so the case falls to Annie Cabbot. And she’s mystified. Why would Mark Hardcastle, a successful set and costume designer with a well-reviewed production of Othello currently playing at the recently restored Eastvale Theatre, be in such despair that he would take his own life? Or did he?

Dessutom, note to self: INTE låna storpocket. +400 sidor storpocket är tungt och otympligt. Ligga i sängen och läsa? Ont i handleden. Inte riktigt den mysfaktor jag längtade efter. Inbundet är naturligtvis också tungt, men ändå begåvat med något mer stadga än storpocket. Man kan luta inbundet på andra vis. Ligger bättre i handen, för att använda ett slitet uttryck.

Jag har en Robinson till på reservationslistan, Kall som graven (en tidigare förut inte översatt bok i samma serie - kanske är det mer av den gamla Banks jag gillar?), men det kanske är dags att släppa taget. Gäller det brittiska kriminalromaner finns det onekligen en hel del annat att välja på!

(kruxet med just Kall som graven är att jag ärligt talat inte ens minns om jag redan har läst den förut, på engelska. hupp. det är vådan av att 1) vara disträ 2) inte skriva om, eller ens skriva ner, alla böcker man läser) < --- jag har nyss klämt en svensk pocket som jag halvvägs in i boken insåg att jag redan läst, just på engelska. så kan det gå.

Nu? Maria Ernestam. Tror jag. Fast först av allt - granska 215 sidor rapport som ska vara kommenterad före måndag. Jobbar hemma. Mysigt att kunna bokblogga på lunchen.

---

Tågnörderi? Deeet har väl aldrig förut hänt på enna blogg.

Jo, att läsa på tåg kan vara alldeles alldeles ljuvligt, men jag fnissade lite när jag läste Lisa Jannerling. Mina tågresor blir heller aldrig så där urmysiga som jag alltid på förhand har bestämt att de ska bli.

visionen

verkligheten

(fast förra året, när jag reste första klass ner till Bokmässan och sippade vitt vin medan jag läste en av de medhavda böckerna - DÅ var det alldeles så perfekt som jag ville och på förhand hade tänkt mig, frånsett att jag slogs av hur medelålders det kändes att göra allt det ovan nämnda)

1) Ja, OK att digitalboxen small för n:te gången (jag HATAR Tele2 och deras skitgrejor! är det tredje eller fjärde boxen? varje gång skickar de ut brev, uj, vi har visst råkat få grejor med fabrikationsfel yadayada). Vi har snudd på vant oss vid att bara ha tre kanaler igen nu, och det finns ju bättre saker att göra än att se på TV ändå. Ju. Jo, man kan reklamera men det tar tid och energi och löjligt mycket tid i telefonkö (dessutom, se punkt två).

2) OK att mobiltelefonen har pajat. Nåt skit med batteriet. Den är ju hela fyra månader gammal. Jo, man kan reklamera men det tar tid och energi och man ska åka och bråka. Eftersom fasta telefonen också är ur led just nu känner jag mig eventuellt en smula telefonbefriad. (mobiltelefonen dog för övrigt för första gågen när jag satt i telefonkö till just Tele2 - förbannelse?)

3) Ja, så for såklart fjärrkontrollen till TV:n också. Samtidigt. Men när vi nu bara HAR tre kanaler - hur ofta behöver man byta?

MEN, när sen en äcklig päcklig fruktfluga begick harakiri i min tekopp i går (alldeles efter att fjärren dött), DÅ blev jag less. Det var droppen som fick bägaren att rinna över.

Skit också. SKIT! Hör ni det?

—

Har sedan länge haft en fruktflugefälla (vatten, diskmedel, socker) stående på diskbänken som mördat MÅNGA fruktflugor, men nu är det som om de har genomskådat den. Vill de verkligen inte bada bland liken av sina gamla kompisar? Kinkigt! OK då, har gjort en ny. Nu ska de döden dööööö.

detta kräver en… hathaiku:
dumma fruktfluga
nu ska du väl döden dö
sockret lockar dig

—

Oj, jag är visst mordisk? Hathaikus med dödstema två dagar på raken?