Elif Nursad Atalay
Min blick fångades av katterna. Där också. Så klart.
Fantastiska, färgsprakande målningar, blandtekniker, svartvita akvareller, allt allt allt i skyltfönstret fick mig att känna “vill HA!”.
Hennes ateljé låg nära vårt hotell, vi passerade varje dag på väg hem från alla sevärdheter. “Har jag pengar kvar i slutet av veckan så går jag in” sa jag - och det hade jag. Massor. Kristoffer fyndade kopiöst mycket coola och billiga kläder, men jag? Ingenting.
Vilken tur, då kunde jag ju shoppa konst istället! Original, en aning roligare än IKEAs affischer (ja, det var väl dagens understatement antar jag).
Elif Nursad Atalay visade sig vara en ung kvinna med skön attityd, hon var en sån där som jag önskar att jag kunde gå in till en gång i veckan för att se vad hon håller på med för dagen. Ateljé och utställningslokal i samma rum gav en skön känsla - alla som precis som jag njuter av doften av färger vet vad jag menar.
Hon hade HUR mycket som helst att välja på, vilt skiftande motiv (men hon ÄR suverän på att fånga katter - vackra katter, men också fula-arga-roliga - de senare var i mitt tycke mycket intressantare än just de “vackra”) och jag tycker att priserna var väldigt överkomliga. Jag vågade inte ens fråga vad de större oljorna kostade, jag hade redan bestämt mig för att det skulle bli nån akvarell - en eller två, beroende på pris.
Det blev två. Det blev katter (mer otippat än ni kan tro, Izzy har massor av kattavlor i sitt rum [vadå? har inte alla katter eget rum? *harkel*] men i övriga lägenheten förekommer även annat på väggarna), men det fanns massor av annat som jag också hade kunnat tänka mig om jag hade haft mer väggyta, mer pengar och mer plats i väskan. I ett annat liv… och jag har ju egna pannåer och färger här hemma. Ju. Det är dags att greppa penseln igen, det var alldeles för länge sedan nu. Att möta en så kreativ människa som Elif gav en kick!
Den ena tavlan som jag fastnade för var väl mer vacker än rolig - men den VAR Izzy, hennes kattityd på pricken, det gick inte att motstå den. Tavla två var mer flippad, men jag älskade den. Crazy cat ladies? Ja, kanske. Jag är väl en sån.
Izzy vill emellertid INTE kopplas samman med tavlan till höger.
“Ribba” från IKEA blev snygg inramning. Jag tänker inte ens berätta vad min rolige respektive sa när han bar ut ramarna från IKEA. Har man minsta lilla snuskgen i sig kan man gissa. Ungefär.
(Jo, OK då, jag garvade. Jag erkänner. Jag har också pubertal humor.)
Men oh så fina! Perkele, jag måste köpa nåt att hänga på väggarna, det är det svåraste som finns.
Comment by Marie — October 25, 2008 @ 8:42 pm
Jag är i total avsaknad av snuskgen, varför jag anmodar dig att tala ur skägget och i klartext ange ordalydelsen på snusket. Då kanske jag också förstår.
“Konst är kul?” Men det är ju inte så snuskigt … eller ja, hehe, det behöver det ju inte vara i alla fall.
:-D
Comment by thebe — October 25, 2008 @ 9:24 pm
Thebeupplysning: Han kläckte ett “Du… jag har Ribba” med salig min och tavlorna pekande i intressant vinkel ut från mellangärdet. Tja, hmf.
(du, utan snuskgen? ALDRIG ;))
Marie: jag har TOKSVÅRT att hitta saker jag vill ha på väggarna. Förra lägnheten var odekorerad i två år just därför. Hupps.
Comment by semestersiv — October 25, 2008 @ 9:44 pm
Vilken lättnad att höra att det finns fler - jag hängde inte upp en enda mojäng i förra läggan heller, och där bodde jag i 1.5 år. (Kan ha att göra med att det var helt nyrenoverat också, kändes nästan kriminellt att börja spika.)
Här har jag åtminstone hängt upp LITE pynt, för här är så många spikhål att man kan täcka tapeterna fullständigt om man har lust :)
Comment by Marie — October 26, 2008 @ 9:20 pm