alla uttråkningens färger
Jag vet inte om jag håller på att tröttna på Peter Robinson i stort eller om hans böcker - de fortsatt fina recensionerna till trots - börjar gå på tomgång, men faktum är att de inte längre utgör samma sträckläsningslockelse på mig som de gjorde för fem-tio år sedan. All the Colours of Darkness tog en vecka att avsluta (då har jag stuckit emellan med annat, förstås, men det skulle jag ju inte ha gjort förr, när hungern efter Alan Banks eskapader fortfarande var fullt intakt) och jag kan inte påstå att vare sig knivdådet i stans ruffigare bostadsområde (bihistorien som ska legitimera onämnande av snygga Winsome) eller Banks väderkvarsfighter med MI6 gav några i minnet bestående glädjestunder.
It’s the half-term school holiday, and the first warm day of the year has drawn a few children to the River Swain for a swim. When one boy chases another off the path that runs alongside Hipswell Woods, a glimpse of orange through the trees tempts them deeper into the shadows. Their high spirits vanish in an instant when they find a man hanging by his neck from a branch.Alan Banks is in London with his new girlfriend Sophia when news of the kids’ ghastly discovery reaches the police in Eastvale, so the case falls to Annie Cabbot. And she’s mystified. Why would Mark Hardcastle, a successful set and costume designer with a well-reviewed production of Othello currently playing at the recently restored Eastvale Theatre, be in such despair that he would take his own life? Or did he?
Dessutom, note to self: INTE låna storpocket. +400 sidor storpocket är tungt och otympligt. Ligga i sängen och läsa? Ont i handleden. Inte riktigt den mysfaktor jag längtade efter. Inbundet är naturligtvis också tungt, men ändå begåvat med något mer stadga än storpocket. Man kan luta inbundet på andra vis. Ligger bättre i handen, för att använda ett slitet uttryck.
Jag har en Robinson till på reservationslistan, Kall som graven (en tidigare förut inte översatt bok i samma serie - kanske är det mer av den gamla Banks jag gillar?), men det kanske är dags att släppa taget. Gäller det brittiska kriminalromaner finns det onekligen en hel del annat att välja på!
(kruxet med just Kall som graven är att jag ärligt talat inte ens minns om jag redan har läst den förut, på engelska. hupp. det är vådan av att 1) vara disträ 2) inte skriva om, eller ens skriva ner, alla böcker man läser) < --- jag har nyss klämt en svensk pocket som jag halvvägs in i boken insåg att jag redan läst, just på engelska. så kan det gå.
Nu? Maria Ernestam. Tror jag. Fast först av allt - granska 215 sidor rapport som ska vara kommenterad före måndag. Jobbar hemma. Mysigt att kunna bokblogga på lunchen.
---
Tågnörderi? Deeet har väl aldrig förut hänt på enna blogg.
Jo, att läsa på tåg kan vara alldeles alldeles ljuvligt, men jag fnissade lite när jag läste Lisa Jannerling. Mina tågresor blir heller aldrig så där urmysiga som jag alltid på förhand har bestämt att de ska bli.
(fast förra året, när jag reste första klass ner till Bokmässan och sippade vitt vin medan jag läste en av de medhavda böckerna - DÅ var det alldeles så perfekt som jag ville och på förhand hade tänkt mig, frånsett att jag slogs av hur medelålders det kändes att göra allt det ovan nämnda)
